söndag 30 maj 2010
Melodifestival med förhinder
Maken och jag, vi har inte sett en endaste lite minut av någon enda melodifestivalsnutt. Inga kvaltävlingar, inga deltävlingar, inga semifinaler. Inte nått. Totalt ovetande och okunniga har vi framlevt vårt omusikaliska liv, ganska nöjda och glada ändå. Men så ikväll så tyckte vi ju ändå efter en flitig och idog dag att vi kanske skulle titta på självaste Finalen.
Efter att ha petat i oss lite gorgonzolafylld lax med murkelsås (och tja för all del ett litet glas vin också) sjönk vi ner i var sin soffa.
Intresserat tittade vi på första inslaget och sen, tja sen gick det väl som det brukar göra efter en lång dag; zzzz lät det från min soffa. Med jämna mellanrum kämpade jag för att få upp ögonlocken och noterade att det ylades i tv:n och sen sjönk jag belåtet in i sömnen igen.
Då och då frågade maken mig lite lätt småspydigt; sover du? Men jag spärrade troskyldigt upp mina gråblå och svarade indignerat; sover? jag?! Pah!
Sen noterade jag att det lät liksom likadant hela tiden, det var hjärta och smärta och stora utspel och...zzzz....
Vid genomgången skulle jag ju ha min chans tänkte jag, att faktiskt få höra låtarna. Men tror ni det gick? Nähä, jag somnade igen. (Eller om man ska ser det mer som en sammanhängande sömn?)
Fast jag noterade faktiskt att på den gamla goda tiden så såg minsann inte Albanien ut som de gör nu - ja de såg ju inte alls ut, för då var de inte med! Det var då man visste att Storbritannien alltid hamnade långt upp och Sverige skickade ABBA och alla var nöjda och glada och trodde på Tomten och Folkhemmet.
Sen vaknade jag faktiskt upp, väckte Huliganen som också sov den rättfärdiges sömn, gick ut på promenad och störde ett kopulerande igelkottspar och nu, nu sitter jag här igen och noterar att
a) det är uppenbarligen ett krav att programledare alltid skriker
b) alla poänglämnare i olika länder uppenbarligen måste ha stöpts i ungefär samma form (utom möjligen Grekland då)
c) att jag fortfarande inte vet hur låtarna lät men att det
d) verkar som om Tyskland kommer att vinna, och att
e) snart kan jag väl få gå och lägga mig igen.
Godnatt!
Efter att ha petat i oss lite gorgonzolafylld lax med murkelsås (och tja för all del ett litet glas vin också) sjönk vi ner i var sin soffa.
Intresserat tittade vi på första inslaget och sen, tja sen gick det väl som det brukar göra efter en lång dag; zzzz lät det från min soffa. Med jämna mellanrum kämpade jag för att få upp ögonlocken och noterade att det ylades i tv:n och sen sjönk jag belåtet in i sömnen igen.
Då och då frågade maken mig lite lätt småspydigt; sover du? Men jag spärrade troskyldigt upp mina gråblå och svarade indignerat; sover? jag?! Pah!
Sen noterade jag att det lät liksom likadant hela tiden, det var hjärta och smärta och stora utspel och...zzzz....
Vid genomgången skulle jag ju ha min chans tänkte jag, att faktiskt få höra låtarna. Men tror ni det gick? Nähä, jag somnade igen. (Eller om man ska ser det mer som en sammanhängande sömn?)
Fast jag noterade faktiskt att på den gamla goda tiden så såg minsann inte Albanien ut som de gör nu - ja de såg ju inte alls ut, för då var de inte med! Det var då man visste att Storbritannien alltid hamnade långt upp och Sverige skickade ABBA och alla var nöjda och glada och trodde på Tomten och Folkhemmet.
Sen vaknade jag faktiskt upp, väckte Huliganen som också sov den rättfärdiges sömn, gick ut på promenad och störde ett kopulerande igelkottspar och nu, nu sitter jag här igen och noterar att
a) det är uppenbarligen ett krav att programledare alltid skriker
b) alla poänglämnare i olika länder uppenbarligen måste ha stöpts i ungefär samma form (utom möjligen Grekland då)
c) att jag fortfarande inte vet hur låtarna lät men att det
d) verkar som om Tyskland kommer att vinna, och att
e) snart kan jag väl få gå och lägga mig igen.
Godnatt!
lördag 29 maj 2010
Livet, mina vänner, är en fin manick!
Lördagen började mulen. Kall. Precis som de flesta andra dagar den här hopplösa majmånaden.
Men sen spottade den upp sig - solen kom. Huliganen lekte på gräsmattan. Aklejorna blommar tillsammans med syrener och tovsippor.
Och nu är det semester - skål!
Men sen spottade den upp sig - solen kom. Huliganen lekte på gräsmattan. Aklejorna blommar tillsammans med syrener och tovsippor.
Och nu är det semester - skål!
fredag 28 maj 2010
Fredag kväll - igen!
Fredagar kommer med en fantastisk regelbundenhet. Det gör i och för sig måndagar också, men det är man lite mindre tacksam för.
Idag är dock inte vilken fredag som helst, ånej.
Idag har jag:
- planterat ut mina första egenhändigt sådda småblommiga tagetes, vaniljfärgad slingerkrasse, dubbla rosenskäror och dessutom fådda rudbeckior (någon timme senare åskade det och hällregnade och jag riktigt kände hur de små ömkliga plantorna hukade sig och undrade varför de hamnat i denna skärseld)
- sen har jag ätit entrecôte med vitlöks- och örtskum, nypotatis och sockerärter och till det druckit egenimporterat sydafrikansk cabernet sauvignon
- beslutat mig för att strunta i dammsugaren. Ha!
Men dessutom är det första dagen på semestern. Åjo minsann. Här ska semestras i flera dagar.
Det behöver vi alla, maken kom till exempel hem och utropade "herregud, nu har jag varit gift med dig i så många år, nu behöver jag semester!" samtidigt som han såg makalöst utmattad ut. Det förstår man ju, det kan suga musten ur vem som helst.
Nu önskar jag ju bara att alla får njuta av en lika skön fredag som jag.
Idag är dock inte vilken fredag som helst, ånej.
Idag har jag:
- planterat ut mina första egenhändigt sådda småblommiga tagetes, vaniljfärgad slingerkrasse, dubbla rosenskäror och dessutom fådda rudbeckior (någon timme senare åskade det och hällregnade och jag riktigt kände hur de små ömkliga plantorna hukade sig och undrade varför de hamnat i denna skärseld)
- sen har jag ätit entrecôte med vitlöks- och örtskum, nypotatis och sockerärter och till det druckit egenimporterat sydafrikansk cabernet sauvignon
- beslutat mig för att strunta i dammsugaren. Ha!
Men dessutom är det första dagen på semestern. Åjo minsann. Här ska semestras i flera dagar.
Det behöver vi alla, maken kom till exempel hem och utropade "herregud, nu har jag varit gift med dig i så många år, nu behöver jag semester!" samtidigt som han såg makalöst utmattad ut. Det förstår man ju, det kan suga musten ur vem som helst.
Nu önskar jag ju bara att alla får njuta av en lika skön fredag som jag.
Men alltså!
Här har man gått iväg och köpt sig en ny kamera. Till och med läst manualen!! OCH (triumferande trumvirvel!) gått på föredrag (där man kanske inte begrep så värst mycket om RAW-format, vitbalans och allt vad det var, men i alla fall alltså). Vad händer??
Jo man får besök. Ett väldigt trevligt besök som överöser en med god choklad, spännande te (i lösviktsform alltså, herregud ni tror väl inte människan hällde färdigbryggt te över mig?!) samt dessutom försåg en med nya små rudbeckior.
Dessutom kom besöket i form av paketlösning - two for the price of one, typ. Den minsta lilla filuren är 5 månader, knubbig, god och glad.
Då tänker man sig ju att fotografera allt det här fina. I all synnerhet mötet mellan liten Ellen och Huliganen, som för första gången blev klappad av en liten, liten bebishand. Då meddelar kameran prompt och skoningslöst att batteriet är urladdat. Va?! Ska det va' på det här viset? Nej nu tänker jag minsann skicka in en reklamation. Jag kan väl gå med på att batteriet laddar ur sig om man ska fotografera tråkiga saker. Typ bergenia och så. (Ja alltså jag är ledsen, jag HAR verkligen försökt se något försonande i bergenia, men jag tycker det är en otroligt tråkig och FUL växt, så den vill man minsann inte fotografera. Jag beklagar. Kalla mig gärna bergeniarasist. Jag skäms, men måste erkänna att så är det).
Så här sitter man nu och skriver ett alldeles bildlöst inlägg. Fattigt. För att inte säga fjuttigt.
Jo man får besök. Ett väldigt trevligt besök som överöser en med god choklad, spännande te (i lösviktsform alltså, herregud ni tror väl inte människan hällde färdigbryggt te över mig?!) samt dessutom försåg en med nya små rudbeckior.
Dessutom kom besöket i form av paketlösning - two for the price of one, typ. Den minsta lilla filuren är 5 månader, knubbig, god och glad.
Då tänker man sig ju att fotografera allt det här fina. I all synnerhet mötet mellan liten Ellen och Huliganen, som för första gången blev klappad av en liten, liten bebishand. Då meddelar kameran prompt och skoningslöst att batteriet är urladdat. Va?! Ska det va' på det här viset? Nej nu tänker jag minsann skicka in en reklamation. Jag kan väl gå med på att batteriet laddar ur sig om man ska fotografera tråkiga saker. Typ bergenia och så. (Ja alltså jag är ledsen, jag HAR verkligen försökt se något försonande i bergenia, men jag tycker det är en otroligt tråkig och FUL växt, så den vill man minsann inte fotografera. Jag beklagar. Kalla mig gärna bergeniarasist. Jag skäms, men måste erkänna att så är det).
Så här sitter man nu och skriver ett alldeles bildlöst inlägg. Fattigt. För att inte säga fjuttigt.
onsdag 26 maj 2010
Utmaningen
Jag har blivit utmanad!
Inte på att springa fortast (vilket är tur).
Inte heller på att sjunga (vilket också är en rasande tur för min omgivning)
Inte i armbrytning. Eller höjdhopp. Eller att recitera limerickar i halsbrytande fart.
Inte på något som kräver en större mental eller fysisk ansträngning vilket jag är oändligt tacksam för!
Utmaningen, som kommer från Nilla är att lägga ut en bild. Den tionde bilden man har lagrad. Överraskande nog är detta inte en bild på Huliganen eller en ros. Nej, detta är en bild på vackra Flisan, en liten häst med stor pondus och integritet. I likhet med Huliganen (och alla andra djur som funnits i vårt hem) var detta en dam med attityd. En som visste vad hon ville. Men där Huliganen är mer ett stort Fuck-you! så var detta en mild, blid och vänlig varelse. Väluppfostrad som få - men med en kärna av stål. Det ord som först kommer för mig är att detta var en Dam med Grandezza. Hon nådde nätt och jämt upp till storhäst-storlek men var den som styrde i stohagen. Hon skulle aldrig drömma om att bitas, sparkas eller vägra gå in i en transport - men hon tolererade heller inte dålig ridning. Man insåg snabbt att antingen rider man artigt, i god balans och väldigt väl, eller också kliver man av. För annars blir man avskickad.
I sex år fick vi förmånen att ha henne hos oss, men en förfärlig novemberkväll 2004 fick hon tarmvred och fick sluta sitt liv på Helsingborgs Djursjukhus.
Jag saknar henne fortfarande något alldeles förfärligt.
Utmaningen skickar jag härmed vidare, helt kravlöst, till:
Det borde väl kunna bli en mycket varierad blandning av bilder?
P.S. Jag erkänner - jag har fuskat. Flisanbilden låg som nr 11. Nr 10 var en aptrist jobbrelaterad bild. Fy på mig.
tisdag 25 maj 2010
Nu har jag varit begåvad IGEN!!
Det är ingen hejd på min list och slughet. Ja, jag är helt enkelt så smart så man baxnar. Visst gör man det väl? Lite i alla fall? Snälla säg att det är så!
Igår gick företagets årliga get-together-och-krama-varandra-och-mys-och-var-snälla-tjohejsan av stapeln. Det innebär boule i Stadsparken, och sen mat och dryck i långa banor på en lokal lokal. Hihi, nu fick jag till det - IGEN!!
Som pris i bouletävlingen hade den begåvade VD:n köpt in en flaska champagne. Den ville jag ju ha. Såklart. Här gällde det att lägga upp taktiken. Vässa formen. Framförallt se till att inget annat lag vann den åtråvärda drycken.
Hur skulle nu detta gå till?
Inga problem! Jag såg klart vad som behövde göras: - spela nu BRA! sa jag strängt till min partner. Min plan var vidare att han spelade bra och jag tog flaskan, en bra och rättvis fördelning. Just den delen av planen höll jag dock för mig själv, några överraskningar vill man ju ha kvar till slutet.
Men hur det nu gick så spelade han väl inte tillräckligt bra. Vad är det med MED dessa ynglingar, tränar de inte? Vi hamnade ungefärligen mitt i fältet. Trånande glodde jag på flaskan och tänkte att här blir det minsann inget bubbel för mig.
Sen uppstod det årliga debaclet om hur man egentligen räknar poängen: ska det vara brutto och eller netto och ska det vara antal vunna matcher eller poäng. Det hör liksom också till, alla ska tjafsa och ha åsikter och tycka en himla massa.
Och då, liksom i en uppbarelse, såg jag Lösningen! Heureka! utropade jag tyst för mig själv, och sedan äskade jag ordet, talade om för kollegerna att jag löst den gordiska knuten: i sann demokratisk anda var vi ALLA vinnare, alltså kunde vi öppna flaskan där och då och så fick alla dricka champagne.
Och så mina vänner gick det till när jag fick dricka champagne en vanlig sketen måndagskväll.
Lysande, tycker jag nog själv. Blygsam som jag är.
Igår gick företagets årliga get-together-och-krama-varandra-och-mys-och-var-snälla-tjohejsan av stapeln. Det innebär boule i Stadsparken, och sen mat och dryck i långa banor på en lokal lokal. Hihi, nu fick jag till det - IGEN!!
Som pris i bouletävlingen hade den begåvade VD:n köpt in en flaska champagne. Den ville jag ju ha. Såklart. Här gällde det att lägga upp taktiken. Vässa formen. Framförallt se till att inget annat lag vann den åtråvärda drycken.
Hur skulle nu detta gå till?
Inga problem! Jag såg klart vad som behövde göras: - spela nu BRA! sa jag strängt till min partner. Min plan var vidare att han spelade bra och jag tog flaskan, en bra och rättvis fördelning. Just den delen av planen höll jag dock för mig själv, några överraskningar vill man ju ha kvar till slutet.
Men hur det nu gick så spelade han väl inte tillräckligt bra. Vad är det med MED dessa ynglingar, tränar de inte? Vi hamnade ungefärligen mitt i fältet. Trånande glodde jag på flaskan och tänkte att här blir det minsann inget bubbel för mig.
Sen uppstod det årliga debaclet om hur man egentligen räknar poängen: ska det vara brutto och eller netto och ska det vara antal vunna matcher eller poäng. Det hör liksom också till, alla ska tjafsa och ha åsikter och tycka en himla massa.
Och då, liksom i en uppbarelse, såg jag Lösningen! Heureka! utropade jag tyst för mig själv, och sedan äskade jag ordet, talade om för kollegerna att jag löst den gordiska knuten: i sann demokratisk anda var vi ALLA vinnare, alltså kunde vi öppna flaskan där och då och så fick alla dricka champagne.
Och så mina vänner gick det till när jag fick dricka champagne en vanlig sketen måndagskväll.
Lysande, tycker jag nog själv. Blygsam som jag är.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)