Ut i vildmarken

Maken, Loppan och jag njuter av den behagliga halländska tillvaron. Men sen började vi undra; är vi lite för bekväma? Lite lata och bortklemade? Ska man ha det så bekvämt och bra hela tiden, med sina böcker, sin stickning och sina lagoma hundpromenader? Kylskåpet är fullt, vinhyllan likaså. Bullar är bakade och det som inte finns hemma knallar man bort till affären och handlar. Det är ju väldigt mycket inne med prepping nu, och missförstå mig rätt. Jag tycker det är bra. Jag har en inre bondmora som gärna vill ha ett rejält lager med sånt som ska till. Och då tänker jag - faktiskt - inte så mycket på vin och kanelbullar och choklad utan mer lök, potatis, knäckebröd, pasta, lite konserver och sånt.

Men nu fick vi för oss att man kanske skulle ut och lite mer handgripligt införskaffa lite livsmedel? Svärdottern hade påtalat att det ska finnas gott om kantareller och förvisso har vi pratat om att åka på svampplockarutflykt tillsammans, men nu tänkte vi att vi kunde ju börja lite lätt på egen hand. Kantareller är ju gott och det kan man väl inte få för mycket av? Och kunde man då kombinera detta med att plocka lite blåbär och ge Loppan en härlig skogspromenad på en och samma gång, ja det vore ju att slå en hel kvadron flugor i en och samma smäll. Förvisso hyser jag större tilltro till svärdotterns förmåga att hitta svamp än vår egen, men om det nu är så att skogens gula guld fyller varenda backe så skulle vi väl kunna få ihop till en liten svampsmörgås i alla fall? Tänkte vi.

Låt oss först som sist fastslå att det är nog bättre att vi väntar in svärdotterns kantarellspanarfalkögon. Vi hittade en (1) (maläten) liten svamp som inte ens var en kantarell. Loppan var inte imponerad.

Vi lät oss dock inte nedslås, utan tänkte att då spanar vi väl efter lite blåbär, då. Maken, han ställde sig raskt och spanade ut över Toftasjön, men jag får väl säga att det kändes lite felspanat. Fast vackert var det ju, så alldeles bortkastad var den där spaningen inte.

Vi hittade dock blåbär! Och faktiskt mer än ett, kanske en näve eller så. Inte så att det var läge att plocka fram syltkastrullen precis.

Loppan och jag traskade vidare. Man kan notera att jag är iförd gummistövlar, vilket var ett klokt drag ty stundtals var det ganska lerigt. Vi följde ett spår där man på hemsidan kunde läsa att det bitvis var en krävande vandring som kunde kräva ett visst mod. Nu ska man inte bli alltför imponerad, för vi följde inte det spåret mer än en liten bit, men bara det var spännande så det förslog, för vad stötte vi väl på om inte vilt djur? Jajamensan, en huggorm ringlade raskt iväg. Loppan ville gärna hälsa, men det fick hon inte för matte (för att inte säga husse) är rädd om sin Loppa och vill inte ha henne ormbiten.

Det var alltså inte så att vi direkt fyllde ladorna med egenskördade produkter utan vi åkte hem och lagade pocherad torsk med äggsås, ingredienser som jag raskt plockade fram ur frys och kylskåp. En väldigt härlig promenad var det i alla händelser. Och vem vet, vi kanske snavar över hela släkten kantarell vid ett annat tillfälle.