Lillejulafton

 Det har varit en fin lillejulafton. Lugn och fridfull, med julfika hos syrran. Sen åkte vi hem och där utsattes Loppan för ett övergrepp av grövsta slag.

Men nu är hon julbadad och fluffig och fin, och jag tror hon kommer att förlåta mig. Så småningom.

När  maken och jag klämt i oss lite vildsvinsstek och rödvinssås och ugnsrostad potatis (och ja, det kan hända att jag sonade mitt julbadsövergrepp med att erbjuda Loppan en liten bit vildsvin), ja då var det så småningom dags för kvällspromenaden. 

I normala fall är det inte min favoritrunda. Jag är en kvällstrött person och tycker att enda syftet med sista rundan är att Loppan ska göra sina kvällsbestyr.

Men så kom vi ut i en tyst och stilla vinterkväll. Inga studenter. Inget kaos. Bara tyst, vitt och stillsamt - ja då vill man gärna gå en lite längre runda. 

Genom Hyphoffska lyckan till exempel. Där hade forntidens professorer sina stora villor, men nu har de omvandlats till institutionsbyggnader. Där släppte jag lös Loppan. Varför skulle inte hon få njuta av att vara fri i vinterkvällen?

Vi strosade vidare över Sölvegatan och in i trädgården vid gamla Biskopshuset. Jag tog en bild. 

Sen tänkte jag att ja, jo, det är nog så fint. men är det inte något som saknas? Något som är litet och raggigt och nybadat? 

Sådärja.

Vi traskade vidare.  Ner genom förbi gamla Kirurgen och vidare ut i Lundagård.

Med jämna mellanrum stannade jag och tog en bild, det är sällan det är så tomt och stilla i Lund, och snöigt dessutom! Så jag fick ta en bild på det upplysta trädet utanför AF, och en över universitetshuset. Medan jag fotograferade strosade Loppan runt, nöjd med att för en gångs skull få vara lös och ledig mitt inne i centrala Lund. Emellanåt ropade jag in henne för att hon skulle hålla sig nära mig, och hon kom skuttandes så glatt att man blev varm om hjärtat. Ända tills...

... hon inte kom längre för där kom ju Sam! Och finns det någon hund som Loppan älskar, varmt och innerligt, så är det Sam! Kärleken är ömsesidig och de är så rara tillsammans att man blir rent varm om hjärtat och kvillrig i knäna av att se dem. Förvisso är båda kastrerade, men annars hade det säkert kommit små raggig/lockiga/bruna/vita valpar så småningom. De är säkerligen inte det första, eller det sista för den delen, kärlekskranka paret i Lundagård.

När det hade vänslats färdigt vandrade Sam och hans matte åt sitt håll, och Loppan och jag gick vidare ner genom Lundagård och tittade på Domkyrkan i vinterskymning innan vi traskade hem till våran husse igen. En himla fin avslutning på den här lillejulafton.

It's beginning to look a lot like Christmas...

...jomenvisst är det så! Inte minst för att vi hade besök igår för att dricka glögg och julpyssla.  4:e advent, det är ju en utmärkt dag för att göra både det ena och det andra.

Först drack vi glögg och åt saffransbullar, så att vi sedan kunde röja av bordet och gå på självaste pysslandet. Pepparkakor blev det inga, för det hade mormor inte bakat. Jag är inte så vass på pepparkakor om jag ska vara ärlig - däremot är jag bra på att baka saffransbullar (sa hon självbelåtet).

Första gången vi hade julpyssel hade jag förberett olika projekt och funderat ut och haft mig, innan flickorna gick loss på allt på ett synnerligen kreativt och frisinnat sätt. Alltså hade jag nu bara samlat ihop lite hushållsrullar, silkespapper, guldtofsar och så vidare, och sen fick den fria skaparglädjen råda. Och det gjorde den! Det blev liksom smällkarameller med extra-allt! Klistermärken, guldtofsar, glaspärlor - you name it och det satt säkert på smällkaramellerna.

När det nu hade gjorts sådana stiliga kreationer, ja då ville jag ju ta en bild på Grynet, Pyret och deras goda vän framför granen som står så grön och grann i stugan. Ja, jo, den lutar lite, men det är kreativt det med. Och kan man ha ett lutande torn i Pisa, ja då kan vi ha en lutande gran i Lund.

Att ta foto på tre spralliga töser, ja det var kanske inte det lättaste - men jag tycker nog att självaste julglädjen är rätt påtaglig ändå?

Sen, ja sen åt vi skinkmackor och grönkål och köttbullar - fast inga prinskorvar, ty det hade mormor glömt. - Brukar man inte ha prinskorvar när man har köttbullar? undrade Grynet som lite så där finkänsligt ville påpeka att något kanske saknades? Fast jag tror hon blev mätt hon också. 

Så nu känner jag att julen, den har förberetts på bästa sätt. Det blir stillsamt i år för maken och mig, men det kommer säkert att bli mysigt.

Och lite vintermyskänsla, ja det fick man imorse när Loppan och jag drog ut i naturen för att promenera med aussisarna och deras matte. En härligt krispig och frostig vintermorgon, finns det något bättre?

Långpromenad med yllemössa på skulten och dubbla vantar, massor av prat, glada hundar och solsken, det var precis vad som behövdes!

Ja, nu känns det verkligen att man är på upploppet! Nog för att det inte direkt är min favoritjullåt, men visst är det så att it's beginning to look a lot like Christmas. Med ovanligt tjusiga smällkarameller dessutom.

Man får se upp

 

Igår var det tredje advent. Då var syrran och jag och voffsen ute på golfbanan och tog en grådimmig men härlig promenad. Då fick man se upp för det yrde liksom hundar överallt kring benen på en. Sen åkte vi hem och drack kaffe hos syrran. Maken var fullt upptagen, han tog sitt ansvar med att hålla koll på all sport som sändes i tv. Tur att nån gör det.

Sen skjutsade syrran hem Loppan och mig, nöjda och lagom trötta efter en lång och studsig promenad. Nöjd var man också vid tanken på att det var tredje advent och då får man äta saffransbulle. Det är sen gammal. Eller i alla fall sedan jag fick upp ögonen för saffransbullarnas förträfflighet vilket ju faktiskt bara var häromåret.

Så jag slog mig till ro i soffan, ljusen glimmade, tekoppen var full och visst blev det en saffransbulle. Den observante kan också lägga märke till diverse stickningsattiraljer, för jag stickar ju vidare på uggletröjan till Grynet. Stickning, te, bulle och söndagsfrid, bättre än så blir det väl inte?

Men det höll faktiskt på att skita sig rejält (pardon my French) för när jag skulle sätta igång med flätorna på tröjan, ja då hittade jag inte min flätsticka. Nu känner jag mig själv alltför väl, så min första tanke var att jag bara lagt den på fel ställe. Alltså letade jag runt mig, både på rätta och feliga ställen.

- Vad gör du? undrade maken intresserat när jag lyfte på soffkuddar och tittade i den lilla stickbehörsväskan för tredje gången. 

- Jag letar efter min flätsticka, svarade jag då och maken påpekade att jag satt ju där med en rundsticka i nävarna, så det var väl inte så mycket att leta efter. 

- Jamen, herredumilde, detta är ju en rundsticka, och det jag vill ha är en liten sticka med böj på mitten för att sticka flätorna! påpekade jag mer eller mindre pedagogiskt då.

Då såg maken lite fåraktig ut och undrade om det möjligen var den där lilla prylen som legat på soffbordet och som han raskt bestämt sig för var skräp och som han därför i ett synnerligen missriktat nit hade slängt i soporna? Och tänk, där låg den lille rackaren.

Nu är maken förlåten, för han är ju litta trött och fullproppad med morfin, men jag får uppenbarligen se upp ifall han grips av fler plötsliga behov av att städa upp lite. Just för tillfället stickar jag dock flätor frenetiskt för att ha dem klara innan min flätsticka försvinner nästa gång. För det kommer den att göra, antingen på grund av maken, eller på grund av mig. Troligen det sistnämnda.

Nya kompisar

 

Dagen började med en snöig promenad i Botan för Loppan  och mig, medan maken vevade igång sin skruttiga rygg. Jag får ju säga att det där med spondylodiskit, det är precis vad det slutar som. Skit således. Och långvarig skit dessutom. Men idag var ändå en bra dag för idag skulle vi på utflykt. Men först promenad i Botan som sagt, där det var tämligen tomt förutom en eller annan ekorre som Loppan hade full koll på. Rätt vad det är så kommer hon att lära sig att klättra i träd och då får ekorrarna se upp!

Men sen gick vi hem igen och hämtade upp maken för nu skulle vi åka till Halmstad och hälsa på Kickan och hennes föräldrar. Det var snöslask och ganska gråmulet, men vad gör det när det vid slutet av vägen väntar en liten knubbig och rar flicka och hennes föräldrar!

 

Och kolla vad Kickan kan nu, minsann! Sitta rak i ryggen som en tennsoldat utan att tippa över! Och vad är det hon tittar på kan man fråga sig?

Jamen det var ju Loppan som Kickan nu för förstas gången verkligen såg! Och det känns som att det uppstod en ömsesidig sympati! Den ena lite mer lurvig, den andra inte så lurvig men makalöst rar - klart att det uppstod en själarnas sympati! Loppan gillar att slicka på folk, Kickan gillar att tugga på deras fingrar. Same, same, men kanske lite olika.

Sen, ja sen åt vi god mat! Kickan fick smaka äpplemos, det var väl sisådär tyckte hon. Mest "-sådär" förstod vi av minspelet.

Sen hängde vi lite i soffan hos farfar, när han inte var uppe och motionerade den j-la ryggen. Emellanåt fick Kickan ta sig en liten tupplur, det kan ju vara lite tröttande det där med att träffa nya vänner! När hon inte tog igen sig tuggade hon lite förstrött på farmor, skrynklade serviett och kastade elefanter omkring sig. Vi andra drack glögg, åt pepparkakor och hade det allmänt trevligt.

Och sen var det dags att åka hem igen, men farfar och jag, vi enades om att det varit ett väldigt trevligt besök! Nu hoppas vi att vi kan ses igen efter jul, för oj vad det händer mycket saker väldigt snabbt när man är så där liten och söt. Vips! så sitter man, och vips! så har man tagit studenten. Typ. Fast det får väl ändå vänta ett tag. Men Loppan, hon vill rysligt gärna träffa sin nya kompis igen.

Själv är jag helt säker på att det där med att träffa Kickan, det gjorde susen mot spondylodiskiten. Och tänk då, hur bra blir det inte att träffa alla tre flickorna om några veckor? Rena hälsokuren, ju.

2:a advent

 Dagen har gått i ett ganska stillsamt tempo. Både maken och jag har kanske inte varit på vårt mest energiska humör eftersom maken fick lite förhöjd temperatur igår kväll och då, med tanke på makens faiblesse för att ådraga sig diverse illvilliga infektioner, så blir man ju lite lätt nervös. Men maken tog sitt förnuft tillfånga och är alldeles förträffligt i normaltemperatur idag. Skönt det, mina franska nerver tål inte sådan spänning i tillvaron.

Igår var vi hos Grynet och Pyret och åt en alldeles utomordentligt fisksoppa till middag - det märktes att denna soppa, den var minsann tillagad i ett alldeles nyrenoverat kök! Synnerligen god. Grynet visade sitt nya märke som hon fått i skridskoskolan och Pyret ramlade av stolen - lite blandade karameller således. Men Pyret hämtade sig igen och sen klippte hon och Grynet snöflingor så att pappersbitarna for som konfetti i köket. Tänk vad härligt att vara så intresserad av pyssel och hantverk, då har man oftast att sysselsätta sig med! Det måtte väl jag veta som kanske inte direkt sprätter pappersbitar omkring mig, utan snarare garntåtar och annat. 

Med "annat" kan man då tänka sig broderigarnsstumpar. Jag har nu kickstartat min brodöskarrirär. Jamen kolla här, starten på en pumpa minsann! Och den nya förstoringslampan, ja den är min nya bästa vän. Mycket bra när man knypplar också. Lite multitaskande sådär. Jag ser dock mycket fram emot att komma fram till taxarna som ska ha små tröjor på sig. Kan nog ta ett tag.

Sen åkte Loppan och jag ut i skogen en sväng. Ingen kan påstå att det är några större mängder snö vi har, inte som lite längre uppåt landet har jag förstått, men lite is bjöd dock naturen på. Vi höll oss dock på alla våra gemensamma 6 ben, Loppan och jag. Rätt vad vi gick där i skogen så stötte vi på två västgötaspetsar minsann, varav den ena var 4 månader gammal och full av livsglädje och livssprutt! Å, man blir rent mjuk i knäna när man helt oförhappandes stöter på små vättar! Loppan och vättarna hälsade entusiastiskt på varandra innan vi traskade vidare.

Sen åkte vi hem och stickade uggla. Jag stickade, maken tittade på skidskytte och Loppan snarkade på mattan. Alla nöjda och glada! Men så småningom började det ändå suga lite i magen. Då knallade jag ut i köket och lagade sjömansbiff, något maken tycker om. Jag är en snäll fru. Och sen åt vi sjömansbiff och tände datumljuset som redan är ur fas. Ur led är tiden, skulle man kunna säga, fast inte just nu, för nu är vi faktiskt tajmade igen, ljuset och vi.

Fast så småningom var det ju ändå dags för dagens viktigaste punkt, nämligen te och saffransbulle. I skrivande stund är saffransbullen ett ljuvt minne blott. Underbart är ju kort, men det kommer fler tillfällen.

Kanske lika bra att sluta nu när man är på topp? Maken med normaltemperatur, hunden rastad i skogen, uggla stickad, ljuset i fas med kalendern och saffransbulle uppäten. Ja så får det bli.

Fred Flinta

 Jag skulle tro att de flesta som är i min ålder tittade på Fred Flinta, då på 60-talet någon gång. När han kommer hem till Wilma, öppnar dörren och tjoar "Honey, I am hoooome!". Ungefär så var det, förutom att maken inte sprang igång sin bil, inte störtade in, nej maken tog hissen upp och öppnade dörren i lugn och ro, och så var han hemma! Lite tidigare än vi väntat, för vem tror att det ska fungera med utlovade tider inom Region Skåne? Den här gången blev det dock tidigare än förväntat, och det var ju bara en jättebonus!

Loppan blev innerligt glad (ja inte bara hon, förresten) och slickade omsorgsfullt och kärleksfullt husse på handen. Oj så skönt det såg ut att husses fåtölj var fylld med husse igen, inte sådär sorgligt tom!

Sen gick vi igenom den rejäla påse maken fått med sig med medikamenter och listor och instruktioner och det ena med det andra. Dock inte det tredje, om man med "tredje" tänker sig den antibiotika som maken ska peta i sig två gånger om dagen till och med februari. "Jamen det är väl klart att den ligger där" sa jag och plockade metodiskt upp allting. Morfin? check på det. Medicinlista? Jajamensan. Alvedon Absolut. Laxermedel. Jodå, i rikt mått trots att den inte behövs alls. Men antibiotika? Not so much. Maken ringde till MAS och där upptäckte de generat, att den lille påsen med antibiotika, ja den låg kvar på skrivbordet. Där gjorde den väl ingen glad. Fast det löste sig ändå, när apoteket öppnade i morse hängde jag på låset och i skrivande stund håller maken på att göra ett excelark så han kan hålla reda på alla piller och medikamenter han ska peta i sig. Åh, jag är säker på att maken tycker det är härligt att vara tillbaka hos sina excelark! Och hos mig, hoppas jag.

Så ikväll blir det lite mer ordentlig mat, det blir vildsvinsstek och whiskysås och lite sisådär. Det hoppas jag maken ska tycka är gott.

Vi har faktiskt varit ute i naturen också, jo för maken ska röra på sig i den mån det går, så vi lastade den lilla hunden och oss själva och åkte ut till golfbanan som var täckt med en inte-så-tjockt-men-i-alla-fall lager av snö. Vi gick en ganska kort sväng, men Loppan fick rejält med motion ändå för hon fräste iväg i full speta åt alla håll. Bland annat antastade hon en liten tax som såg vederbörligen förvånad ut över att det kommer fräsandes en lurvig pjäs och tjoar "hej, hallå, vem är du?!". Att matte ropade ramsor efter henne valde Loppan att ignorera.

Så nu blir det en lugn och fridfull eftermiddag. Vi har tittat på sprint på tv. Vi har druckit kaffe. Jag har stickat. Maken har planerat ett excelark. Så just nu, och just här, känns det som att allt är som det ska. Möjligen förutom att jag har feber, vilket torde bero på den dubbelvaccination jag fick i onsdags. Det vore väl märkligt om man inte reagerar på att få en spruta med vaccin i var arm. Två, alltså, om man har normalt antal armar. Men jag tänker att det där vildsvinet och den där whiskysåsen, den kommer att ta död på varenda febergrad så blir det bra med det.

Det är kanske enda gången

 Så det är lika bra att passa på. När jag nu ändå har ett, menar jag. Ett datumljus alltså. Först höll jag på att glömma att det var dags att ta fram det.

När jag sedan hade klämt i mig laxmackorna (vad gjorde man utan kallrökt lax och ägg när man inte alls är sugen på att laga mat?) och hade plockat fram stickningen, ja då inträffade en sån där malör ni vet. En där mönstret har ett visst antal maskor, och det som sitter på ens stickor har en maska mindre. 

Nåja, stickar man i shetlandsgarn då hittar man så småningom den lille rymmaren inkilad något varv längre ner. Den ränner inte iväg massor av varv och hånskrattar åt en, nej den sitter där så snällt och väntar. Så nu är jag på banan igen, och ljuset är i fas, trots att det lika gärna kunde gått åt pipsvängen redan första dagen.

Och det kan som sagt vara enda gången. Så det kan väl vara värt ett foto till.