Vilken tajming!

Ibland sammanstrålar verkligen allt på bästa sätt. Som nu i veckan, till exempel. Hemma i huset skulle det bytas värmesystem. Sånt gör man ju helst vid den här årstiden, och ännu hellre innan hela systemet drar sin sista suck av ålderdomssvaghet. När man byter värmesystem, ja då fimpas värmen, vilket ju är helt ok, det är ju trots allt i slutet maj. Dessutom blev vi av med vattnet, vilket är lite mer trixigt. Sen råkade visst elektrikern fimpa elen också, fick vi rapport om.

Vi tog det dock med jämnmod, jo för vi befann ju oss hos Kickan. Där finns det både vatten, värme och el OCH ett supergulligt barnbarn och hennes synnerligen trevliga föräldrar. Så oss gick det verkligen ingen nöd på!

Kickan blev lite förvånad när det oförhappandes dök upp ett par skrynkliga typer och hämtade på förskolan, men hon tog det med jämnmod. Dessutom var ju Loppan med, och Kickan och Loppan, de är verkligen a match made in heaven!

Sen var det fullt ös i programmet. Till exempel skulle man mäta saker. Allt skulle mätas och sen skulle man trycka på den lilla knappen så att måttbandet swishade in i hållaren igen. Mycket viktigt att göra. Pussel skulle läggas. Farmor har omåttligt svårt att lära sig vilken Babblare som är vilken, namnen låter ju så lika! Jag är dock säker på att Kickan, hon har full koll. Vi läste böcker och sorterade igenom stickmarkörer och åt banan och bakade muffins. Tiden bara flög iväg!

Medan mamma jobbade och farmor och Kickan höll på med allt det där viktiga, ja då passade pappa och farfar på att sätta upp lite staket runt trädgården. Har man en supersnabb 2-åring (och några grannar där måhända bäst-före-datumet på körkortet passerats med råge), ja då är det bra att ha lite barriärer uppe.

Farmor och Kickan drog till lekplatsen. Kickan gungade, det gjorde inte farmor. Däremot bakade vi sandkakor båda två, och farmor stånkade bara lite när hon skulle sitta så lågt. Man kan ju inte baka sandkakor stående, det säger ju sig själv.

När vi kom hem demonstrerade Kickan sina färdigheter som fartfantom! Inne i trädgården fick mamma hjälpa till att styra lite, cyklar man snabbt som blixten kan man ju hamna lite här och där. Sen ja, sen blåstes det såpbubblor och sen åt vi mat innan alla somnade tidigt; trötta av all sol och fart och byggande. Det är härligt med försommar!

Till slut var det ändå dags för farmor och farfar att ta farväl för den här gången. Vi skulle åka hem till huset där det nu fanns vatten och el. Dock ingen värme, men solen, den skiner ju! Vi har hunnit med en sväng om torget också, där vi köpt såväl nypotatis som jordgubbar. Något ska man ju trösta sig med när man fått åka ifrån sitt barnbarn. Som tur är kommer vi att träffa de större flickorna i veckan, och sen dröjer det kanske inte så länge tills nästa gång?

Man har ju lärt sig ett och annat

 ...om baliser till exempel. Men nu börjar vi från början. Det känns ju alltid som en bra utgångspunkt, om man nu inte är en synnerligen sofistikerad författare som jobbar med olika tidsperspektiv och sånt. Då får man läsa någon annanstans.

Från början, ja det var ju egentligen när syrran fyllde år, för då gav vi henne en tripp till Stockholm. En mycket listig present, för vi tycker ju själva att det är trevligt att hemsöka huvudstaden med jämna mellanrum.

Det där jämna mellanrummet, det inföll nu i veckan. Alltså stämde vi träff på stationen, syrran, maken och jag. Loppan? Ja hon hälsade på hos de långbenta aussieflickorna och hängde med briarder och schäfrar och sov i sängen och hade en härlig tid!

När maken och jag kom fram till stationen, ja då stod det att tåget var 20 minuter försenat. Men!!! sa jag ogillande och tänkte att 20 förlorade minuter, det är ju ändå en del. Alltså gick vi och tog en kopp kaffe allihop, medan vi väntade på att ytterligare 20 minuter skulle gå. Sen gick vi till perrongen. Och väntade. Och väntade.Med jämna mellanrum kom det upp "förväntade ankomst" som då alltid försköts med 10 minuter. Man varnades också med att tåget kunde komma tidigare, så ingen vågade gå från perrongen. När vi väntat i nästan två timmar och maken hade försjunkit i en bok av högt historiskt värde, ja då rann tålamodet på yours truly och jag letade upp en väl dolt telefonnummer och ringde Snälltåget och undrade om vi skulle stå på denna perrong i Lund tills det växte mossa på oss?  Den unge och artige mannen beklagade och sa att de haft problem (nähä?!), men nu, nu såg han att tåget började gå. - Underbart! utropade jag, då är tåget i Lund om ca 10 minuter och under ömsesidiga välgångsönskningar lade vi på. Eller tryckte på "avsluta samtal" om vi nu ska vara så petnoga. Då ljöd en röst i högtalaren; "beräknad ankomstidtid är 13.21". Va?!?! Ytterligare 2 timmar?? Vi diskuterade om vi skulle gå och äta lunch redan här i Lund? Men så märkligt, den unge mannen SA ju att tåget var på väg? Och när vi tittade på tavlan med tågtider så skulle tåget komma 11.21. Inte 13.21. Så nu undrar man ju hur många som hann ge sig iväg? Jaja. 

Men som tur var kom vi med tåget och fick en egen kupe och efter ett tag satt vi i restaurangvagnen och åt vår lunch som då lyckligtvis inte inmundigades i Lund. Sen hade vi en himla trevlig resa, trots vissa ytterligare förseningar. Bland annat så pratade baliserna inte med tåget - och om det skiter sig i kommunikationen med baliserna, ja då blir man uppenbarligen stående. Nu är det alltså läge att googla "baliser", det är vad vi gjorde.

Men 3,5 timme försent kom vi fram till ett soligt Stockholm där vi tog tunnelbanan till Söder där vi bodde på en gammal malmgård. Gammalt, det är bra det! Sen tog vi en kvällspromenad på Skinnarviksberget där vi beundrade utsikten över Stockholm som är en fantastiskt vacker stad.

Sen hade vi några fina dagar i ett soligt Stockholm. Vi  åkte ut till Waldemarsudde och tittade på fantastiska tavlor från Lofoten av Anna Boberg. Lite Eugen Jansson och lite GAN som ju alltid piggar upp. Sen fick det bli ett glas vin och en skaldjursmacka i Prinsens Kök, man kan ju inte trycka i sig hur mycket kultur som helst utan att fylla på energidepåerna. Därefter blev det ABBA-museet och därifrån blev det visst inga foton, men visst kände man igen musiken och visst blev man nostalgisk av att se scenkläderna. Det märkliga är ju att studenterna fortfarande spelar ABBA emellanåt när de känner ett behov av att låta musiken dåna i kvarteret. Det måste väl ändå tyda på att de var rätt snitsiga på att sno ihop en catchy låt?

Sen var det ändå dags att dra sig mot hotellet för att ta en kopp kaffe och sen vila fötterna inför kvällens födelsedagsmiddag som vi bokat på KB. Det blev en himla bra middag! Goda drinkar! God mat! Massor av prat och skratt. Vi satt kvar länge innan det var dags att ta tunnelbanan tillbaka och sen sova gott.

Sista dagen delade vi upp oss lite. Maken och jag knallade runt på en visning på Stockholms Auktionsverk medan syrran kollade in en Frida Kahloutställning innan vi sammanstrålade på NK. Vi hittade inget på visningen som vi inte kunde leva utan, så i stället flanerade vi runt, satt en stund vid Molins fontän i Humlegården (nu får jag göra en liten rättelse här, eftersom min egen PK tittat ogillande på mig och sagt att nu, nu ljög jag igen i bloggen. Och självklart var det inte i Humlegården vi var, HUR kunde jag skriva det?! Man baxnar och slår sig för pannan. Nej, nej, Kungsträdgården var det och inget annat. Nu kan man undra vadå "PK". Detta har alltså inget med att vara Politiskt Korrekt, för mycket kan man säga om maken, men inte det. Nej han ser sig som min egen Personlige Korrekturläsare, och han tar sitt värv på stort allvar) och sen njöt vi av solen på en bänk vid Norrmalmstorg där helt plötsligt vaktparaden kom ångandes. Alltid trevligt att se ett gäng fina hästar!

När hästarna knallat vidare sammanstrålade vi på NK med syrran - där får man ändå säga att moderna tider med mobiltelefoni onekligen har sina fördelar! Jag hittade ingen handväska, men vad gör det? Syrran bjöd oss på ett utomordentligt afternoon tea, förvisso lutade fatet som lutande tornet i Pisa ungefär - men innehållet, det kunde man minsann inte klaga på! Och uppenbarligen så skulle kakfatet luta, det var design förstod man, och då kan det ju vara lite si och så med rätlinjigheten. 

När vi ätit så vi var alldeles väldigt mätta och belåtna, ja då var det dags att dra sig mot tåget och åka hem till Lund igen. Den här gången, ja då pratade uppenbarligen baliserna med tåget precis som de skulle, så i rätt tid klev vi av i Lund igen. Något trötta i fötterna, men alldeles väldigt nöjda med våra dagar i huvudstaden!

Kanske inte blåsippor, men...

 ...nog är det vår alltid! Ja nästan sommar, vilket den senaste veckan känts som en mycket avlägsen förhoppning. Men så plötsligt händer det! I fredags var jag ute och rantade runt med de långbenta aussieflickorna och deras matte, och det var så vackert att man kunnat gråta; mandelblom och backsippor och utsikt över slätten och glada vovvar och iskalla vindar som fick öronen att frysa till is. Inga foton blev det då, för det var alldeles för kallt. Vi hade trevligt ändå, och vackert var det, så när maken tyckte att vi kunde väl ta en liten söndagspromenad nu på eftermiddagen, ja då föreslog jag raskt Billebjer igen.

Och idag, ja då var jag nästan lite väl varmt klädd, för det var ljumma vindar som smekte ovannämnda öron. Vi hade en härlig promenad och traskade i god takt iväg ut i det gröna. Och slånbuskarna blommade fortfarande så att det var en fröjd åt det, det ser nästan ut som skummig spets på taggiga grenar.

Billebjer, ja. Slutstavelsen, det är ju "berg" det, och nog hittade maken och Loppan ett litet krön att bestiga för att ännu bättre kunna njuta av utsikten över Lundaslätten. Själv klättrade jag upp på en stätta, berg som berg tänkte jag. Nu är faktiskt Billebjer betydligt högre än så här, ifall nu någon fnyser och tycker att jämfört med Kebnekajse så är det här ju inte så mycket att komma med. Men nu är vi lite som Cajsa Warg, vi tager vad vi haver och ska man ha berg i Lundatrakten, ja då är nog Billebjer det som kvalificerar sig bäst.

När vi klättrat över stättan gick vi bort och tittade ut över det gamla stenbrottet. Man kan förledas att tro att jag behagfullt sjunkit ner där för att ta en liten paus...

...men den brutala verkligheten såg mer ut så här, om vi nu ska ha det här som en sanningsenlig och realistisk blogg. "Smidig" är inte direkt ett adjektiv som spontant faller en in när man tänker på mig.

När jag kravlat mig upp igen vandrade vi vidare, över ängar och fälader och förbi gullvivor och backsippor och vitsippor och allt vad det var, och inte kom jag på att ta några foton av dem.

Men så stannade maken och pekade uppfordrande. - Jag har hittat blåsippor! sa han. Och då fick jag ju ändå ta ett foto för att uppmuntra honom i hans botaniska upptäcktsfärder. Nu säger i och för sig google att det är skogsviol, men vi kanske inte måste vara så himla petnoga med sanningen och verkligheten ändå? Det finns väl en gräns för det?

Sen åkte vi hem och drack kaffe, och tyckte att det var ju en rasande trevlig promenad det där!

Gratulationer är på sin plats

Ja, det är mycket som ska firas. Först och främst att Loppan i söndags fyllde 7 år - skolmogen med andra ord. Nu tror jag väl att Loppan tycker att hon är tämligen färdigskolad om man frågar henne alltså, så det blir nog inget av med att skicka iväg henne med ryggsäck till Fröken i skolan. I stället fick hon en tvättbjorn. Den tyckte hon var väldigt rolig, det är inte så ofta hon får mjuka leksaker eftersom hon gått fram som Attillas hunnerhär och spridit död och förintelse bland de mjukisdjur som passerat i hemmet. Men uppenbarligen har hon ändå blivit lite äldre och klokare så tvättbjörnen lever i all högönskelig välmåga fortfarande även om den dängts omkring med och vi haft dragkamp med den. Till slut somnade Loppan gott med tvättbjörnen inom nära räckhåll.

Vi tog också en promenad i skogen med syrran, Poppy och Enya och det är så där hjärtslitande vackert ute nu; bokarna börjar slå ut, vitsipporna blommar för fullt och mitt i allt detta skuttar små rara hundar omkring. Även om jag är en höstälskande person får jag säga att det där med vår, det är inte så dumt alls! Dock undrar jag varför det är så inihoppsan kallt? Solen skiner så man förleds tro att man kan valsa runt i tunna tröjor och jackor, men de ostliga vindarna är iskalla, kommer förmodligen direkt från den sibiriska tundran för att vina runt just mina öron.

Idag har det dock funnits anledning att säga grattis till någon annan - inte av samma dignitet som Loppan, men nu ska vi inte snåla på gratulationerna. Så; grattis Kalle, äntligen hände det!

Maken och jag har alltså tittat på när kung Charles och drottning Camilla kröntes i Westminster Abbey. Man får väl säga att det var lite på tiden, den nye kungen ser inte ut som att han kommer att regera i 70 år direkt. Lite splittrad var jag, för jag håller ju på med en tröja till Pyret, och då får man hålla ett öga på maskorna och ett på prakten i kyrkan. - Är det lättare att sticka till kröningen än till en fotbollsmatch? undrade maken intresserat. Jag upplyste honom då om att eftersom jag är tämligen, för att inte säga totalt, ointresserad av fotboll så är det svårare med kröningar. Man vill ju ändå titta lite på klänningarna och hattarna och sådär. Maken ville titta på högklackade skor och blev emellanåt lite förtörnad när tvproducenten envisades med att visa körsångare i parti och minut.

Lite ologiskt kändes det till vissa delar; in kommer Charles iklädd skor med rejäla spännen och en hermelincape (?) och rätt vad det var så sliter man av honom såväl cape som rock?! Dock fick han behålla byxorna och skjortan och det var väl ändå bra. Men herregud, han hade ju glömt att stoppa in skjortan i byxorna! Lite slarvigt såg det ändå ut precis som om han haft förfärligt bråttom när han skulle ge sig iväg till kröningen. Han hade kanske glömt att sätta alarmet på sin mobil? Nåja, det löste sig och han fick långväst och guldrock och inte mindre än två kronor att balansera på skulten. Dock inte samtidigt. Det glimmade av ädelstenar och svärd och spiror och riksäpplen ven genom luften och kommentatorerna berättade vem alla var som trängdes där framme vid altaret - utom damen i blågrönt med någon slags huvudprydnad som ilade fram och tillbaks med svärden och allt vad det var. Vem var hon? Det undrade både maken och jag, och vi svävar fortfarande i ovisshet. Camilla, ja hon var mycket tjusig i en stilig vit klänning och behövde bara handskas med en krona. Som dock trasslade till det lite med luggen när ärkebiskopen klämde ner den på huvudet.

Sen skulle det åkas guldvagn, men då tog maken, Loppan och jag en promenad till Stadsparken i stället. Det finns ju en gräns för hur mycket rojalism man orkar med. Men sen var det ju ändå Pimms o'clock och det var väl ett utmärkt tillfälle att skåla lite för kung Charles.

Så cheers your Majesty - glömt nu inte att man faktiskt ska stoppa in skjortan i byxorna när man går på fin tillställning!