Kalla mig gnällig

Alltså, ja, jo, det är vitt, det är vackert. Men det är mars! Alltså mars som ska vara vårmånad. Och jag må vara petig och fyrkantig och väldigt mycket inom-boxen-tänkande, men vår för mig, då ska det börja spira lite smått, det ska komma små ljumma vindpustar mot ens rynkiga kind. Det ska inte snöa timme ut och timme in och framför allt inte när det är vår grannes skottningsvecka; hon är 87 och då ska man värkeligen inte behöva skotta så det gör maken och jag.

Häromkvällen när jag promenerade med Loppan föll snön sakta i såna där stora fluffiga flingor som jag visualiserade att jag skulle vandra genom när vi varit och köpt gran vid domkyrkan... men det var då det, i december. Nu är det som bekant inte december och granen, som vi släpade hem genom regnvåta kullerstensgator, är sedan länge totalt avbarrad.

Loppan är ambivalent. Å ena sidan är det rätt så kul med snön ändå, och man kan hitta frysta harlortar som uppenbarligen är en delikatess. Å andra sidan så envisas folk med det där eländiga vägsaltet. Så hon är kluven i frågan kan man säga.

Men vi traskar runt och tänker vårliga tankar om att plocka fram utemöblerna som nu framlever ett dystert liv under en blå presenning, jag drömmer om penséer och så småningom pelargoner och om att tvätta balkongskyddet. Ja det där sista, det kanske jag inte drömmer så ihärdigt om, men det blir ju bra när det är gjort tänker jag ändå.

Fast så länge så får jag väl ändå avnjuta blicken av favoritträdet i vinterskrud, Corylus Colurna, eller  Turkhassel för er som inte ohämmat rasslar av er latinska namn på träd lite spontant en torsdag. Det gör i och för sig inte jag heller, men jag fotograferade av namnskylten på trädet. Det är det som är fördelen med att ha sina favoritträd i botaniska trädgården. Man kan stoltsera med avfotograferad kunskap.

Vasaloppssöndag

Vasaloppssöndagen kan man tillbringa på olika sätt; man kan stånka sig fram genom dalaskogarna omringad av en massa andra vasaloppsåkare, man kan ligga på soffan och titta på ovannämnda skidgalningar (maken) och man kan sitta här och blogga (undertecknad). Och det är inte så att jag är slö och slapp, tro för all del inte det. Ånej, redan klockan sju var Loppan och jag ute i snön och traskade runt en timme. Vi mötte en skidåkare som nog åkt fel (Dalarna är ditåt! ropade jag och pekade vagt i obestämbar riktning, jag är ju hjälpsam men inte helt geografiskt tillräknelig), men vi kom hem med snö i pälsen och frisk luft i lungorna.

Igår morse var jag också ute i ottan, med pulka, barnbarn och hund i högsta hugg. - Vill du åka pulka? undrade jag med jämna mellanrum, nu när jag hade chansen att idka lite vintersport med Grynet. - Nej, hålla Inny! svarade Grynet som redan prioriterar rätt när det gäller snösport och hundsport. Klok flicka det där. Inny, det är Loppan det, som ju egentligen heter Indy. Men Loppan, Indy, Inny - same, same but different skulle man kunna säga.

Grynet hade nämligen sovit över. Det är så himla roligt nu när hon börjar bli stor, rätt vad det är så sitter hon där med en bok och läser för sig själv. Man kan också ha fredagsmys med Pippi och fruktstång. E' de gott? undrade maken, men var inte så imponerad, det är torkad frukt och smakar typ dadlar, eller torkade fikon eller något, men nu är det ju Grynet som gillar dem, så maken fick ett glas vin och var lika nöjd för det. Pippi är spännande och man måste hoppa lite soffan och sjunga här kommer Pippi Långstrump tjolahopp!!.

Jag är en illslug mormor. En mormor med en dold agenda. En mormor som Har En Plan! Nämligen att få Grynet intresserad av garn och tyger, jag har ju själv så roligt med det så jag vill liksom dela med mig. - Vill du snurra på mormors garnvinda? frågar jag lockande. Och det vill ju Grynet så klart. Och självfallet vill hon sortera knappar också, att en och annan massakreras i Loppans gap, är ett billigt pris för att väcka Grynets gryende handarbetsintresse.

Något som också är roligt är att Loppan och  Grynet, de börjar bli ett sånt fint team som leker tillsammans och rent allmänt gillar att umgås. Det som är så fantastiskt med barn som är hundvana är att de är så självklara på något sätt; när det är bra så är det bra och då säger man det. Det är enkelt och lättläst för en hund och Loppan trivs alldeles väldigt bra med Grynet, de leker så att mattorna går i böljegång och sen får man ta igen sig en liten stund på hallmattan.

Till lördagslunch kom Grynets föräldrar och Pyret för att hämta hem Grynet igen. Vi bjöd på storstilad lunch; plättar med sylt och grädde. Minst lika gott som hummer och oxfilé och sånt, i alla fall om du frågar Grynet som åt plättar så att hon hade sylt ända upp i öronen ungefär.

Pyret fick inga plättar, men hon var lika glad för det. Det är en liten knubbig och nöjd och glad unge som tar livet med en klackspark och sover så gott även när storasyster vaggar henne med stor entusiasm och frenesi. Loppan är rätt intresserad av Pyret också, men än så länge får hon hålla sig lite på avstånd - men rätt vad det är så kommer nog de också att bädda ner nallar och ha dragkamp och busa runt!

Och nu är det tyst och tomt här i lägenheten igen. Grynet är hemma hos sina föräldrar och tjolahoppar säkert där. Här är det inte så mycket tjolahopp men vi har det bra ändå. Och ett litet spår av Grynet kan man hitta i sitt syrum, som nu så himla mycket mer artistiskt sedan Grynet gått loss med washi-tejpen.

Morgonpromenad med störmoment

I natt hade det inte snöat men för säkerhets skull var Loppan och jag ändå rätt tidigt uppe och ute, om-utifall-att alltså. Nu var det dock så lyckligt att inget skulle skottas så vi traskade ut på vår morgonpromenad och det är ändå vackert, det måste man medge. Vi var så pass tidiga att de inte öppnat grindarna in till Botan, och jag ville inte gå runt på gatorna med tanke på det tö-salt som man envisas med att strössla omkring sig som om det är konfetti. Vi gillar inte tösalt, Loppan och jag. Å andra sidan gillar jag inte att halka omkull heller, så det är lite knepigt, det medger jag.

Så vi tog helt enkelt en liten promenad genom kyrkogården i gryningen, Loppan och jag. Den är inte så stor, men ganska stämningsfull får man säga. Och lite filosofiskt kan man ju fundera på det där med att ha små grindar, men inga staket - eller, i något fall, staket men ingen grind. Det är inte fritt blås rakt igenom, men heller inte helt avskärmat, man öppnar upp en möjlighet ändå för samvaro gick jag där och spekulerade och spankulerade medan jag kände mig oerhört djupsinnig.

Jag tycker inte att det är skrämmande med kyrkogårdar, jag tror inte på spöken och oknytt och jag har inget emot att traska runt i tystnaden när det är så där lite halvskumt. Men några som nog ändå hade något emot att Loppan och jag störde friden (trots att vi var väldigt tysta och stillsamma av oss) var de stora råkkolonier som satt som vindruvsklasar i trädtopparna.

Lund har många kolonier av råkor; i Botan, i Lundagård och på andra ställen och i gryningen och skymningen drar de fram som något slags Hitchcockskt kompani genom luften och de slår sig ner på hustaken och lämnar sin syn på sakernas tillstånd (och en eller annan fågelskit också).

Och så kom han då

Kung Bore, menar jag. Det var väl ändå väntat, det har ju rått sibirisk kyla några dagar och det har varit mycket snack om the beast from the east och allt det där, men det är inte det som gjorde att jag tämligen tvärsäkert kunde säga att natten till onsdagen den här veckan, det var då vintern skulle slå till i Lund. Det är nämligen så att denna vecka är det makens och min snöskottarvecka i huset. Ja man kunde ju tro att när man flyttar från villa till lägenhet så skulle man kunna kasta snöskyffeln på sophögen och jubla "aldrig mer!!". Men nu är det tvärtom så att vi nästan har mer att skotta, jo för renhållningsverket måste gå över grannhusets innergård för att nå våra soptunnor, och sen ska det ju skottas lite till cykelkällaren och så... och då har vi delat upp det så att varje lägenhet får sin(a) veckor. Renhållningsverket har också sagt att klockan 06.15 (piiip) på onsdagsmorgonen skulle det vara skottat. Maken, som inte skuttar upp med tuppen direkt i normala fall, bleknade lite vid detta besked men sa hoppfullt att "det kanske inte snöar tills det är vår onsdagsmorgon?". Jojo. Dream on grabben.

Det inte bara snöade, det blåste på tvären och det var liksom snö överallt, men maken och jag, som är rekorderliga och rejäla, vi var ute i ottan och skottade (och muttrade att om en timme kommer detta inte att synas eftersom det blåser så inihoppsan och snöar). Men sopgubbarna kom kvart i sju så vårt samvete är rent på den punkten.Dock visade det sig när vi kom hem och skottade igen, ja då var tunnorna inte tömda och när man ringde Renhållningsverket så hade de semester? Deras samvete bör således vara svart som synden.

Något annat som är rent är den lilla terriern som skuttade runt i den fluffiga snön och struntade i allt vad snöskottning heter. Och jag får ju säga om det bara kunde sluta blåsa (och vår snöskottningsvecka tar slut), ja då är det ju ändå rätt så vitt och vackert ändå. Dessutom är det ju också tur att man har sin böjelse för ullgarn för då är det ju rätt så lätt att ha tredubbla yllevantar på sig när man går ut i det kalla.

Trött söndag

Man skulle kunna tro att man varit med där och kämpat på tremilen i OS, för det var ju väldigt så trött jag varit idag. Det passar ju rätt så bra att vara trött på en söndag för det ska ju ändå vara vilodagen och idag har jag minsann tagit fasta på det.

Jag har lagt upp till ett par nya strumpor till maken. Enfärgade gråa, för jag vill vara en snäll fru, och snälla fruar stickar gråa strumpor till maken, företrädesvis icke-randiga. En lagom vilsam och till intet förpliktigande stickning dessutom som man kan ägna sig åt när hjärncellerna gått i ide.

Det är kallt. Isiga vindar viner kring öronen på en, men å andra sidan har jag idag plockat in den första lilla buketten från trädgården som står och niger och säger att nu är det vår. Eller vänta förresten, det var väl blåklockan det? Äsch, skitsamma, de säger "vår" till mig i alla fall!

Så det har varit sånt idag. Strumpstickande (grått) framför OS, lite snödroppsterapi och sen blev det en kylslagen promenad för Loppan och mig, men det är då det är så himla bra att vara garnnörd, då har man gott om ylle att linda in sig i.

Loppan och jag körde ut till Kungsmarken, så kunde hon springa av hjärtats lust medan jag lunkade fram i mer långsamt tempo. Vi klättrade över en stätta också, bara för att se vad som fanns på andra sidan? Det var ungefär likadant, men jag blir varm om hjärtat av att se hur djärvt och oförväget Loppan tacklar sådana hinder i sin väg utan att darra på tassen.

När sedan öronen frusit fast var det skönt att åka hem igen och tina upp med en kanelbulle och en kopp te. En angenäm söndag ändå, trots trötthet.

Det var nog tur ändå att det var Stina Nilsson och inte jag som stakade fram där längs spåret. Annars hade det nog inte blivit någon bronsmedalj.

Eller förresten, stryk "nog". Det är helt säkert så att det är bättre att jag ägnar mig åt att plocka snödroppar.

Att få frid i sin själ

Fredagen inleddes inte på bästa sätt, snarare långt därifrån. Och det var en avgjort misantropisk Loppa-matte som anlände till hemmet efter att ha avslutat jobbveckan. Det ströddes inte små skälmska skratt omkring sig. Glittret i ögonen lyste med sin frånvaro. Pannan låg i djupa(re) veck. Men nu är det ingen Norénsk pjäs det här med jämmer och elände, så hav förtröstan! Ljusare tider stundade.

Och det ganska snart dessutom. Vi var bjudna på kvällsmat hos Grynet och Pyret så maken och jag fräste iväg dit så fort vi kunde (dock inom lagstadgade hastighetsgränser hastar jag att påpeka). Vi fick god mat! Vi fick busa med Grynet! Vi fick umgås med Grynets och Pyrets farmor vilket sker alldeles för sällan. Det kan hända att jag och Grynet hade en räcka-ut-tungan-tävling när det var dags för tandborstning och pyjamas till vår bådas förtjusning vilket föranledde Grynets mamma att idag sms:a att "den här damen har stått och räckt ut tungan länge och omsorgsfullt idag..." vilket fick mig att utbrista "hoppsan som det kan gå" (utan att direkt ha dåligt samvete).

Det var helt enkelt en himla trevlig kväll och det finns inte minsta lilla bildbevis för ibland är det viktigare att räcka ut tungan och läsa böcker än att ta kort.

Den fortsatte det i samma bra:iga stil: en kylslagen men solig morgonpromenad för Loppan och mig där det dessutom blev en himla massa spring och bus i rastgården för Loppan och en trevlig golden retriever, inhandlade av nya fräscha tulpaner och sen en tupplur på soffan och sen var det dags att utnyttja vår julklapp från sonen och svärdottern; stand-up med Al Pitcher på teatern. Och oj vad vi skrattade! Det är något oerhört roligt att se våra svenska egenheter speglas genom en engelsmans ögon. Jag säger bara "fy fan!" vad jag skrattade. och innan någon får skrämselhicka för svordomar i bloggen så kan jag säga att alla som sett Al Pitcher förstår varför jag säger det.

Sen? Sen blev det ankbröst i cidersås och en pinot noir. Så jag får säga att den här helgen, den började lite på minus men har sen spruttat upp sig storligen.

Jag erkänner att bilden på ett glas Magners och ankbröst i stekpannan kanske känns något arrangerad... men vad sjutton! Torr äpplecider är gott och det är minsann ankbröst också.

Nu ser vi söndagen an med tillförsikt.

Lite kluvna känslor

Idag var det dags för kontroll hos tandhygienisten och även om hon är trevlig hygienist på alla sätt och vis så är det liksom ändå inte ens favoritsysselsättning av ligga där med gapande mun och bli petad på, dragen i, skrapad på och ultraljudsgnisslad på. I all synnerhet det där sista tycker jag är avgjort obehagligt. Å andra sidan så är det ju ändå en skön känsla när det är gjort, när tandstenen flytt sin kos och man är så ren bland gaddarna att det nästan gnisslar när man drar tungan över tänderna. Och å tredje sidan så är det ju också så skönt att få höra att man är så tajt och vältrimmad, det sker inte så ofta. Men hos hygienisten gör det det, för uppenbarligen är mitt tandkött såväl tajt som vältrimmat och det är ju skönt att detta saliga tillstånd dyker upp någonstans på ens lekamen, även jag kanske hade föredragit runt midjan? Eller överarmarna?

Här tänkte jag då skriva "man ska inte skåda given tajthet i munnen" men sen kom jag ju på att det var ju just precis det man skulle, i mitt fall alltså. Så då skriver jag väl inte det, då.

När vi var klara var det lunchdags och strålande sol! Läge för att ta den lilla Loppan och bege sig ut i spenaten alltså. Nu var det hyfsat kallt idag, men det gör då alls ingenting för igår stickade jag nämligen färdigt min Bousta Beanie.

- en mössa! I shetlandsull! sa jag belåtet och tittade kärleksfullt på skapelsen. Men vem skulle ha den uppepå sin huvudknopp, det var ju frågan?

Min blick föll på Loppan. Hon var avgjort tveksam. Faktum är att det var enbart med tillgripande av kommandot  "stanna! sitt kvar! alltså för-in-i-hoppsan, stanna!!! sa jag!" och ett antal frolic som det gick att få överhuvudtaget någon liten bild av den beanie-klädda terriern.

Nähänä. Inte det. Alltså jag är inte den som prånglar på flerfärgsstickade mössor i rejäl shetlandsull på otacksamma individer, så då tog jag den själv och det passade ju bra nu när vi var ute i den kylslagna grönskan. Loppan var lika glad för det, förmodligen gladare, och skuttade glatt omkring alldeles utan något på huvudet.

Och så länge Loppan slapp ha mössa på sig, medan jag å andra sidan fick värma öronen så vandrade vi fram i solskenet i allsköns samförstånd. Emellanåt stannade jag för att njuta av ljuset! Solen! Luften! och emellanåt stannade Loppan för att jaga en eller annan sork. Jag tror vi njöt lika mycket båda två av vår promenad.