Nu har den fått ett hem

Dynan alltså. Maken har shoppat loss igen! Han letade runt på olika auktionssajter och sen mailade han olika förslag till mig och undrade "den här?". Eller "vad tror du om denna?". Och när jag fick en bild på Bordet, det där som var liksom talade till mig  och sa köp mig, du vet att du vill, ja då svarade jag bara med ett ord, nämligen Ja!. Är det rätt, så är det.

Auktionen, som lämpligt nog var i Lund vilket gjorde att vi kunde gå och titta bordet i vitögat innan vi lade ett bud, den gick av stapeln i torsdags. Värderingen var 500 kr och jag bara undrar - är det klokt det? För ett över 100 år gammalt bord med intarsia och små fina och roliga lådor och svängda ben, i utmärkt skick - det vore ju löjligt billigt. Men kanske det inte är inne med sybord, vad vet jag? Maken och jag bestämde vilken nivå vi skulle lägga vårt maxbud på och sen höll vi koll på nätet. Det kom ett bud på 300, och sedan 350.... och sen stod det still.

Jag lämnade maken och auktionen åt sitt öde och gick och åt en bättre middag med min Shetlandskompis, ganska trygg i förvissningen att vårt maxbud lågt långt över vad jag trodde att bordet skulle gå för.

Mitt i lammet (som för övrigt var utmärkt) ringde maken och väste upphetsat att nu jäklar, nu hade någon bjudit över oss, buden hade stått som popcorn i backen - eller om det nu är regn och spön? Jaja, whatever, under ett par minuters tid hade priset gått upp rejält. Nu var det en dryg timme kvar innan auktionen tog slut och skulle vi höja vårt bud? undrade maken, som liksom fått bettet mellan tänderna och drog iväg som en  yster galopphäst. Själv hade jag druckit två glas av en utmärkt chianti och så jag tyckte att det lät som en strålande idé! Gör't! svarade jag peppande och en stund senare när jag kutade hem mellan åskskurarna så kollade jag i mobilen, och då hade vår illsluge motbudare åter gått om oss. - Kanske lika bra? Ska vi stanna här? sa jag till maken när jag kom hem, för nu började ju de där 500 kronorna kännas som en avlägsen hägring. Alldeles väldigt avlägsen, faktiskt.

Men nu hade maken bestämt sig. - Vi ska ha bordet! utropade han med en bestämd blick i ögonen, och dryga minuten innan auktionen tog slut drämde han till med ett bud som fick även den mest förhärdade bordsspekulant att inse att slaget var förlorat.

Och nu, nu står det där. Med små roliga fack, nästan som små lönnlådor, med ett tjusigt E på skivan och det pryder onekligen sin plats tycker jag. Jag tycker dessutom en sak till, att nu, nu är det dags att börja prova på det där att slänga runt med knyppelpinnar.

- Jag är redo, just bring it on! tjoade jag och läste i knyppelböckerna och blev mer och mer villrådig, det där med skrivna instruktionen är inte riktigt något som min hjärnan går igång på. Men det finns en eller annan film på nätet (fast den som letar efter action, göre sig icke besvär - det är väldigt långsamt och pedagogiskt och inte minsta lilla biljakt. Vilket jag personligen tycker är ett stort plus). Så efter att ha tittat och begrundat och hittat mönstret till Udd och Stad i den samling som följde med dynan, så är jag nu igång. I ärlighetens namn är inte mönstret till Udd och Stad direkt intrikat och komplicerat - jag tror att man möjligen till och med klarat sig utan... men nu vill jag ju göra det här ordentligt så mönstret åkte på.

Lite extra roligt är att min mammas gamla knappnålar utan glashuvuden kom till heders igen. Den här knappnålsburken känner jag igen sedan jag var liten - och det var ju tämligen länge sedan.

Mönstret kom på, och lingarn lindades upp på pinnarna och sen var det bara att sätta igång! Jag har ju, som sagt, provat på att knyppla en gång tidigare. För ett halvt sekel sedan... så lite ringrostig känner jag mig nog, och att handskas med 6 par pinnar känns för tillfället som att det räcker och blir över.

Mitt största problem, än så länge, är att jag inte riktigt fått kläm på löpöglorna som ska hålla garnet på plats på knyppelpinnarna, och de liksom snurrar upp sig när jag ska dra åt och sätta nålar och så. Men jag tänker att det är nybörjarfumlighet och rätt vad det är kommer jag på knepet. Och dessutom börjar ju min kurs om knappa två veckor, så då kan jag säkert få lite heta tips från coachen.

Det blir spännande, det här! Är detta början på en lång och varm vänskap? Jag hoppas det.

Förberedelser

Dagen inleddes med en ganska lång promenad eftersom SMHI i sin outgrundliga visdom meddelat att det ska regna i stort sett hela torsdagen här i Lund, från kl 11 och framåt. Än så länge har det bara blivit en kort skur, men vem vet? Någon gång kan väl även SMHI ha rätt? Loppan och jag, vi tog i alla fall för säkerhets skull en rejäl morgonpromenad, om vi nu måste skynda oss mellan skyfallen senare idag. Vi gick till Stadsparken, där kommunen nu byggt om den stora fågeldammen och gjort en "nordisk djungel". Den är inte riktigt färdig, men det ser bra ut får jag säga. Loppan och jag beslöt oss att slå oss ner för att avnjuta de nya sittplatserna en stund. Det var vi och några som höll på med  något, typ tai chi eller så? I alla fall något som krävde goda energier, och det fanns det där upplyste de mig vänligt om. Jag tänkte för mig själv att det är väl klart att det finns, när Loppan är där. Hon är både energisk och god så det förslår.

Sen knallade vi hem igen och städade lite, jag vet inte om det blir så goda energier av det, men det blev i alla fall färre dammtussar och det måste ju vara bra.

Senare i eftermiddag ska jag träffa Maria, mitt resesällskap till Shetlandsöarna - och nu börjar det dra ihop sig så smått! Jag läser på om Shetland och har nu lärt mig att den högsta temperatur som uppmätts i Lerwick sedan man började göra mätningar är 22 grader. Så det är ju en himla tur att jag nu är färdig med min Ruta Cardigan i ylle av förträffligaste slag!

Jag är så inihoppsan  nöjd med den här koftan. Mönstret var roligt att sticka, passformen är bra, den sitter inte åt i halsen och för första gången har jag stickat ärmar där man formade ärmkullen med förkortade varv. Och garnet! Mjukt och ulligt och inte kliigt, det har Ölands Ullcentrum gjort bra! Och kolla färgen, nu matchar jag och Loppan varandra.

Shetland - jag är beredd! Nu ska jag bara sticka en mössa också att ta med, så ska jag nog hålla värmen.

Konsten att angripa en bulle och finns det lejon i djungeln?

Det hade gått flera veckor sedan jag träffat Grynet och Pyret, så blir det ju när man ska tuffa runt på kanaler, eller åka båt hos farmor och farfar i Småland. Som jag har längtat! Men nu, nu var det dags igen, och jag var ju förberedd; bullar hade bakats och köttbullar hade trillats.

Och rätt vad det var så ringde det på dörren, Loppan studsade runt som en golvmopp på uppåttjack och tjoade "det ringer på dörren, det ringer säger jag ju!!" som om jag inte hade hört det själv. In studsade två små energiknippen som på så kort tid som möjligt försökte informera mormor om allt som hänt sedan senast; ny säng för stora flickor, bad och lek och allt möjligt. Nu hade vi flera timmar framför oss, så det gällde att ha en plan!

Har man nu bakat bullar så vore det ju himla fånigt att inte provsmaka dem, så vi inledde med det. Som synes finns det olika sätt att gripa sig verket an, men huvudsaken är ju att man mular in kanelbullarna, om det så är på kors eller tvärs, det spelar ju mindre roll.

Sen gick vi ut i trädgården och gungade och grävde i sandlådan. Grynet ville gunga i småbarnsgungan och när jag tyckte att Pyret är för liten för att gunga på brädgungan, så visste Grynet på råd; - du kan ha Pyret i famnen och gunga själv mormor! sa hon. - Bra idé! svarade jag och greppade Pyret. Dock visade det sig att det var liksom lite trångt att klämma ner sig i gungan. - Du har en stor rumpa mormor, jättestor!, sa Grynet då, kanske mer sannfärdigt och uppriktigt än artigt.

När det som skulle grävas hade grävts och det som skulle gungas (som fick plats) hade gungats så föreslog jag att vi skulle gå till djungeln. - Ja! svarade Grynet som är ett positivt barn. - Skor! sa Pyret som gillar skor och som inser att ska man ut på expotition, ja då behöver man skor på fötterna. Sen tänkte Grynet lite till och meddelade att hon tyckte inte om lejon, men jag sa i den djungeln vi skulle till, där finns det bara små, små vaktlar som springer runt på golvet så då var det lugnt.

Vaktlarna sprang så fort på sina små ben att de inte fastnade på bild, men vi tittade på dem, och kollade in jättehöga palmer och jättetaggiga kaktusar och såg jättestora näckrosblad. En mycket bra djungelexpedition på alla sätt och vis och sen gick vi hem och åt köttbullar, för man blir hungrig av att vara upptäcktsresande.

Tja, sedan sovs det middag, lästes böcker och åktes båt i mormors gröna korg - precis som storasyster Grynet gjorde när hon var liten. Och sen kom mamma och hämtade flickorna och det blev alldeles tyst härhemma, och det kan hända att såväl mormor som Loppan knoppade in en liten stund. Innan vi åkte ut och hälsade goda vänner vid havet, där vi satt ute länge och pratade om livet och barnbarn och garner och golf och typ så, innan vi tog en runda för den sista hundkisset innan vi körde hem i sensommarkvällen.

Om knyppling och kanelbullar

Nu har den kommit! Knyppeldynan, som jag hoppas ska bli min nya kompis. Grön är den också, och det vet man ju; grönt är skönt! Nu behövs bara ett litet fint bord att ställa den på, men maken, som är som en iller när han får för sig något, letar bord på auktionssajter, ja när han inte arkeologiserar förstås, så jag känner mig ganska lugn för att den detaljen ska lösas också.

När jag tänker närmare efter är det kanske inte så konstigt att maken har omfattat det här med knyppling med hull och hår - ja för min del alltså. Det är gammaldags, det är lite sådär husmoderligt, och det är inte det minsta elektroniskt! Det är inget som piper, inget som låter, kan det bli bättre?

Det var som ett sånt där Kinderegg - massor av grejer i samma paket! Knyppelpinnar till vilka jag raskt införskaffade några fina glasburkar att ha dem i. Om jag nu inte kommer att gilla det där med knyppling, så kan man ju ha dem till prydnad tänker jag. En del färdig spets - bland annat några i tunn, tunn knyppeltråd där det står att "Greta skall ha dessa av mor". Tja, nu fick tydligen inte Greta dem, utan nu finns de hos mig och Loppan. Greta får höra av sig om hon vill ha sin spets.

En annan grunka som följde med var den här. Jag tror det är en spolmaskin, även om den inte ser ut som den min mamma hade. Den här, den känns liksom rejält gammal och även om jag inte klurat ut hur den fungerar ännu så är den himla fin! Och alldeles, alldeles oelektronisk.

Böcker! Kanske inte av modernaste snitt, men jag tror att de blir bra. Jag tror inte det ges ut rasande mycket knypplingslitteratur sådär ideligen, ideligen. Men jag kan såklart ha fel. Den ena, den blå, är den som ska användas som kurslitteratur på kursen jag anmält mig till, så den kommer säkert till nytta. Jag har redan börjat läsa och det kan jag säga, att jag är lite lätt förvirrad - men jag hoppas att dimmorna ska skingras när någon handgripligen kan visa hur man jonglerar runt med knyppelpinnarna.

Syrran letade i gömmorna och hittade en provbok som mamma gjort, full av spetsar och noteringar om tråd och antal pinnar - men inte en enda datering. Så antingen är det från 1940-talet när mamma gick på hushållsskola, eller kanske från 60-talet när hon tog upp knypplingen igen? Jag känner att om jag själv ska gör en sån här pärm så kommer jag att datera proverna. Fast jag kanske inte kommer längre än till "Udd och Stad" och då är det kanske inte så lönt?

Men det är inte bara knyppling som står på programmet här hemma, jag har bakat kanelbullar också. Det ekade nämligen oerhört tomt i bullburken och i frysen fanns inte minsta lilla muffins. Så kan man ju inte ha det när flickorna kommer på besök imorgon! För Grynet vet ju hur det förhåller sig: "mormor har bullar på vinden". Detta är alltså inte en omskrivning för att mormor har tomtar på loftet, vilket man kanske lätt kan förledas att tro. Nej minsann, vi har en extrafrys på vinden, och där brukar jag ha bullar, ja när vi inte ätit upp dem alltså. Nu fyller jag på förrådet igen, klart Grynet och Pyret ska ha bulle när de kommer och leker med mormor!

Tja det är väl lite så vi har det här hemma; knyppling och bullar och en lurvig hund. Sämre kunde man ha det.

Augusti

...och hur hände det? Man hinner inte blinka, och vips så har både juni och juli passerat. Men i sann optimistisk anda så tänker jag ändå att det är mycket sommar kvar - och är det inte det, så gillar jag ju ändå hösten väldigt mycket. Så det känns som att det är lite som en win-win. Det blir bra, hur det än blir. Fast lite sommar till vill jag nog ändå ha, även om det börjar bli sensommarfärger ute. Mogna veteax, det är varma gula färger, inte det där krispiga limegröna.

Nu när det har blivit lite svalare och lite regnigare så är det ändå skönt att ta en promenad, det tycker både Loppan och jag. Vi delar uppfattningen att den bästa promenaden, den tas företrädesvis ute i naturen och alla får strosa runt som de vill - ja alltså, i närheten av varandra, Loppan får inte försvinna ut på äventyr helt på egen hand. Men inga koppel, ingen kadaverdisciplin (som om vi någonsin hade det...), utan ett lunkande framåt i samförstånd. Ibland stannar någon för att lyssna efter sorkar, andra gånger stannar den andre för att ta en bild, eller bara stå och tänka lite på livet och meningen med det hela. Ibland springer någon en runda på fyra korta ben så fort hon kan - den som kan räkna inser att det är således inte jag som spänstar runt. Mycket kan man beskylla mig för, men att vara spänstig ingår inte i det.

Idag har vi varit på kurs med syrran och Zoya; balans och kroppskontroll. Nu vore det kanske egentligen bättre att det varit matte som tränat såväl på balans som kroppskontroll, men nu var det ju för hundar. Loppan, hon rundade spannar, gick cavaletti, balanserade på balansboll och gick över en hel rad med olika balansgrunkor som om hon aldrig hade gjort något annat. - Vilken arbetsam hund! sa instruktören beundrande och eftersom vi aldrig väl direkt brukar framstå som några stjärnor när vi går på kurs utan mer är av den entusiastiska men något ofokuserade sorten blev vi lätt förbluffade, men glada över berömmet.

Sen tog vid et lugnt resten av dagen och vilade på lagrarna. Det hade vi gjort oss förtjänta av.

När man liksom snavar över en ny hobby (förmodligen)

Jag vet att jag sagt tidigare att min mamma var en fena på allt vad som gällde handarbete; hon hade svart bälte i vävning, stickning, hardangersöm, you name it och min mamma hade förmodlingen ägnat sig åt det. Själv tittade jag väl tämligen ointresserat på (förutom när man skulle vara behjälplig med att dra på nya vävar) och tänkte att "jaja, det är väl sånt som äldre tanter håller på med". Och sen gick det ju rätt så många år, och så drabbades jag av garnbacillen. För att sen, trots att jag alltid har hävdat att det där med att sy, det ger mig svårartad klåda, införskaffa symaskin och ha rätt så roligt med den. Så kanske att äpplet ändå hamnat inom synhåll från päronträdet?

Nu var vi ju i Vadstena för en vecka sedan, och när vi gick där längs en gata så fick jag syn på något som såg intressant ut. - En hemslöjdsaffär, vi får gå och kolla i fönstret! utropade jag och släpade maken och syrran raskt över gatan. De var rätt lättsläpade får jag säga. Men när jag kom fram var det ju inte hemslöjd, det var Vadstena Spetsakademis affär. Syrran undrade om jag ville gå in? - Nänä, svarade jag, -knyppling tänker jag i alla fall aldrig ägnat mig åt, så det så.

Tja, sedan strosade vi ju vidare, åt glass, spelade äventyrsgolf - sånt som man gör när man är ledig och har semester. Men strax innan vi skulle köra från Vadstena hamnade vi på Spetsmuseet. Det var ett synnerligen gulligt litet museum med en fin trädgård där man även kunde beskåda skulpturer, om man nu kände för det. Det var kanske inte världens rusning dit, så vi fick en personlig guidning av Gretas spetsar, jo för årets utställning handlade om Greta Sandbergs bildknyppling (som var helt fantastisk) och Gustafs, hennes man, skulpturer. Det var småskaligt och trevligt och när vi var klara så kunde man köpa lite, vykort och sånt, och gamla knyppelpinnar om man nu kände för det.

Det fanns också en knyppeldyna där man kunde prova på, om man ville. Vi blev visade hur man gjorde vridningar och omslag och det väckte gamla minnen från skolslöjden. Självklart kunde jag kunde jag inte låta bli att prova! Och det där, det taktila i att pilla på skönt slitna knyppelpinnar, det väckte ett slumrande begär. Ett minne av hur mamma satt vid köksbordet och knypplade, med massor av pinnar och händerna flög ilsnabbt mellan omslagen och vridningarna och knappnålarna...

- Jag måste knyppla, jag känner det ända in i själen! sa jag och köpte med mig lite begagnade pinnar till det facila priset av 5 kronor stycket, och så några rullar knyppeltråd.

Men någon knyppeldyna, det hade jag ju inte, för mammas gav vi till en pensionärscentral när hon dog för 20 år sedan. Men det finns ju lösningar på det mesta. Jag brukar vara rätt snabb med att liksom kasta mig in i saker; köpa häst, köpa hund, köpa lägenhet - en tanke flyger förbi och jag är inte mycket för att dra saker i långbänk precis. Så nu är en knyppeldyna inropad på Tradera och i slutet av augusti börjar jag på en nybörjarkurs i knyppling. Som det kan gå. Det var maken som ropade in dynan, gammal traderaräv som han är. Ni anar inte hur mycket vykort som säljs där! (eller köps, för den delen). Auktionen tog slut i eftermiddags och nu väntar jag otåligt på att dynan ska anlända. Tålamod är inte min främsta dygd, det kan ingen som känner mig påstå.

Jag ska erkänna att jag tänkt tanken att "vad ska jag ha en massa spets till?" för jag har ju liksom svårt att se framför mig att jag syr spetslakan och blusar med spetskrage och sånt. Men när jag luftade den tanken för maken, så ryckte han bara på axlarna och sa att tja, vad ska han ha alla sina vykort över Lund och Halmstad till som han idogt samlar på sig? Och egentligen är det ju så, det räcker nog så bra med själva processen att skapa något, att göra något med händerna - och spetsen kan ju göra garnerna sällskap i mitt garnskåp tänker jag. Har man inte värre laster än så, så är det nog ändå rätt lugnt?

Tja, vi får väl se - det kan hända att jag trasslar in mig ohjälpligt och  svär som en borstbindare och slänger knyppeldynan all världens väg, men då har jag i alla fall provat. Det blir spännande det här!

Sommardagar

Någon gång för mycket länge sedan, typ när jag var ung eller så, så sjöng Tomas Ledin om att sommaren är kort och att det mesta regnar bort. Han kan inte ha förutspått sommaren 2019 i alla fall, för än så länge har det inte varit några ohemula mängder regn. Tvärtom, nu är det varmt! Tempot har saktats ner och det är lite manãna över både Loppan och mig.

Visserligen brukar jag bli rätt gnällig när det är för varmt, men nu försöker jag att ha en mer positiv attityd - och låter man bara tempot sjunka så är det ju faktiskt behagligt ändå!

Man vill ju ändå ranta runt med liten hund; och gör man det bara tillräckligt tidigt och i bokarnas skugga så går det bra det med. På rundan ovan mötte vi plötsligt ett par med två schäfrar som anropade oss och undrade om vi sett en vit ko på rymmen? Sånt hände mig aldrig när jag var hundlös och inte rände runt i naturen så mycket. Vi hade dock inte sett en rymmande äventyrslysten ko, men jag hoppas att hon nu kommit tillrätta.

Fika, det är kanske inte livsnödvändigt - eller vänta nu, nog är det rätt så nödvändigt ändå?- men angenämt att sitta i en skuggig örtagård och äta citronpaj med syrran och dricka rabarberdricka till. Vi hade nämligen varit i garnaffären i Staffanstorp, och då vore det ju himmelsskriande dumt att inte svänga förbi Tirups Örtagård för en liten fika. Några små växter fick också följa med hem som jag hoppas ska trivas i vår skuggigaste rabatt.

När maken kom hem informerade jag honom om att jag varit i en garnaffär och inte köpt med mig något garn hem (det var syrran som handlade). Maken bleknade och tog sig för pannan och muttrade något om att han nog fått solsting för han tyckte sig precis ha hört att jag missat ett tillfälle att shoppa garn?! Jag vet inte om han hämtat sig ännu.

Men i alla fall, det är sånt man gör sommardagar. Man fikar, promenerar, grillar och har det bra. Det tillhör kanske inte direkt det somrigaste att sitta och sticka på en yllekofta, men nu har jag ju bestämt mig för att denna kofta, den ska följa med till Shetlandsöarna och då har jag inte så många veckor på mig. Sitter man i skuggan på balkongen så funkar det faktiskt bra ändå att ha närkontakt med yllegarn. Förvisso åker vi i början av september och då brukar det ju fortfarande vara sommar - men uppenbarligen är somrarna på Shetlandsöarna för ett mer robust släkte, ett sånt som tycker att ha istappar dinglandes i skägget, det klingar glatt och muntert. Häromdagen hade man årets värmerekord om man ska tro sociala medier. 19 grader minsann! I informationen som jag fått inför resan rekommenderas att ha med yllemössa - så jag tror nog att det blir bra med en kofta i Ölands Ullcentrums tvåtrådiga.

Somrigt, det innebär blommor också. Och kolla på mina zinnior som jag frösådde i våras och som var några rangliga, taniga stackare. Nu, nu är de frodiga och ser ut som blommor som inte ber om ursäkt för sig. Klara färger som glatt blandar rosa och orange och rött - och kolla på ståndarna! Va?! Har ni sett så fint? Det kan hända att jag menar pistillerna, men nu ska vi inte vara petiga, jag menar alltså det där gula fjösket mitt i blomman, är det inte fräckt? Zinnior, det får det bli fler år, det känner jag tydligt.