Det där med tak

Maken, Huliganen och jag, vi bor i en gammal 20-talsvilla. Från början ett ganska litet hus, där man trots allt lyckades klämma in 7 barn, en hushållsgris, ett duvslag, en fru (antar jag), en skomakare och ett skomakeri. Grisen och duvorna fick dock bo i uthuset, man ville väl inte trängas hur mycket som helst.

Någon gång på 70-talet byggdes huset ut, och ja ni vet väl alla hur 70-talet var? Just det - furu var i ropet. Alltså har vi ett 48 kvadratmeter stort vardagsrum med gulnat furutak. I köket, som i och för sig var i den gamla delen hade man också smällt upp furu i missriktat nit.

Allteftersom åren gått har jag gått och retat mig på den där furun - dels är den ful, dels blir det mörkt. Maken har ihärdigt, så fort jag muttrat "furu!!?"#€!!" påstått att han gillade furun. Förmodligen lika mycket som han ogillade att måla en himla massa kvadratmeter tak.

Men så i somras målade han ändå om i köket och det blev vitt, ljust och fint.

- Så snyggt det blev! utropade maken häpet och såg belåten ut.

Jag, som är en snäll fru, sa inte "vadvardetjagsava?" även om jag säkert såg ut som om jag tänkte det. Jag sa heller inget om vardagsrumstaket. (Även om jag säkert såg ut som jag tänkte det också).

Sen har maken gått och tittat begrundande på sagda tak och nu börjar han förhandla med sig själv om att det kanske ska målas om till sommaren.

- vilken utmärkt idé! Du är så klok!! utropar jag beundrande då. (jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras).

Och nu har jag, när vi ändå var iväg, gått och tittat på tak för att få lite inspiration och inredningstips. Vad tror ni? Ska man satsa på ett stiliserat tack med luftningslucka? Eller ska man köra på guldiga valv? Blåguldig kupol? Sen finns ju sobert, skulpturerat... Och kanske slå till med en ny ljuskrona? Eller bara fläska på med guld i kvadrat?


















 Jag hyser dock en svag misstanke om att maken tycker att det blir bra med vitt. Och kanske han har rätt?

Morgonpromenad

Maken är en bra och utmärkt make på alla sätt och vis. Det finns dock områden där han han strikt följer sig egen linje, nämligen den att helgmorgnar ska man inte ut och ränna över stock och sten. Helgmorgonspromenaderna brukar därför vara en liten stund på tu man hand för Huliganen och mig.

Denna helg har vi dock besök av sonen och flickvännen. Jag tog då tillfället i akt och frågade igår kväll om någon ville följa med ut på morgonpromenad eftersom vädret är så fantastiskt höstigt och vackert? Flickvännen som är en trevlig, rejäl och sympatisk flickvän, en sån som gillar morgonpromenader svarade raskt ja! Sonen tyckte då att tja då kunde väl han också traska med.

Jag vände mig då frågande till maken. Han bleknade lätt och undrade med orolig stämma om vi skulle gå långt? Om det skulle vara skitkallt? Om vi skulle gå ohyggligt tidigt? Sen rös han lätt och sa tappert att om alla andra skulle ut, så skulle han följa med.

Och så kom det sig att vi alla denna ljuvliga söndagsmorgon åkte till Måryd för morgonpromenad - och nog var det väl skönt, käre make? OK, lite frostigt - men soligt!













Det var inte bara vackert, det var vilt och dramatiskt också!  Vi börjar med dramatiken.. och nu talar vi alltså DRAMA! här: Först har man en jättefin pinne. Sen råkar någon kasta denna pinne i Boijsens dammar!! Jamen jämrans, alltså.








Vildlivet var vilt och spännande. Vilda tjurar. Och jättevilda får! Ja t.o.m. himlavalvet var fullsmockat av djur.











När vi hade gått och gått och gått sa jag att nu ska vi ta en spontan gruppbild! Och se så snällt alla ställde upp sig och såg spontana ut:

Då insåg jag att jag har ju talang för det här! Jag är ju en riktig demonregissör! Så då sa jag till sonen och flickvännen att "spontanpussas nu!". De verkade inte ha alltför mycket emot det, tvärtom så blev det faktiskt mer än en puss.

- Nu räcker det med pusserier och romantik, fnös Huliganen sen. Nu ska du ta en bild på mig, matte! En macho, stilig, manlig, stark och höstlig bild, fortsatte han.

Så då gjorde jag väl det då.

Sen åkte vi hem och åt frukost efter väl förrättat värv, och just nu sitter maken och sover i sin läsefåtöj, utmattad efter morgonens strapatser.

The same procedure

Jag är så lyckligt lottad att jag jobbar någorlunda nära det hem där maken och Huliganen och Zoya (kanske man ska börja kalla henne 'Zoyanen'?) tillbringar sina dagar med att... tja vad vet jag? Kanske käka praliner och snarka i soffan? Fast nej, det tror jag inte. Jag tror att maken ägnar sig åt idogt historiograferande och att de små fyrbeningarna håller reda på vad som rör sig i trädgården, letar upp alla eventuella ostsmulor som kanske kan tänkas finnas (det gör de inte, de åts upp fortare än de hann landa på golvet), snarkar på dörrmattan, väntar på promenad. I alla fall, det är inte längre än att jag kan ånga hem på lunchen.

Detta är väldigt trevligt, dels slipper jag äta standardmässig dagens på någon närbelägen sylta, dels får jag lite extra motion, dels får jag ju faktiskt träffa såväl make som hundar bara så där!

Man hinner ju inte direkt står där och svinga med kastrullerna när man har begränsat med lunchtid och dessutom ska galoppera en liten runda med pälsdjuren. Alltså äter jag för det mesta yoghurt, och maken äter ostmackor.

Gissa hos vem de pälsbeklädda ostfanatikerna sitter som klistrade? Gissa vem som de stirrar stint och hypnotiserande på? Nej, det blir inget pris för rätt gissning, mer än tillfredsställelsen av att veta att man är klok och analytisk.

Maken är en man med Principer. En Man med Principer delar inte ut ost till kreti och pleti när man står där och hyvlar ost till sina mackor, sånt går inte för sig, ånej. Fast pälsdjuren sitter ju där i alla fall, för han kan ju tänkas ändra sig... det gör han inte. Men en princip som han har är att sista lilla mackbiten, den delas upp på två bitar, en till var hund.

Och det är sen samma procedur utspelas. Dag efter dag efter dag hör man:

- ta fint! Ta FINT! Ta nu fint!! Ta fint.... AJ!!!  (Obs! detta gäller inte Zoya, utan enbart den något bufflige variant av hund som delar adress med oss).

Here we go again, tänker jag för mig själv och förundras över att den hund som hos min gamle far aldrig skulle få för sig att bete sig på det viset - eller mot mig, för den delen - raskt och glatt försöker sluka såväl mack-bit som husses fingertoppar. Jag förundras också över att maken inte gör som jag lärt honom; antingen dela ut godbiten ur öppen handflata, eller också se till att rofferi och ohyfsat sätt inte lönar sig genom att inte dela ut någon mackbit förrän hunden fattat vad som gäller, nämligen att maken vill ha alla sina fingrar kvar i oförkortat skick.

Fast sen tänker jag att det är nog någon slags manlig pryl, lite macho, lite bufflig, men med mycket hjärta under den råbarkade ytan. För tror någon att maken skulle låta bli att dela ut mackbitar till Huliganen? Och tror någon att Huliganen någonsin skulle få för sig att bita husse? Nä, just det.

Vinskörd

Vinrankan i vårt växthus är nu 4 år gammal och trots att den inte är beskuren så att en vinbonde skulle gråta av fröjd utan snarare tvärtom, så börjar den nu producera hyggligt med vindruvsklasar.

Maken är ju lite vinnörd och han har under sommaren gått där och räknat in klasarna och tänkt sig att nu, nu skulle han minsann göra eget vin! En mycket liten, men naggande god produktion skulle det bli. Eller i alla fall intressant. Lokalproducerat så det förslår.

Klasarna har växt och frodats, men så började ju terminen. Och det har varit artiklar och böcker och seminarier och historiografi så att det susat kring öronen på en och då finns det ju inte direkt tid att börja trampa vindruvor. Inte har vi någon sån där ektunna att trampa i heller.

Förra året var druvorna rätt sura, och det var inte bara räven som sa det, så jag tyckte inte det gjorde så mycket. Men nu! Nu har det ju varit osannolikt varmt och skönt, och idag har jag skördat lite klasar som jag helt plebejiskt ätit rakt upp och ner. Och nu är de söta och goda!

Tänk så bra det är med lite historiografi.

Hurtbulle

När man kommer ut i den ljuvliga höstmorgonen och ser daggen glittra i de stora spindelnäten på bilen, ja det är då man inser att jo, numera cyklas det ju för det mesta i huliganhemmet.

Bra för flåset är det också! Oj vad jag flåsar. Imorse när jag precis skulle hoppa av cykeln framme vid jobbet ringde maken.

- oj vad du flåsar! var det första han sa
- är du inte framme förrän NU?! sa han sen, vilket jag med tanke på att jag 13 minuter och 3 km uppförsbacke tidigare lämnat hemmets hulda vrå tyckte var något magstarkt.

Maken insåg att han kanske borde höja sina aktier en aning, så han avslutade med inte mindre än TVÅ (2, zwei, tvenne) PUSS!!! när vi la på.

Han är förlåten.

Säsongens mat

Nu är det ganska höstigt, det får man väl erkänna. Känns svårt att tro att sommaren bara skulle slå till så där tjoff! med mera värme och sol. Faktum är att vi i helgen gav tappt och hasade in trädgårdsmöblerna i förrådet - det känns lika vemodigt och lite ge-upp:igt varje gång.

Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?

Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.

-  Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.

- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.

Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?

När man får skrämselhicka

Igår skrämde maken nästan slag på mig. Inte för att han var orakad (det var han), eller för att han utvecklat något slags macho-mafioso-mulligt mansgris-beteende (det hade han inte). Det som fick mig blekna och kallsvettas om vartannat var hans konstaterande när han kom upp från vinkällaren;

- vi har nästan inget pinot gris-vin kvar.

Bara så där rakt ut sa han det.

Vem som helst hade kunnat hyperventilera vid ett sånt uttalande. Jag stirrade stumt (jo för en gångs skull så var jag mållös) och förtvivlat på honom. Livet, som nyss var så himla trevligt och bra efter att ha besökt sonen och flickvännen kändes helt plötsligt som en öken. Jag såg framför mig hur vi släpade oss fram, sida vid sida, moltigande, tärda och fårade i ansiktet (mer än nu, alltså) av förtvivlan. Ett liv utan pinot gris!!!

Men så sa maken de förlösande orden:

- vi får nog ta en sväng till Alsace till våren och fylla på lagret.

Och då, då skimrade allt i rosenrött igen, jag hörde fåglalåt och harpospel och livet, det blev åter ett liv värt att leva!

Kanske inte direkt desinformation...

...sa maken.

- Men du glömde ju mitt finaste fynd! sa han sedan lite bestört.

Och hur kunde jag göra det? Men inte vill jag undanhålla er självaste Fyndet!



 Jomen, maken hittade ju en bronsnål. Alldeles utan plast var den också. Och tittar man noga på nålhuvudet så ser man att det liksom är fasat, och det, det är fint det. Nu tror man kanske att nål som nål, det kan väl inte spela så himlans stor roll? Då ska man veta att det skrivits böcker som är knökafulla bara med bilder och berättelser om hur nålhuvudena ser ut.

Så titta och njut - och glöm inte att titta på de fasade kanterna för allt vad ni gör.

Historiens vingslag

Maken har ju för första gången på evigheters evighet, tja sedan yngre medeltiden ungefär, haft skollov i sommar. Nu är maken inte en sån som ligger på soffan och käkar praliner direkt, ånej, han anmälde sig raskt till sommarkurs. Nämligen bestämt sommarkurs för arkeologer att gräva i Uppåkra.

Uppåkra, det är liksom inte kattskit direkt. Där har det, utanför Lund, legat en stor boplats i drygt 1000 år. Där har folk bott. Levt. Gjort sånt som man gör när man lever, ätit, sovit, förhört läxor, bakat bullar, slagits med varandra, handarbetat och så vidare. Sen så kom kristendomen och danskarna ville ha ett nytt och annat centrum som blev Lund. Och Uppåkra, det försvann, typ. Eller försvann och försvann, det ligger ju där, men kossor betade på den mark där guldgubbar präglats och hövdingar bankat på varandra. Bönder plöjde och "sen sådde han så här" som det sägs i visan.  Rakt ovanpå hela konkarongen.

Men nu, nu åker man dit och gräver upp allt det där igen. Och var ska sleven vara om inte i grytan? Alltså befann sig maken där i somras. Och  man kan väl säga att han höjde genomsnittsåldern. Rejält. Å andra sidan måste det väl vara bättre att liksom befinna sig närmre forskningsobjekten i ålder?





 Och redan första dagen slog han till med ett fynd!

- ooohhh!  sa jag beundrande. Sen sa jag - aahhhh!!! och fotograferade fyndet ur alla vinklar och vrår.

Prata om stiligt fynd! Rött och grant måste man ju säga. Lite tveksam till det där med plasten kanske? Hade man sånt på 300-talet? 400-talet? Inte för att det inte behövdes, det vill jag inte påstå, men man har ju läst om järnålder. Såväl yngre som äldre. Bronsåldern. Men plaståldern? Kan detta vara en banbrytande och ny arkeologisk upptäckt? Kom i så fall ihåg var ni läste det först.

Sen kom dock maken hem med fler fynd som kände något mer genuina. En vikingatida spik, till exempel:

Rejäla doningar måste man säga.

Här har säkert en viking slagit sig på tummen och ropat AJJJ!!! vid Oden och Tors hammare! Jag tycker mig skåda tumavtrycket.

Och likt ett urtida monster ur historiens dimmor dyker spikpetsen upp! (Alltså där fick jag väl till det väldigt poetiskt?)

Sen var det ju en himla massa ben och tänder och mojänger och manicker.

Små, små käkar med små bissingar på. Detta är inte en näbbmus, vilket ju kan vara bra att veta. Kan det ha varit vattensork? I alla fall något som behövde en extra huggtand fram i alla fall. (Ibland kan man känna behov av det själv, kan jag tycka).

Och vildsvinsgaddar!

Jag tror ju att en tandhygienist hade haft ett eller annat att säga om munhygienen. Gått loss lite om vikten av tandtråd och grundlig tandborstning.

Dottern och jag, vi for ut på en allmän visning och maken visade oss runt. Här hade han grävt! Alltså titta vilken fin ränna! Såvitt jag förstår efter en husvägg. Dottern och jag ooh:ade och aah:ade igen.



 Maken pekade och visade och blev så till sig att han blev rent suddig!









När man hade sållat och sorterat kunde man få se fina fynd. Fynd som krukskärvor till exempel.

Sen så hittade man ju en väldigt massa andra intressanta saker. En grav till exempel. Och så den här (som faktiskt, om sanningen ska fram, hittades slängd i en hög med jord som man grävt undan för att komma fram till de "riktiga" urgrävningslagren, den hittades med metalldetektor). Tjusig, inte sant? Bronsfibula heter mojängen. Och den bilden är inte tagen av mig.




Nu har jag säkert fått både det ena och det andra om bakfoten. Men då kommer säkert maken att påpeka detta och oroa sig för att jag sprider desinformation, och i så fall får jag väl komma med lite rättelser.

Wo ist der Huligan? Ou est le chien? Where's the dog?

Man kanske inte kan tro det, men Huliganen har som en egen liten fanclub. Han är ju en meriterad kontorsråtta och har träffat en stor del av den europeiska forskningsfronten och annat löst folk inom vårt gebit. Många studsar bara till när han upphäver sin stämma, och bryr sig sedan inte vidare om honom. Andra skickar grisöron från främmande länder (läs: Finland) till honom. Skickar egna julkort till honom. Kliar honom bakom örat och sticker till honom en ostbit (ja om han inte redan roffat åt sig den direkt ur deras förvånade hand, förstås).

Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".

Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.

Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.

Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?

Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.

Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.

Smålandshelg

Här i det huligdanens hemmet är vi beresta, jajamen! Hör bara; i helgen var vi i Småland! Alldeles vältajmat och underbart var vi uppbjudna för att fiska kräftor, plocka svamp och umgås i största allmänhet. Underbart var det att få lämna vardagens slit och släp för att bege sig till de små röda stugornas och de många sjöarnas förlovade land.

Själv hade jag aldrig fiskat kräftor förut, men jag iklädde mig stövlar och kräftfiskarbyxor av skogsmulligaste snitt och kände mig full av förtröstan. Vi skulle fiska såväl från båt som med håvar inne vid land.

Jag tittade på båten och kände mig lätt tveksam. Sedan beslöt jag att jag nog skulle hålla mig till att fiska från fasta land trots allt.

Det fanns en utmärkt brygga att fiska ifrån.

Efter att Huliganen provat den kände även jag mig säker på att våga mig ut.

Det blev en underbar kväll; precis en sån som behövdes efter en vecka som varit onödigt full av siffror, tabeller, bokstäver, rapporter, ditt, för att inte säga datt. Titta här! Kan det bli bättre? En småländsk liten sjö med ett småländskt litet kräftfiskarläger.









 Just det där med att ha brasa är något som jag gillar. Jag har nog visa pyromantendenser misstänker jag, och då är det ju skönt att få utlopp för dem på ett mer ordnat och legalt sätt.

När man fiskar kräftor ska man ha agnade mjärdar (lägg märke till hur kräftfiskarvant jag svänger mig med de tekniska termerna!). Då är det bra att ha en märdkontrollant så att allt går rätt till:




 Och skymningen föll och kräftorna håvades in:

Även jag höll i en kräfta! Jag pep bara lite gällt i diskant då och då när den sprattlade, men annars visade jag prov på en oerhörd sinnesstyrka och mod. Dock får jag nog säga att endast en kräftmor kan tycka att den sån där fuling är vacker.





När man fiskat kräftor vill man såklart plocka svamp! Ellenpappan tog med oss ut i de småländska skogarna och visade upp diverse svampar. Titta här! sa han och tvingade mig att beundra nedstående...äääähhh... typ svamp. Rutnät heter den tydligen, och den är rödlistad och väl värd att beundra. Tyckte Ellenpappan. Själv kände jag mig lätt tveksam.

Obs! Hon kanske inte hter Rut, det kan ha varit Doris. Eller Berta. Det var ett rejält och rekorderligt fruntimmersnamn i alla fall.

Själv kontrade jag raskt med en mycket snyggare svamp; vad sa du nu då, Ellenpappan?! Va??



 Många trattkantareller blev det. Och gula kantareller också!




Och när svampkorgen är full, ja då blir maken glad! Glada makar är bra makar, det är min paroll.

Sen åkte vi hem till Ellenfarmorn och Ellenfarfarn. Nu skulle ju fångsten tillagas. Men receptet då?

- Ingen fara, sa Ellen och skrev raskt och behändigt ner instruktionerna.

Det rördes. Det koktes. Det lagades - och resultatet, det blev fantastiskt! Av de små fula rackarna blev det underbart goda, röda kräftor. Mmmmm - inte vackra. Men goda!!






 Själv är jag en ganska mesig kräftätare - jag vill liksom inte slörpa i mig slafs hur som helst, jag brukar hålla mig till klorna och stjärten. Men nu åt jag faktiskt rommen också, eftersom jag kände mig mycket småländsk och modig. Inte dumt alls!

Och nu är det dags att ramla i säng efter vårt småländska äventyr - men innan dess måste vi ju avsluta med den sötaste medlemmen av vårt kräftfiskargäng!

Huliganbloggen proudly presents:

Ellen - coolaste tjejen i svampskogen och vid kräftsjön!! Hon hade fått nya hårspännen och funderade lite på vad hon tyckte om dem... men jo! jag gillar't sa Ellen.







Man ska sluta när man är på topp, så nu slutar vi här. Och tackar härmed Ellenfarmorn och Ellenfarfarn för en underbar helg!