När ens inre anglofil gör sig påmind

 Vi kände att det gått alldeles för lång tid utan att våra själar fått sin anglofila näring. Det finns en bortre gräns för hur länge man klarar sig utan afternoon tea, clotted cream, jolly nice och engelsk artighet. Vi behövde skåda böljande kullar, skummande hav. Och se en eller annan scones i vitögat.

Så vi åkte till England! Närmare bestämt till Appledore i norra Devon där vi hyrt ett hus tillsammans med Sue och Mark. Alltså, det där med att semestra med infödingar, det är så otroligt lyxigt! Man blir hämtad på flygplatsen. Man körs omkring. Man serveras den ena underbara sevärdheten efter den andra. Man sitter i companionable silence och läser, stickar, dricker te eller vin. Det får nog bli flera inlägg för även om jag raderat ett rejält antal av mina 507 bilder så kan man inte klämma in hur mycket som helst i ett fjuttigt inlägg.

På lördagsmorgonen åkte vi från Bath i strålande solsken och anlände sedan till Appledore i inte fullt så strålande solsken... men vad gör väl det? Lite regn räknar man med i England! Fast det var faktiskt den enda rejäla regneftermiddagen, sedan fick vi en eller annan liten skur på oss men för övrigt bra väder!

Appledore är en charmig liten by som ligger vid floden Torridges mynning - eller estuary som vi lärde oss att det heter. Vi hade rika tillfällen att fascinerat beskåda tidvattnet (som var av rejält slag) i denna estuary, ty i huset vi hyrt alldeles vid vattnet fanns ett ypperligt conservatory där man kunde sitta och beskåda skådespelet. Och sticka. Eller dricka vin. Eller både-och, eftersom man nu är en sån multi-taskande figur.

Vi traskade runt i regnet lite, tog en stärkande fika på the Coffee Cabin och njöt av tillvaron! Sedan blev det fish and chips på kvällen vilket kändes som en ypperlig och brittisk inledning på resan, innan vi knoppade in medan månen gick upp över Devon.

När man är på resa vill man ju ut och upptäcka! Raskt packade vi in oss i bilen dagen därpå (eller raskt och raskt, när de manliga deltagarna hade vaknat. Arlington Court ville vi upptäcka och det gjorde vi också. Ett fantastiskt stately home, som skänkts till National Trust av den excentriska miss Chichester (med antavla tillbaka till slaget vid Hastings) som var den siste ägaren. Såvitt vi förstod fick påfåglarna traska runt fritt inne i huset - numera håller de sig utomhus.

Vi tittade intresserat på allt; hus, trädgård, tea rooms (man blir hungrig av att upptäcka!), the walled garden (jag har en soft spot för walled gardens, det har jag) samt stallet, där det pågick en demonstration av hur man använder arbetshästar i det dagliga arbetet på Arlington Court. Och tänk, damen pratade mycket om hur bra "the Swedish harness" är, och då nickade vi och log belåtet, precis som om det vore vår förtjänst! Och nu kom jag på att jag har en soft spot även för kallblod med lurviga fötter.

Dessutom fanns det en fladdermusgrotta - men där fick man inte gå in i det allra heligaste och störa de små liven, man fick se dem på intern-tv i stället, samt i stickad form. Och det var kanske inte så dumt för det fanns en Woollen Wood också, även om jag får erkänna att det okej, det var fint, men det var inte fullt så överväldigande som jag trott. Men ull är ull och det är ju alltid en bra sak.

Nu kom jag på att jag glömde att berätta att man kunde klä ut sig! Och det tilltalar ju alltid ens inre barn, så inte vill jag undanhålla dessas tjusiga bilder. Mig själv i hatt var det svårt att få på bild (gudskelov...) men så här såg vi ut i alla fall. Jag tror Miss Chichester hade varit stolt över så stiliga gäster!

Sen, ja den var det dags att bege sig tillbaka till Appledore. Det var Pimms o'clock, dags för en brasa och att put up ones feet medan man beundrade regnbågen över Instow tvärs över floden.

 Fortsättning följer...