Detta har jag lärt mig idag, att till min oskrymtade förvåning så är jag orienterare. Det stod i tidningen, så då måste det vara sant. Eller? De som känner mig vet att jag, förutom att vara en geografisk idiot, är rätt så vilse i tillvaron (när det gäller att ta sig från A till B, alltså) och att jag läser kartor på ett kreativt och egensinnigt vis. Med det sagt, så vill jag framhålla att jag gillar verkligen kartor - de är gåtfulla och fantasieggande och spännande, men därifrån till att applicera dem på verkligheten, tja det är liksom två vitt skilda saker. Jag har dock försonat mig med tanken att jag kommer aldrig att bli kartläsare vid Paris-Dakar-rallyt eller något annat rally heller för den delen.
Men så läste jag en artikel i tidningen idag där en professor vid Linköpings universitet (Linköping, det är där Knyppelboden är stängd, så mycket vet jag) skrev om att vår spatiala uppfattning avgör vilken väg vi väljer. Han skriver också att vi är mer olika än vi tror när det gäller att hitta - att skilja mellan höger och vänster är ett exempel. För vissa kommer detta automatiskt, andra måste tänka efter. Själv tillhör jag dem som tänker efter och familjen har lärt sig att när jag hojtar "sväng vänster" så vill de helst att jag pekar också, för det är ungefär 50% chans att jag menar höger i stället.
Sen skriver han vidare att skillnaden också blir synlig när man ber en person följa en karta. Vissa håller den hela tiden norrut och anpassar bilden inne i huvudet. Maken är ett lysande och rekorderligt exempel på detta. Andra utgår från sin egen position och vänder på kartan. Och där är jag ett ännu mer lysande exempel. Herregud, ska man köra neråt Europa så vill man väl vara säker på att man hamnar i Toscana till exempel, och inte i Lofoten. Inte för att det är något fel på Lofoten, det vill jag väl aldrig tro - men tänk så förvånad man skulle bli!
Maken tycker att mitt kartvridande (alltså, detta var före GPS:ernas förlovade tid) var synnerligen suspekt och lite barnsligt förstod man. Och nu skriver professorn att jomen, det handlar om tradition, när man seglar så ska sjökortet alltid hållas norrut, och - jag citerar - att vrida på kartan anses lika fult som att stoppa gaffeln i örat på en kungamiddag. Här vill jag dock med emfas ha sagt att jag skulle aldrig, ALDRIG, stoppa gaffeln i örat, vare sig på en kungamiddag eller annars. Man är väl rädd om sina trumhinnor.
Men - och jag citerar vidare - en orienterare, däremot, vrider kartan för att hitta rätt. Det går helt enkelt snabbast.
Jaha minsann. Så jag är alltså i själ och hjärta en orienterare trots att jag aldrig vetat om det. Det känns som om det vore lite sent påkommet nu att ge mig ut med karta (vriden) och kompass med siktet inställt på O-ringen. Lite sportig känner jag mig ändå.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.