Utflykt med förhinder

Man vaknade till en strålande morgon! Då går man såklart på morgonpromenad, och det är uppiggande för livsandarna. Förvisso var de redan pigga, för igår var vi på påskmiddag hos systersonen, och det var rasande trevligt. För första gången i mitt liv har jag ätit en vegansk middag och det var verkligen gott och spännande. Bara en sån sak som att jag ätit alger! Nu finns det säkert folk som lite blasé säger att "pah! alger det äter jag ideligen, ideligen" och det kan så vara, men jag har aldrig ätit det förut. Men nu, nu har jag inträtt i algätarnas skara. Då känner man sig lite mer världsvan, med lite mer savoir faire, så att säga. Och det kan jag säga, att jag kan behöva all såväl savoir, som faire.

Nu var det också så att man var rejält mätt efter gårdagen, så lite motion kunde vara välbehövligt. Maken skulle plugga, så honom fick man inte med sig, utan jag ringde syrran som medgörligt ville följa med.

- Vi ska åka till Rövarekulan, sa jag som kände mig äventyrlig och likt Sven Hedin ville utforska nya trakter. Jag tror nämligen jag aldrig varit där, inte i modern tid i alla fall.

- Vet du var det ligger, frågade syrran försiktigtvis då, och det försäkrade jag att jag gjorde.

Jag vill fortfarande hävda att jag vet var det ligger, i alla fall i ungefärlig rikning, men nu har Vägverket i sin outgrundliga vishet bestämt sig för att bygga om rejält vid E22:an och den väg som jag ville köra in på, den fanns inte där?? Himla klåfingrigt att bara flytta på saker som låg så bra där de låg tycker jag. Så då körde vi lite på måfå, ända tills besinmätaren började klaga och då såg jag mig ingen annan råd än att köra hem efter den plånbok som inte befann sig där den borde, utan låg hemma till ingen nytta. Typiskt plånböcker alltså.

Sen hade vi tappat lusten för Rövarekulan så då åkte vi ut till Järavallen i stället. Vi traskade runt i skogen. Och det var klarblå himmel och jag älskar verkligen att se trädkronorna avteckna sig mot en vårvinterhimmel! Så väldigt mycket mer tilltalande än en tråkgråregnig februarimulen himmel. Tycker jag alltså. Inte för att jag vill pracka på folk mina åsikter, vill man ha gråmulen himmel och regn på tvären så är det helt ok för min del, bara jag slipper. Det gjorde jag idag.

Om trädkronorna pekade uppåt så fanns det ju annat fint att titta på nere på marknivå. Sånt som är fyrbent till exempel. Syrran är ju visserligen inte fyrbent, det kan man inte påstå, men man kan titta på henne med.

När vi traskat rundan runt ville vi inte åka hem, det var så ljuvligt väder. Och dessutom blåste det inte, ja det är så man knappt tror det är sant. Annars blåser det alltid här, så att hårtestarna viner kring öronen på en.

Då kunde man ju faktiskt tänka sig att gå lite nere vid havet också. Hundarna var inte svårövertalade.

- Följ mig! sa Huliganen som tydligen övertagit rollen som Sven Hedin. Med bestämda steg ångade han iväg mot outforskade nejder.

Vi följde! Och såg havet! Och främmande kontinenter vid horisonten! Danmark, alltså, exotiskt så det förslår.

Huliganen rände rakt ut i vattnet så jag tänkte att nu ska han nog traska hela vägen till Danmark. Och jo för all del, Lundåkrabukten är ju rätt grund... men som tur var besinnade han sig. Grund eller ej, så är ju  västgötaspetsarna inte direkt kända för sin imponerande benlängd, och det kunde ha blivit lite väl djupt för honom.

Zoya höll sig mer på land, hon ville nog inte få saltvatten i frisyren tror jag.

Så det blev kanske inte Rövarekulan, men det blev en väldigt trevlig promenad ändå tycker jag. Och nog kändes det extra skönt att se bevis på att våren nog ändå snart är på gång. Isen kommer snart att vara ett minne blott.

Påsk

Jag gillar påsken. Det är något tilltalande med en högtid som vimsar runt lite som den vill i kalendern. Som inte har så många ramar och ritualer för sig, i alla fall inga som jag känner mig manad att följa. Inga särskilda rätter som man ska ha dåligt samvete för att man inte lagar. Det känns liksom ljust och glatt och opretentiöst.

Lika mysigt som det kan vara att julpynta och förbereda sig inför julhelgen, lika skönt är det att inte göra det till påsk. Fast jag har faktiskt påskpyntat, jodå. Min mamma var duktig på alla sorters hantverk och jag har några påskägg som hon gjort, jag tror det kallas att slå frivoliteter? (Inte att förväxla med frivolter, för det tror jag faktiskt inte att vare sig mamma eller jag hade gjort med någon större bravur).

Ibland tänker jag att det hade varit roligt att dela handarbetsintresset med mamma, hon kunde ha lärt mig mycket. Men då var jag inte intresserad - och ärligt talat något tålamod för frivoliteter hade jag nog inte haft! Då heller. Inte för att jag inte har tålamod, det har jag visst det. Någon liten stund här och där, men det inbegriper inte sånt som kräver fingerfärdighet. När jag  tänker närmare efter vet jag faktiskt inte riktigt vad mitt tålamod inbegriper?? Det får jag nog fundera vidare på.

Sen har jag ju faktiskt köpt fjädrar också, så jag anser att jag liksom gjort vad som ankommer på mig - plus att jag igår lagade en alldeles utomordentlig lammstek! (Jag har väl aldrig påstått att jag är blygsam av mig?).

Sonen hjälpte mig att välja färger på fjädrar; det fanns illgula, vita och lila. Han tyckte att det mest var ett ilandsproblem sa han, när jag stod där och velade mellan gult och lila, men nickade instämmande när det blev lila. Och se här, käre son, nog blev det bra?

Huliganen och jag vill härmed önska en Glad Påsk! Må den sen vara lila, gul, illgrön eller rosa.

Matte står inte högt i kurs

Om man pratar i matte-aktier så är det inte direkt hausse på börsen. Snarare baisse så djup att kursen föll under golvnivå och landade i källaren med en duns.

Men vad ska man göra? När Huliganen haltade sig runt morgonrundan och matte till slut såg sig nödsakad att bära honom en bit - en förnedring så stor att han bara på grund av det helt plötsligt visst kunde gå själv, tackar-som-frågar. Eftersom det är rätt svårt att bära en 13-kilos hund i falukorvsform som stretar emot med alla korviga muskler hade matte inget emot det.

När vi kom hem åkte strumporna på igen. Men nu var Huliganen riktigt irriterad, både i sina tassar och djupt in i sin själ, så det slickades. Ihärdigt. Matte bönade. Matte bad. Matte resonerade. Matte förmanade. Men hon talade för mycket döva öron.

Så då åkte den på. Kragen. Dessutom har matte fått goda råd av en hundägande vän, som gav rådet Bebissalva för röda stjärtar. Matte köpte den dyraste hon kunde hitta, men lät visligen bli att tala om att det var en bebissalva, för då hade nog hunden tagit sitt pick och pack och flyttat hemifrån. Matte lät därför förstå att det rör sig om någon slags vildmarkssalva för Mycket Macho Hundar. Trots detta är Huliganen är icke imponerad. Matte är Dum, låter han meddela. Nej förlåt, DUM!! skulle det ju vara.

Matte känner sig som en usel matte. Dessutom är hon ju så blöthjärtad att hon därför ihärdigt stoppar i Huliganen små godsaker. Huliganen tar nådigt emot såväl skink- som ostbitar. Föralldel, en eller annan frolic kan också få åka ner. Dock ser han lika sorgmodig ut hela tiden - den hunden vet hur man ska dra åt tumskruvarna på en matte med dåligt samvete.

Dock vet jag en sak som Huliganen inte vet. Ikväll ska det komma goda vänner på middag i Huliganhemmet - goda vänner som Huliganen älskar! Och då tror jag nog att han blir lite glad igen.

Ibland behövs det inte så mycket

...för att göra en glad, menar jag.

- Man kan vara glad för att det är skärtorsdag, och för att man därför har några dagars påskledigt framför sig.

- Man kan vara glad för att man har en rackarns trevlig hund som musicerat med sin pip-säl för en (jodå, sälen lever fortfarande, och även dess pip. Vi längtar kanske lite efter den dag vi ska kunna skriva sälens dödsruna, men samtidigt så blir man ju ändå så glad över att Huliganen har roligt, så det är lite dubbelt det där. Och än lever den i högönskelig välmåga, som sagt).

- Man kan också vara glad för att man cyklat ner med maken till stan på lunchen och ätit en utomordentlig palsternackssoppa med salami och färskost på Les Halles - stans bästa restaurang. Vi är lyckligt lottade att ha en riktig saluhall i stan, och i denna saluhall finns det några riktigt bra restauranger. Sånt gör en lite lycklig, det gör det.

- Sen kan man ju vara glad för att huset är städat. Maten är snart klar (igen! kanske ni tänker, - gör människan inget annat än äter? Fast nu är det ju middag och det är en helt annan sak än lunch. Bland annat kan man dra den slutsatsen av att nu blir det inte palsternackssoppa, nu blir det pepparrotskött. Och lite Crozes Hermitage, såg jag att maken, denne förträffliga figur, hämtat upp ur vinkällaren).

Allt detta är utomordentliga saker att glädjas åt. Men så finns det ytterligare en sak. En liten, liten - eller flera små, om vi nu ska vara petnoga. Jag sådde dem i söndags, och nu tittar de fram! Eller "upp" kanske det ska vara? Men nu struntar vi i prepositionerna, nu njuter vi bara av anblicken av dessa! Ser ni vad det är? Visst är det väl tydligt, va?

Jominsann, småblommig tagetes!

För att inte tala om ruccola!

Okej, okej - det är väl inte så prunkande ännu. Och inte är det dags att skörda inom brådrasket. Och det kan säkert gå åt pepparn än. Det blir förmodligen långa, rangliga, taniga plantor av det här. Men det skiter jag faktiskt i. För det växer! Och ska man inte bli glad av det, ja då vet jag inte vad man ska glädjas åt.

Allt är relativt

Om man tycker att Huliganen ser lite, tja, dämpad ut i förra inlägget så kan jag meddela att det var ingenting mot hur han såg ut i morse när han insåg att matte tänkte förnedra honom igen med att ikläda honom strumpor.

Där kan vi tala om all-time low. Att man kan hänga så mycket med en liten kort svansstump är snudd på ett biologiskt fenomen i likhet med jungfrufödsel.

Att matte påtalar att om man nu är så j-a envis och slickar på sin ömma trampdyna hela tiden så får man skylla sig själv, ja det var ett totalt meningslöst argument i Huliganvärlden. Ett såkallat icke-argument. Han var inte imponerad. För övrigt skyller han aldrig sig själv, lät han meddela.

Vi är också förbi stadiet där klisterlindor med dödskallemönster hjälper.

Nåja, matte är i alla fall glad att hon numera är så pass mycket smalare att hon rätt lättvindigt kan åla sig in under matsalsbordet för att applicera de förhatliga persedlarna.

Det gick inte

Man kan bita ihop. Hakan kan vara fyrkantig av beslutsamhet. Man tänker att det är inte dags än. Tålamod är en dygd och allt det där.

Sen tänker man:  hur kul är det på en skala att vara dygdig? För att inte tala om tålmodig?

Fast om man nu ska börja från början så är det kanske sonens fel? Eller rättare sagt, det måste väl vara dotterns fel? Mitt kan det inte vara, det är jag i alla fall helt säker på.

Det är nämligen såhär att dottern snart fyller år. När man fyller år, ja då ska man ju ha paket, så är det ju. Alltså for sonen och jag iväg till det lokala shoppingcentret för att titta ut en lämplig gåva. Men det var lättare sagt än gjort, vi hittade inget som fick oss att utbrista, likt matadorerna om Tjuren Ferdinand, att "denna ska vi ha!!". Snopet.

Är man nu ute för att shoppa så känns det ju väldigt snöpligt att komma tomhänt hem. Alltså gick jag in på apoteket och köpte lite fluorsköljning (sonen ska ju bli tandläkare, och när man tittat lite i hans böcker känner man ett starkt behov av att köpa fluorsköljning). Och jo, det var nog så bra, men riktigt fyllde det ju ändå inte shoppingbehovet.

Då åkte vi till Plantagen för jag skulle köpa lite fröer - nu måste det väl ändå snart vara dags??

Och då stod de där och kallade; Köp oss! sa de. Och då gjorde jag det. Gick icke att stå emot.

Av rena farten blev det sedan årets först pelargon också. Men den får inte flytta ut i växthuset ännu, då kommer den att döden dö, och det vill man ju ändå inte. Man vill inte att folk ska viska bakom ryggen på en att där, där går den där pelargonmörderskan.

Nu känns det lite som att proppen är ur. Och jag har sått såväl basilika som ruccola som tagetes. En slumpartad och oplanerad blandning kan tyckas, men detta var, som sagt, helt oplanerat och jag behövde bara få göra något som får mig att tro att våren ändå ska komma så småningom - och gör den det, ja då kan det väl vara bra att ha basilika? Ruccola? Småblommiga tagetes?

Men så är det ju ändå som så, att det som får mig att komma allra mest på vårhumör, trots att jag inte planterat honom i en kruka, ja det är Huliganen. Tittar jag på honom så känner jag hur vårendorfinerna rusar genom kroppen.

Han hade nog dock föredragit att jag planterat frolic-frön. Men jag tror inte att någon av fröfirmorna har det i sitt sortiment?

Läsaren varnas

Det finns ju tillfällen när man kanske inte är på humör för kvasifilosofiska funderingar. Om man inte är det just nu, kanske man ska gå ut och brygga sig en kopp te, läsa tidningen, skura golvet, lösa en differentialekvation eller något annat påtagligt nyttigt. Jag känner nämligen att jag just nu bondar lite extra med min inre filosof.

Dagen inleddes nämligen på ett utmärkt sätt; Huliganen och jag drog iväg ut till Kungsmarken, där den lokala golfklubben håller hus. Nu är det ju snö och frost och kallt, så det är inte så många som jagar den lilla bollen och då kan man i godan ro spankulera runt. Vilket vi faktiskt gjorde även igår, maken, sonen, Huliganen och jag, då tog vi de första nio hålen och traskade runt, solen sken och det var jätteskönt. Huliganen var i sitt esse - hela flocken samlad! Där hade han verkligen fått till det!

Idag var det sämre med att valla in flocken, såväl son som make slumrade sött när vi gav oss iväg. Faktum var, att förutom en hare, var det bara jag och Huliganen som njöt av tillvaron på golfbanan. Något lite kanske detta hade att göra med att klockan var sju på morgonen. Folk har ju en märklig förkärlek för att ligga och dra sig i sängen på helgmorgnarna.

Kungsmarken är en bra bana för att filosofera lite; där finns lämningar av stenåldersåkrar, järnåldersgravar, en gammal ärkebiskopsborg, rester av hålvägar ner till vadstället - ja det är helt enkelt knökfullt av Gamla Saker. Och det vet ju alla (åtminstone de som är gifta med maken) att Gamla Saker, det är liksom the cat's whiskers. Pricken över i:et. Meningen med livet. Något som jag finner mycket trösterikt ju mer åren hopar sig över mina skuldror.

Vi promenerade. Jag funderade på de gamla stenåldersmänniskorna, tänk vad de hade blivit förvånade om de sett vad nutidens människor ägnar sig åt på deras åkrar. Eller den gamle ärkebiskopen, nog hade han undrat vad det var för konstiga riter man ägnar sig åt i modern tid?

Så småningom kom vi ner till den lilla sjön, just där det finns rester av en gammal hålväg och där vadstället var förr, när man skulle upp till ärkebiskopen för att se om han hade kaffepannan på. Solen gnistrade i isen på sjön. Det skimrade i istapparna vid avrinningstället och kaveldun och gräsvippor avspeglade sig fint i motljuset. Då tänkte jag:

- tänk om jag hade haft kameran med mig!

Men sen! Sen tänkte jag (och håll i er nu, nu kommer det filosofiska):

- nej minsann, man ska inte bara leva genom en kameralins! Man ska leva här och nu, njuta just precis här, i denna stund.

Ibland känns det ju som att saker liksom inte finns, om man inte lägger ut en bild  ögonaböj på facebook. Eller ett foto i bloggen. Det är inte det att jag inte älskar foton, för det gör jag - men man kan ju också uppskatta saker liksom au naturel.

Fast för säkerhets skull har jag ändå satt kameran på laddning.