I väntan på höststormarna

Nu har vi ju ändå hunnit en bit in i september så trots att det är tämligen ljummet ute så är det nog ändå officiellt höst? Och det vet man ju, är det höst ja då regnar det. I alla fall här nere i Skåne, lerans förlovade land.

När det regnar, ja då kan det vara bra med ett paraply, och i all synnerhet om man som mormor liksom råkar snavar över det gulligaste paraply man hittills skådat. Jag kommer ihåg när jag fick mitt egna första paraply. Det var en jul när jag var i nio-tioårsåldern, jag fick ett orange paraply, en röd pulka och diverse böcker och sen tillbringade jag jullovet sittandes i min pulka på vardagsrumsgolvet, med paraplyet uppspänt som ett lite tak över mig, läsandes om Det Lilla Huset på Prärien.

För det är ju det som är så mysigt med paraplyer (ja alldeles bortsett från att det skyddar en från att bli blöt i lockarna när regnet strilar ner) att man får sitt eget lilla portabla tak som man kan använda när man behöver ha en egna privata lilla plats.

Så ja, Grynet fick ett paraply och det blev hon mäkta nöjd över! Man fick ducka lite när hon dansade fram med det, och Pyret, ja hon tittade beundrande på storasyster! Loppan såg lite mer frågande ut, paraply är nog inte riktigt hennes grej tror jag.

Än så länge har det faktiskt inte regnat, i alla fall inte under dagtid. Men då får man ju finna på råd! Ikväll fick jag ett mms från dottern där Grynet sitter belåtet i badbaljan, med paraplyet uppspänt för att skydda sig mot höststormarna från duschen.

Jag visste väl att det är bra med paraply så här på hösten! Och en annan sak som är bra med hösten är alla fina höstblommor i underbara höstfärger. Såna som man kan ha tur och få från snälla besökare till exempel.

Blommor och paraply - då är man rustad!

Ett liv i sus och dus

...det är vad jag tycks leva för tillfället. Okej, just för tillfället håller jag på och tvättar och har just tömt diskmaskinen och plockat undan och det är väl inte så mycket sus och dus över det kan jag tänka - men jag hade knappt hunnit hem från dotterns och min härliga spahelg på Ystad Saltsjöbad förrän det var dags att packa väskan igen och bege sig ut på turné.

Den här gången var det jobbet som hade kombinerat ett 30-årsjubileum med lite kick-off och allmänt umgås-och-äta-god-mat. Vi har vid de tidigare jubileerna mer ränt runt i medelhavsområdet och tittat på lera (det är inte bara maken som har underliga intressen kan man alltså sluta sig till), men i år föll valet på att åka till Karlaby kro. Ett bra val! (jag kan ha varit inblandad i det...)

De flesta av oss samåkte i bil, en hurtig en tänkte cykla dit, alla åtta milen, på sin elcykel. Säkert ett bra och sunt val om man nu inte glömt att ladda batteriet... fast han dök upp några timmar senare än planerat.

Vi inledde hårt med att fika och sen var vi och tittade på hällristningarna i Järrestad och där svindlar ju tanken lite på hur gamla de är och vem som satt där och högg in små fötter och båtar och ryttare och en dansare - som någon nutida vandal försökte gjuta av i plast förra sommaren så nu syns den knappt. Är det klokt det? Här har figurerna haft en fridfull tillvaro utan minsta plast i 3000 år, och sen dyker det upp en vandal som tycker att det är väl en utmärkt idé att bara för att man själv vill det så ska man såklart sabotera för alla andra.

Nu är ju det där med berg något som mina kollegor ägnar sig åt att studera med stor entusiasm, så der var inte bara figurerna som fascinerade, utan även alla små och stora sprickor. Själv ser jag ju en spricka och tänker "tjaha, en spricka", men tro mig; man kan vara fascinerad av sånt också.

Sen, ja sen skulle vi spela lite spel, för jag tror att har man en kick-off så är det näst intill obligatoriskt? Själv är jag inte mycket för något som inbegriper bollar och klot, och det där med kubb har jag aldrig lyckats begripa storheten i, men det var himla trevligt ändå, och när stridsröken skingrades så visade det sig att alla lagen lyckats hamna på 9 poäng, så då hurrade vi hjärtligt för oss själva och övergick sedan till att laga mat med Karlabys kockar. Jag är tveksam om de såg detta som en hjälp i köket, men det var himla kul och vi filéade och vispade så att armmusklerna kved och hackade och malde och hade oss. Och drack möjligen ett eller annat glas vin också.

 När vi inte orkade vispa mer fick vi lite egen tid. Eftersom jag hade Ystad Saltsjöbads varma pooler i minnet hoppade jag i baddräkten och hoppade sedan raskt i poolen. Därefter hoppade jag lika raskt upp ur poolen, ty den var liksom lite av svalare slag. Nog mer ägnad åt att man skulle simma och på så sätt hålla värmen tror jag.

Det gjorde ändå inget, för sen var det ju middag på kvällen och vi fick smaka på våra kreationer. Själv hade jag, tillsammans med en kollega, kreerat ihop mandelkaka till efterrätten. (Han fick vispa mest, mina armmuskler gick i generalstrejk).

- Mamma mia! så gott!! utropade vi allihop och tindrade med ögonen. För det var det! Och egenhändigt lagat av oss. Eller tja, det kan väl hända att kockarna liksom lagt den sista touchen och så till det hela.

Sen ramlade vi i säng och sen var det föredrag hela dagen därpå, formlerna ven i luften och jag får erkänna att allt begrep jag inte. Rätt mycket begrep jag inte. Fast så mycket begrep jag i alla fall att vi haft det väldigt bra där på Karlaby.

Att fira en födelsdagshelg på bästa sätt

Det är den tiden på året. Den tiden att bli lite skrynkligare, lite närmare rollatorn, men också lite klokare, lite visare, ja lite äldre helt enkelt!

Ju äldre jag blir, ju mindre viktigt blir det att fira det där med att fylla år, kan jag känna, men lite lyx och flärd och glam är ju ändå inte fel. Så när dottern föreslog att hon och jag skulle ta en spa-helg på Ystad Saltsjöbad just den helg jag fyller år så utropade jag raskt att

- det är mina gener som talar! Låt oss raskt bege oss mot vågskvalp, god mat, massage och fridfullhet!

Så vi gav oss iväg. Maken, Loppan, svärsonen och Grynet och Pyret fick inte följa med. Inte för att vi är ogina, ånej, men maken behövde ju passa Loppan, Loppan behövde passa maken, svärsonen behövde passa Grynet och Pyret, Grynet behövde studsa runt med spring i benen och det gör man inte på ett spa, och Pyret, ja hon behövde sluta amma. Och då kan man inte ha sin mamma i närheten, för då tänker Pyret "mat!!" så fort hon ser sin mamma.

Det är väldigt roligt att umgås med dottern och jag tycker det är minst lika roligt att dottern verkar tycka att det är roligt att umgås med mamma också. Sen tror jag att hon också möjligen tyckte att det där med ostörd sömn kändes lite lätt lockande...

Vi anlände, installerade oss, tittade belåtet ut över vår havsutsikt och sen hällde vi oss i en varm pool och därefter installerade vi oss på en vilstol med en bok i högsta hugg. - Detta är livet! tänkte vi båda och nickade belåtet mot varandra.

Tja, och det var väl ungefär så vi tillbringade vår helg; med att äta god mat. Dricka en förvånansvärt modest mängd vin men desto mer vatten. Titta ut lite mer över havet och se gryningssolen. Titta på folk som yogade på bryggan i tidig morgonstund och tycka att tja, det ser ut trevligt ut... men vi har det ju ganska bekvämt här inne. Ligga på en vilobädd och titta ut över havet därifrån. Emellanåt slumrade man till en stund. Sen stickade man lite på en yllekofta till övriga gästers illa dolda förvåning.

 

Lördag förmiddag tog vi en sväng inom Ystad för att titta på hatt, jo för i Ystad finns en gammal och ärevördig hattaffär och dit släpade jag dottern. Man är ju bjuden på bröllop menar jag, och då behövs minsann något tjusigt att placera uppe på skulten. I affären fanns många fina hattar, men mer av vardagligt slag. Dottern hittade raskt en huvudbonad som föll henne i smaken, men jag tittade mig om efter lite mer glamorösa doningar. Inte minsta lilla flor mötte min blick. Nähä, de hade helt enkelt slutat sälja festhattar. Men!! tyckte jag då, fast det hjälpte ju inte. Finns det inga pillerburkar, så finns det inte, det fick till och med jag inse. Om än motvilligt.

Så vi traskade ut i Ystad igen och jag kände mig lite moloken ända tills vi stötte på en gammaldags handarbetsaffär. - Vi går in! sa jag och släpade in dottern, och sen tillbringade vi en god stund med att välja garn och mönster och sånt. Jag var en god hustru och köpte ett strumpgarn av gråaste slag till maken och sen ignorerade jag totalt att min att-sticka-lista är lika lång som en binnikemask av välfött slag och köpte lejongult garn till en uggletröja. Gick inte att stå emot. Dottern, å sin sida, greps av en plötslig lust att brodera tomtar, så hon köpte på sig inte mindre än tre julbroderier. Då blev jag också väldigt broderisugen, men jag lyckades rycka i den sista resten av mitt sunda förnuft och stod emot. Varför vet jag faktiskt inte riktigt. Efter en croque Monsieur på Söderberg och Sara återvände vi till Ystad Saltsjöbad och återupptog vår strävsamma tillvaro där.

Till exempel skulle man ju äta frukost, och hur jobbigt var inte det? Alltså bara att traska runt där och välja, och sen välja bort - det finns ju en skamgräns för hur många croissanter man kan smälla i sig tycker jag. Jag har förstått att vissa spahotell är mer åt renlevnadshållet till; alger och vetekli och sånt. Säkert nyttigt och bra, men personligen är jag ju rätt glad över att Ystad Saltsjöbad mer är lagda åt eggs Benedict med kalkon, åt croissanter och färsk frukt och jättegott bröd och, och, och... det gick rakt ingen nöd på oss.

Till slut tar ju även de bästa spahelger slut, och nog var det så att vi längtade lite hem också; till Grynet och Pyret och Loppan och bättre hälfter och sådär. Först åkte vi dock till Olof Viktors och åt lunch, och det, det gjorde vi enbart av godhjärtade skäl, så att vi kunde handla med oss lite chokladbakelser hem. Annars hade vi ju alldeles säkert nöjt oss med en eller annan alg och lite vetekli eller så. Fast visst ja, det serverades ju inte. Och som tur var, blev det ju ändå inte aktuellt.

Och sen kom vi hem, till flickor som blev jätteglada och en hund som blev jätteglad, och jag tror säkert att maken också blev lite glad trots att han ägnat hela helgen åt att äta sin paradrätt som han aldrig får när jag är hemma; falukorv gjord i ugnen med purjolök och potatis. Rys. Han var nöjd med det, men jag var ännu nöjdare med att ha frossat i Ystad Saltsjöbads meny.

Sen kom syrran och Zoya och vi åt ost och drack vin och jag fick fina presenter och det var på alla sätt och vis en alldeles fantastisk födelsedagshelg! Tyvärr är den slut nu, men minnena finns kvar.

Inte så mycket ha!

Dottern, som är en rejäl och rekorderlig dotter, och som dessutom har ärvt en gen eller två av sin far, sms:ade mig när hon läst förra inlägget och undrade vad det var för Slepiner-valpar jag träffat; 8 valpar och 64 ben, liksom? Det var ju bara att krypa till korset och erkänna att det blev lite fel i pluttifikationstabellen där, jag skyller på att jag precis skrivit om 8 kroppar och 8 svansar, lätt att man då liksom går vidare i åtta-tänket. Men nix, valparna hade precis rätt antal ben som alltså är fyra (4, för att ytterligare förtydliga - eller möjligen "fyrtydliga?"). 32 således.

Så ja, dottern hade rätt och jag hade fel, även solen har sina fläckar.

Men sen gick jag där och tänkte att det kan jag ju blogga om och så kan rubriken vara "Särimner?". Åh, detta blir ju finemang! tänkte jag och hamrade loss på tangenterna. Men sen slog det mig att jag måste ju vara lite källkritisk, så jag googlade ju Särimner, för något skavde liksom, något kändes inte rätt.

Och då kom jag ju på att Särimner, han hade ju inte alls åtta ben, tvärtom tillagades han och åts upp varenda kväll, ett öde som man, inom parantes sagt, inte önskar dessa gulliga valpar.

Aha! dottern har fel!! tänkte man självbelåtet då, och döpte raskt om inlägget till "Särimner?! Ha!" och tänkte vara lite lagom spydig och sarkastisk, sådär som mammor kan vara ibland.

Som tur tog jag mig ändå för att kolla källan för att inte i sann Trumpsk anda sprida fake news över den skånska nejden och källan, det var ju dotterns sms det. Och tänk, då visade det sig att jag liksom fabulerat ihop hela det där med Särimner, för den Rekorderliga och Korrekta Dottern hade ju skrivit "Sleipner-valpar". Och Sleipner, han hade ju åtta ben.

Så inte så mycket ha! över det hela känner jag. Och jag känner att jag kanske inte framstår i min allra bästa dager här som den som skriver en faktamässig och superkorrekt blogg? Men jag har ju en gullig hund i alla fall, så man får väl läsa min blogg för att njuta av bilder på henne då och strunta i alla o-fakta som jag lättsinnigt sprätter omkring mig.

Om människovalpar och hundvalpar

Helgen har gått i valparnas tecken får man nog säga; ja rent generellt har det liksom yrt hundar kring fötterna på en. Och det kan ju aldrig vara fel! Tvärtom, en helg av bästa slag skulle man kunna säga.

Loppan och jag, vi har inga valpar, men däremot kan det yra lite om Loppan också när hon far farm över Revinge hed (även om hon nu ser lite stationär ut på bilden). Jag tänkte att det var bäst att hon fick rasta av sig innan jag skulle åka och titta på valpar på eftermiddagen så att husse fick det lugnt och skönt därhemma utan en galen terrier som gjorde armhävningar i takkronorna av överflödsenergi.

Husse (alias Maken) var nämligen fullt upptagen med att förbereda sig inför att åka på konferens minsann. Han såg inte alltför nedslagen ut över att behöva offra sin söndag på att ge sig iväg och konferera; att ägna sig åt medeltida borgar i Champagne verkade han inte tycka vara alltför motbjudande. - A man's gotta do, what a man's gotta do! utropade han hurtigt.

Sen tillade han lite ängsligt när han insåg att makan (alias moi) de närmaste stimmarna skulle befinna mig i sällskap av inte mindre än åtta små rara valpar.  - Bara titta! förmanade han sen och man såg hur han tänkte att vojne, vojne, hur ska detta gå?! - skulle man kunna släppa loss mig bland ett helt gäng två veckor gamla aussies?

Nu var det ju ändå så att alla valparna är tingade, så därför kunde jag ohämmat oh:a och ah:a, och inte minsta lilla valpis slank ner i fickan och det var nog tur, för de ville mest liksom ligga i en hög och bonda med varandra. Ett eller annat öga hade öppnats (och ett öppnades av ren och skär nyfikenhet när de hörde mig komma; "va´e´de´för en tant?" tänkte de nog. De började gå så smått, ihärdigt vinglade de upp på benen och sen tippade de över på sidan igen. Det var åtta små vita svanstippar, 8 små knorviga, knubbiga kroppar och 64 små ivriga ben - och en mycket stolt och duktig mamma!

Lättfotograferade var de inte! Men gullighetsfaktorn var hög, mycket hög! Och när de blivit större och busigare är Loppan vidtalad att komma dit och vara lektant och det kommer hon säkert att tycka är jätteroligt.

På söndagen var det dags för namngivningsfest för släktens nyaste lille grabb; en go' och glad liten krabat som vi var så glada att hälsa välkommen till släkten! Storasyster var jättefin i gul klänning och mindes kanske hur det var på hennes namngivningsfest för fyra år sedan när regnet behagade hälla ner, men då fick hon ju knata runt med ett fint paraply istället. Igår regnade det inte, och den koreanska kornellen (?) blev vederbörligen planterad och vi cyklade trehjuling och åt blå tårta och lax, fast kanske inte i den ordningen. Det blev inte så mycket fotograferat, för Grynet som tyckte att det hela var lajbans, firade så rejält att hon sen somnade bums i mormors famn och sov sig igenom en stor del av middagen och då kan ju mormor inte fotografera, det säger ju sig själv (däremot kunde hon äta tårta, för blå prinsesstårta, då får man ju faktiskt vara lite akrobatisk av sig).

Och sen åkte jag hem till Loppan igen, som vare sig fick cykla eller äta blå tårta, och vi hade en lugn kväll och tänkte lite på hur husse hade det där nere i Champagne - bra! hoppades vi.