De första stapplande stegen i bloggvärlden

Första semesterdagen - det regnar och man behöver ett litet semesterprojekt att syssla med, medan hunden (självaste västgötaspetsen) sover under matsalsbordet och mannen i huset pysslar med sina skalbaggar. Alltså tänkte jag man kunde börja blogga, vilket ju större delen av mänskligheten verkar syssla med nuförtiden.

Jag har alltid tyckt det varit en ganska märklig företeelse att man lägger ut sina privata tankar och funderingar på nätet, fnyst lite för mig själv åt detta navelluddsskådande som läggs ut till allmän beskådan, och nu är jag där själv. Märkligt.

Det kommer alltså att bli diverse ostrukturerade tankar om min trädgård (som i sig är ett praktexempel på hur ostrukturerat kan se ut), min hund, och annat som jag kan finna av intresse att besudla cyberspace med.

Själv bor jag i Lund i ett 20-talshus. Familjen består av 1 st man med diverse märkliga intressen (typ skalbaggar, patronatsrätt, fideikommiss, olympiska hoppbackar, det är aldrig tråkigt att vara gift med den mannen), 1 st västgötaspets vid namn Hampus (även kallad Huliganen), en son som bor i Halmstad och en dotter som bor i Glasgow. Sonen är rätt normal, han gillar golf, men dottern är lite märklig hon med, hon gillar nämligen kemi.

Men nu till bloggens två huvudämnen, och då börjar vi med den som är störst, bäst och vackrast, nämligen herr Huligan.

Hampus är en drygt 6-årig västgötaspets som i rikt mått innehar rasens typiska jävlar-anamma, självkänsla, vakenhet, ettrighet och allmänna själv-är-bäste-dräng-inställning. Han hörs, syns och märks i de flesta sammanhang trots sin relativa litenhet. Så fort jag fått kläm på det här med bilder så kommer det en bild på honom (eller många...). Det är min första hund, och där fick jag något att bita i! Så har vi också tränat i massor av grupper och för många olika tränare och jag har nog gjort i stort sett alla nybörjarmisstag man kan tänka sig med den här kaxige typen. Vi har tränat och tävlat lydnad (med synnerligen mediokert resultat), vi har tränat spår, vi har klickertränat, Jeppe-Stridh-tränat, vi har tränat vallning, vi har klickat och rutit och skrattat och haft oändligt roligt. Lite gråhåriga har vi nog också blivit på kuppen. Själv är jag mycket av laissez-faire-typen och hunden, ja han lider som sagt inte att någon falsk blygsamhet eller av att vara tillbakadragen och blyg. Resultatet hade ju kunnat bli förfärligt, men ändå vill jag påstå att jag har en stabil och lydig hund, ja fast inte om det åskar förstås, för då är han minst och olyckligast i världen.

Trädgården är nästa stora intresse. Vi har bott i vårt gula hus sedan 1984, och de första tjugo åren ungefär var trädgården mest ett nödvändigt ont, och då mer ont än egentligen nödvändig. Vi klippte gräset och for en eller möjligen två gånger per år runt och ryckte ostrukturerat i ogräset. Men sedan hände något, vilket nog var en sån där kombination av händelser som resulterar i något helt oväntat, lite typ som när jorden uppkom. Helt plötsligt var barnen vuxna och tiden började finnas, jag hittade en vän som när hon flyttade ifrån mannen först och främst flyttade med sig en häck och 12 träd (det var då jag började ana att det låg något i det här med trädgård), jag hittade lite fina trädgårdsböcker på antikvariat, och helt plötsligt så började jag muttra om dammar och växthus och gammeldagsrosor så att mannen hukade förskrämt i soffan.

Numera har jag rosor och växthus, men ingen damm. Men mer om det senare - nu ska skalbaggsnissen och jag åka ner till Saluhallen för att köpa lite fin kalvlever och lite parmesan.

(Jag undrar om det här med att blogga blir ett lika uppblossande intresse som att pilla i trädgården, det känns ju onekligen lite tilltalande att få sitta här och bre ut sig, alldeles oemotsagd).