söndag 19 februari 2012

Jag är en kvinna med järnvilja

Ja ni vet. En sån där med en haka som är fyrkantig av beslutsamhet. En som har en plan. En som inte avviker från sin plan. En som inte spontanshoppar valpar. Nej nej. Sån är inte jag.

Idag åkte jag och syrran och hälsade på den stolta modern Zoya. Och stolt hade hon all anledning att vara; tre vackra och förtjusande valpar som hon tog om hand om på bästa sätt.  Vad kan man säga? Plutteplutteplutt är väl det som närmast faller en på läppen? Zoyas vackra valpar heter Onyx, Opal och Pärla.



x




Alla valparna hade allt som som valpar ska ha; öron till exempel. Visserligen inte stå-öron med fransar ännu, men väldigt, väldigt söta små pluttepluttöronlappar. Som man mycket praktiskt kunde lätta ut på syskonen.



Sedan så hade alla valpar svans också! Mycket bra att ha att vifta på, till exempel.

Nog är det väl så att man inte kan få nog av valpbilder? Inte för att de var lätta att fotografera, det var de inte. Ånej, de tog ingen hänsyn till att fotografen var knäsvag av förtjusning och letade vinklar och ljus och det ena med det andra. De levde liksom sitt eget liv. Lika bra det - när man är så här söt!



 Sen var det ju så att det var inte bara Zoya och hennes valpar! Ånej, huset var fullt av hundar (16 tror jag att jag räknade till och hur orättvist är inte det då? När jag har en enda. Fast å andra sidan en naggande god en!).

Titta bara på denna vackra och rara lilla tik!


Också fanns det ju fler valpar! Massor av valpar! Den här är lite äldre än Zoyas valpar och hur gullig är inte den? Och hur dum var inte jag som inte bara stoppade ner den i kameraväskan och lät den följa med hem?


Ja det vill jag bara ha sagt; idag sattes min viljestyrka på prov. Just nu sitter jag här och undrar vad det är för vits med att vara så principfast och viljestark; herregud, jag hade ju lätt fått plats med ett par, tre valpar i väskan på väg hem.

Och dessutom var det ju så att uppfödaren hade en liten hane som ska ut på foder; en vacker och förjusande liten svart/vit grabb...

Men i vilket fall som helst så är jag väldig glad och tacksam för att jag fick komma och titta! Det här lyste minsann upp en isig och råkall februaridag.

11 kommentarer :

  1. Ja inte begriper jag vad som hindrade dig! Själv har jag ju den bästa papillonen i världen så jag blev inte frestad ett dugg...... tror jag... Kram Syrran

    SvaraRadera
  2. Ja, inte begriper jag vad som hindrade dig! Tänk hur bra de skulle värma kalla händer och fötter...

    SvaraRadera
  3. Ojojoj, det låter som att ert hus kommer att fyllas med "fjärilsöron"
    om ett tag!
    Har själv kollat in Schapendoes och sett en liten sötnos, men lovat att inte falla för frestelsen. Det är så svårt!!
    Kram

    SvaraRadera
  4. Inte avviker från sin plan? Hur gick det egentligen med den där tiken du skulle ha när Huliganen flyttade in?

    Sen tycker jag också att en sådan där liten en hade kunnat få flytta in. När de är så små, hur mycket besvär kan de egentligen vara?

    SvaraRadera
  5. Ja det må jag säga! En vilja av järn måste du ha när du kan motstå valpar som har alla de behövliga tillbehören såsom svans och öronlappar. ;)

    De är ju helt underbara.....Har du visat bilderna för Huliganen?

    SvaraRadera
  6. Syrran; du hade ju mest ögon för Zoya - fullt begripligt!

    Fabraholic; det har du ju alldeles rätt i - kanske bäst man köper en tre-fyra stycken?

    Maja; visst är det svårt! Frågan är ju hur mycket järnvilja man klarar av att uppamma?

    Emelie; jaså du menar att jag är lite spontan ändå när jag köper hästar och hundar? Kanske du har rätt... men vad det gäller besvär och valp, så minns jag fortfarande hur det var när Huliganen var valp... minns och ryser lite! ;-)

    AnotherBlågg; vet inte om jag vågar. Han scannade nogsamt av mig när jag kom hem och tjurade lite över att inte nog med att han inte fick vara med på mötena, nu fick han inte träffa valpar heller!

    SvaraRadera
  7. Men snälla Pappis-moster: hur KUNDE du motstå den där valpen med busögon?!

    Det är ju så att JAG funderar över hur tiden ska räcka till en hund också. Och jag som ska ha en "rejäl" och stor, raggig sak, absolut inte en liten fjäderlätt fjärilshund... *såld*

    SvaraRadera
  8. Suck! Det är bara så oerhört, obegripligt, ljuvligt med valpar. Och, som du påpekar, visst skulle du kunna ha en liten fjäril i fotoväskan. Man blir GLAD av valpar, bara det är ju en anledning att samla på sådana, tycker jag. Go for it, det är mitt tips!

    SvaraRadera
  9. Anna-Karin; det kan jag ju itne! Det är ju en omöjlig uppgift... men jag har inte tid för en valp. Nä det har jag inte. Men åååhhh....

    Bitte; du är klok du! Och visst blir man glad! Och fjollig....

    SvaraRadera
  10. ...och sen luktar de så gott! Och bits det gör de ju bara lite, sådär så det nästan inte märks. Och kissar inne gör de ju också i början men herre min dar, vad gör väl det? Efter en sån där liten blir det väl inte ens en pöl, på sin höjd lite ökad fuktighet.

    Så ta nu ett tips från coachen;

    Var inte så principfast utan stryk "järn" och satsa på "vilja".

    SvaraRadera
  11. Larsson; jag har sagt det förut och jag säger det igen; du är en klok kvinna! Sen vill jag också ha sagt att efter att ha haft en liten hasvallande vättevalp i huset så har ens känslighet för sylvassa valpbett minskat avsevärt. Huliganens uppfödare sa raskt när jag ringde och undrade om han skulle bitas så mycket att "har man en västgötavalp så har man blodiga anklar, det hör till".

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.