Långfredag

 Ingen kan med bästa vilja i världen kalla mig 'lång'. Liten, men naggande god, det är så jag i all blygsamhet ser mig. Men å andra sidan, nu är det ju inte jag som är lång, utan fredagen. Får väl säga att den känns väl ungefär lika lång som de flesta fredagar, hittills i alla fall. Från köket sprider sig doften av nybakt bröd, och maken har varit ute och sniffat och uppskattande utropat att det luktar gott! Han får dock vänta lite till, så att det hinner svalna, men det blir nybakt bröd till lunchen och det är ju aldrig fel.

I påskriset hänger något som kanske ska föreställa en påskkyckling? Tja någon form av färglad pippifågel är det, och det muntrar ju alltid upp! Nu är ju påsken här! Blir nog inget Blåkulla för oss, men själva helgen har ändå inletts på utmärkt sätt med en skärtorsdagsskogspromenad med hundar, fika och god vän. Jag kan säga att det sjöd av vårkänslor och sprangs på ystra tassar - ja vissa blev rentav så våryra att de fräste ner i dammen och tog sig ett dopp. Vi andra, som är mer sansade, drack kaffe och åt kanelbulle.

Ett stickprojekt i lejongult har färdigställts och blockats, och ett par randiga strumpor är på upploppet. De är i en färgkombination som till och med jag hickar till inför, trots att jag ju är av tron att ju mer kulörta strumpor man har, ju bättre är det.

Så det kändes som att det var absolut hög tid att köpa ett nytt stickmönster och vad kan väl passa bättre då än en kofta som heter Champagne cardigan? Det  känns som så jag. Garn har jag inte köpt än, men jag sitter här och spekulerar på att om jag stickar den i chokladbrunt, då har jag ju täckt in en stor del av den livsuppehållande kostcirkeln, både choklad och champagne, vad mer kan man önska sig?

Sen, när jag ändå var på gång så beställde jag lite 3-trådig svensk ull också. Det ska bli fler extravarma vantar är planen, för även om våren väl är på intågande som kommer det så småningom bistrare tider. En härva skulle jag ha var tanken. Men så reades det ut just det här garnet...så då blev det fyra härvor i olika kulörer. Varma vantar, det behövs minsann alltid. Fast förhoppningsvis inte så länge till, och sedan får det gärna dröja ett bra tag.

 

Å ena sidan - men å andra sidan

Jag känner mig kluven. Förvisso har solen gjort en efterlängtad comeback. I ett par dagar nu har den lyst över oss och man känner hur det liksom spritter till av vårkänslor inom en. Dock spritter det av andra anledningar, nämligen av köldrysningar, när man sticker näsan utanför dörren, för solstrålar eller ej; det är fortfarande kallt. Yllevantarkallt och inte bara yllevantar, man vill linda in hela sig i värmande tåtar.

Då är det ju himla bra att man har sin Moby Sweater som jag ju blev färdig med någon gång nu i vintras. Jag är mäkta nöjd med tröjan, den är varm och gosig och jag tycker att den blev precis som jag önskat den; och full av flätor och rutor och andra mönster.

Så visst är det härligt att man kan lufta sin Moby Sweater, det är det. Men ska jag vara helt ärlig, så kan jag nog tänka mig att stoppa undan den nu för att ta fram den nästa vinter igen. Nu vill jag ha vårjacka! Inga, och i alla fall väldigt tunna vantar! Inga koftor, inga halsdukar, no nothing helt enkelt. Ja missförstå mig inte nu, jag vill inte knalla runt i bara mässingen, ånej, så roligt ska vi inte ha det.  Men hur märkligt det ändå känns att höra mig säga det så vill jag ändå framhålla att, nu, nu är det inte yllets tid. 

Fast ska jag vara lite desillusionerad, så tror jag att än är det inte dags att stoppa undan ylleplaggen. Än har jag inte sett någon blåsippa ute i backarna som sagt att nu är det vår - och dessutom var det väl någon i visan som då påpekade att ånej, hold your horses - än får man ha både strumpor och skor. Och sin Moby Sweater således.

Kan man lita på män med illröd mustasch?

 Efter de senaste dagarnas syndaflod blev man ju positivt överraskad av att solen tittade fram. Graderna var inte överväldigande många, men det spratt ändå lite i vårkänslorna.

Maken och jag rantade iväg på stan och handlade makrill och lite annat av livets nödtorft och sen kände jag ett obetvingligt sug efter att äntligen trycka ner några små penséer i balkonglådorna. Penséerna köpte jag redan igår, men sen tänkte jag lite lagom ordentligt sådär att "man ska först städa av balkongen och sen får man plantera penséer". Men vem vill städa balkong när det illregnar och är kallt? Inte jag. Men så imorse kom jag på att jag kommer ju i alla fall att spilla jord när blommorna ska ner i lådorna, så då är det väl lika bra att plantera först och städa sedan? "Så genialiskt tänkt!" sa jag beundrande till mig själv. Nu är de små penséerna i jorden och balkongen är fortfarande ostädad. Det kommer fler dagar till sånt tänker jag.

Jag har i alla fall påskpyntat lite, det måste väl ändå räknas mig till godo? När allt var klart kände jag att det var dags att ta Loppan och passa på att njuta av en solig promenad - för vem vet hur länge detta saliga tillstånd varar?

Alltså tog vi hissen ner och knallade ut på gatan - mitt in i en hoper överglada studenter. Min avsikt var att bara traska vidare, ända tills jag hörde någon uttala sig så himmelsskriande dumt att det inte gick att låta det passera; "det där är en schnauzer" sa en manlig röst och lät tvärsäker. Jag vände mig om och tittade på den unge mannen. Han hade basker på huvudet och påmålade illröda ögonbryn och en rejäl påmålad mustasch i samma illröda kulör. Ögonen var tämligen glansiga och han såg ut att ha något svårt att fokusera.

- Min unge man, sa jag till honom och hans likaledes utklädda dam av fransk apparition, - detta är absolut ingen schnauzer, hur kan du tro det?! Den unge mannen såg förvånad ut och sa att han trodde att han kunde de flesta hundraser. - Så vad är det då? Jag upplyste dem om att Loppan, hon är en australisk terrier och inget annat och både den unge mannen och hans kvinnliga sällskap såg ut som om de tänkte "terrier? jaha minsann" men sen utbrast de i hur himla gullig Loppan var och fick de hälsa på henne? - Nu har du lärt dig något, sa jag innan vi tog farväl. - Gå nu hem och läs på om australiska terriers så att du inte gör om samma misstag igen.

Sen vandrade Loppan och jag vidare genom Lundagård och upp genom Gamla Kirurgen, förbi det gamla biskopshuset och vidare genom Hyphoffska lyckan innan vi sneddade genom Botan på vägen hem. Överallt blommade det så blått och vackert och man kände att man nog kunde ha lite överseende med schnauzersnacket ändå. De kände ju ändå igen en gullig hund när de såg en.

En sån här. Gullig - men ingen schnauzer.

Efterlängtat besök

Tisdagen var en inte en riktig höjdardag, i alla fall inte om man är en liten raggig australisk terrier. Matte hade bokat in ett besök hos veterinären. Gaddarna skulle ses över, tandsten skulle tas bort, vaccination skulle göras. Så matte fick gå upp alldeles orimligt tidigt, Loppan fick ingen frukost och sen åkte vi till veterinären. Veterinären fick inte titta i Loppans mun, komma där och vara närgången när man inte är presenterade?! Tack, men nej tack, sa Loppan. - Gör inget, sa veterinären, - vi ska ändå söva henne och röntga gebisset så vi tar det senare och sen kan du matte komma och betala en rejäl summa pengar och så är det klart. 

Förutom då att veterinären ringde efter ett tag och sa att ja, jo, det var nog så bra och den där tandborstningen som vi kämpar med den hade nog gjort nytta - men Loppan hade råkat ut för ett trauma och hade en rejäl fraktur på en tand som måste tas bort. Matte fick omedelbart akut dåligt samvete för att hon inget märkt, men sa att det är väl klart att tanden ska bort, kosta vad det kosta vill. Och kostar, det gör det - men vid trauman rycker ändå försäkringsbolaget ut och hostar upp en liten del. Ganska liten, men man ska inte skåda utbetalt försäkringsbelopp i munnen, som det gamla ordspråket säger.

Sen fick matte hämta en tilltufsad Loppa som var trött och hela pälsen bara spretade och livet -det var inget roligt alls. Ända tills vi kom hem - jo för där fanns ju Kickan! och Kickans föräldrar. Och Kickan, hon ryckte genast ut och klappade så fint, så fint på en trött liten terrier.

Sen tog Loppan igen sig, och det var fullt program för oss övriga. Mat skulle ätas! Teckningar skulle målas! Resväskor skulle köras! Runt, runt. Jag såg hur maken kastade en beräknande blick på Kickan - tänk om man skulle stoppa på henne mobilen, ens stegräknarapp hade stuckit iväg till oanade höjder! Sen insåg väl maken ändå att det kanske vore ett himmelsskriande fusk, så det blev inget av med det.

Sen tyckte Kickans mamma att det var läggdags. Det tyckte inte Kickan. Ånej, när alla satt och skrattade så de tjöt åt vad som stod i pärmen från pappas barndomsår som farmor hittat nere i pysselrummet, ja då ville hon vara med om det roliga så klart! Men till slut ramlade alla i säng och sen, dan därpå, ja då rände Kickans pappa och mamma iväg på spa. Vi vinkade raskt farväl och sen var det full sysselsättning!

Kickan och farfar pärlade armband och halsband så det stod härliga till! Klart man vill ha extremiteterna fullhängda med tjusiga pärlor, det begriper ju vem som helst.

Lite frisk luft ska väl ändå till och eftersom det (nästan) inte regnade tänkte farmor och farfar att en promenad till Stadsparken för att titta på änderna, det är ju ändå ett väl beprövat koncept, ända sedan farmor var en liten tös, faktiskt. Då var det ju först så att man skulle aptera ett styck barnbarn i en vagn och efter lite kallsvettiga brottningsmatcher med sagda vagn kunde vi traska iväg. Men alltså, måste man ha svart bälte i barnvagnsmetodik för att klämma ner ett styck barnbarn i en vagn av modernt snitt? Herregud så mycket mojänger som skulle grejas med. Kickan tog det dock med knusende ro, och sen tittade hon högtidligt på änderna som trodde att de skulle få mat. Eftersom farmor totalt glömt havregrynen blev det inget med det. Däremot hade farmor kommit ihåg extrablöja, torkdukar, vatten och aprikoser om ett plötsligt behov skulle uppstå. Det gjorde det inte, och änderna fnös åt såväl blöjor som aprikoser. Tror jag - de erbjöds inget av ovanstående.

Sen var det ändå dags att gå hem igen. Det var ju mer som stod på programmet! Klappa Loppan till exempel. Sätta pärlor i pärlplattan. Rita lite till. Äta middag - som av en lycklig slump visade sig vara pasta, köttbullar och knäckebröd. Delikat! sa Kickan. Vi skickade en förfråga till mamma och pappa om de fick lika god mat, och de sa att de var alls inte missnöjda. Det var ju bra, men vi tror ändå att vi drog det längsta strået.

Sen var det dags för pyjamas, nappen och Katten - och lite Babblarna på tv. En bra avslutning på en väldigt bra dag! Och sen drog sig Kickan och farmor tillbaka för natten, även om farmor fuskade lite och låg och läste tidningen när Kickan somnat (som farmor inte hunnit med tidigare på dagen, det är fullt ös när man har en liten knatte i hemmet).

Det kom ett sms från mamma; hoppas det går bra att få Kickan att somna?! Farmor kunde bums skicka ett lugnande foto på ett djupt sovande barn. Och sen, sen sov Kickan och farmor och Loppan och farfar så småningom. Även om farfar höll på att fotas ur sängen vid något tillfälle av ett barnbarn på tvären. De är märkligt starka i benen de där små krabaterna!

Sen var det morgon och dags för frukost och Kickan lärde sig att det är gott med müsli. Hennes pappa hade sagt att det gick så bra med yoghurt utan något på, men den lätte gick inte Kickan på. Ånej, om farfar hade müsli på sin yoghurt, ja då skulle hon också ha på sin. Basta! Så jag tror nog att det får köpas lite müsli hemmavid framöver.

Sen pysslade vi lite till och sorterade knappar och hällde pärlor i burkar och sen kom mamma och pappa och hämtade sin Kicka. De var nöjda med sitt spa:ande, det var de - men jag tror att de var minst lika nöjda med att få träffa sin lilla tös igen. Efter lite lunch åkte de hemåt igen och tystnaden sänkte sig över vårt hem. Vilsamt, jovisst - men tomt ändå efter en sån där liten fröken som sjunger och dansar och klappar Loppan och ritar och pärlar. Det är ju märkligt ändå, att just vi har lyckats få tre så rara och roliga flickor till barnbarn!

Vårtecken

 Loppan och jag tog, som vanligt, morgonpromenaden i Botan. Det blåste lite friska vindar, men det gör det ju så ofta i Skåne och det är väl mest bara stärkande?

- Nu ska vi kolla efter vårtecken, sa jag till Loppan. Hon svarade inte, hon var fullt upptagen med att kolla efter ekorrar. Men visst såg vi tecken på att våren, den är på väg! Nu säger förvisso SMHI att det kommer nattfrost i veckan, vilket ger mig en ursäkt att skjuta på balkongrengöringen, men visst är det så ändå att våren, den ligger i startgroparna.

Det är blommande vårlök! (kan vara scilla, det är lite klurigt, det där). Blommande krokusar och liten Loppa. Hon blommar förvisso inte, men vad är väl ett blogginlägg utan Loppan? Tomt och intetsägande, det är i alla fall min tro. Påskliljorna har kommit ur startgroparna och det är väl ändå bra, nu när påsken lurar bakom hörnet? Och, ett vårtecken så gott som något, kaféet i Botan har öppnat och bord och stolar är på plats!

Det bästa vårtecknet av alla, det är ändå att Grynet fyller år. Många år, dessutom! Inte mindre än 7, minsann. Grynet, hon är ett vetgirirgt barn, så hon fick fina böcker om rovfåglar och utrotningshotade djur och också en kikare, så att hon kan kika på alla dessa djur. Grynet, med kompetent bistånd av Pyret, packade upp alla paket. Kickan, som nyss vaknat efter att ha åkt hela vägen från Halmstad, tog det lite lugnt i mammas famn.

Men sen, sen blev det tårta och alla sjöng för Grynet så att inget öga var torrt! Det var Grynets farmor som bakat och vi åt så att man kände att näe, jag kommer inte att bli hungrig på flera veckor!

Vi spelade spel, utan att ta några större hänsyn till regler och sånt. De är ju, i  ärlighetens namn mest ändå till besvär. Man ska inte låta sig styras av fyrkantiga regelverk, det är min fasta tro. Kickan var väldigt imponerad av stora kusin Pyret - de är lite av samma skrot och korn, de där två; smidiga och klättriga och fulla av bus!

Grynet fick en sparkcykel i present också, så vi gick vi ut och provade den så klart. Skönt att få lite frisk luft och utlopp för lite spring i benen.  I all synnerhet Pyret är en fartfantom av rang! Mormor, som inte har samma fartgen i sin genuppsättning, ryste lite för sig själv men tänkte att det är väl himla skönt att ha barnbarn som tycker att det där med fart och fläkt, det är livet på en pinne! (Så länge mormor slipper).

Sen gick vi in igen och plåstrade om Pyret som fått ett råkat ut för ett litet blodvite. Sånt händer ju så lätt när man far fram som  ett jehu. Vi åt god mat och jag tog ett foto på sonen som satt jämte mig. - Gör nu inga konstiga miner! förmanade jag sonen, som har en osviklig förmåga att göra just det. Sen tog sonen ett foto på mig och sa ungefär samma ska. Jaja.

Grynet, bon läste sina födelsedagsböcker, och Kickan fick pyjamas på och ville sitta hos farmor en stund. Sen var kalaset över för det här året - men ett väldigt bra kalas det var det! Vi ser fram emot nästa.