Hantverkarkavalkad

 Igår var målaren här. Han dök upp strax efter nio, spacklade tak och dörrfoder och drog sedan sin kos. Det ryktas att han kommer att dyka upp idag igen, förmodligen för att smeta ut lite färg över det spacklade.

Ja, va-e-de-med-de-då, undrar ni säkert. En målare, liksom, det är ju trevligt men kanske inte så förvånansvärt när man renoverar. "Hellre en målare på toan, än tio i skogen" fortsätter ni säkert sedan. Men då ska jag berätta att häromdagen, ja då var det kanske inte tio i skogen, men en strid ström hit. Det var som om ytterdörren var en svängdörr och så fort den svängde slank det in en hantverkare.

Vi var uppe i ottan, maken och jag. Snickarna hade i fredags förvarnat om att på måndag kommer målaren - och han är morgonpigg och tycker om att börja klockan sju. Vi rös i vårt innersta men sa tappert att han är så välkommen så. Målat vill man ju ha. Så vi var uppe med tuppen, påklädda, vattenkammade och frukosterade vid sjusnåret. Sen var det tyst. Ingen kom. Tick-tack-tick-tack sa inte klockan, men om vi hade haft en gammaldags hade den gjort det. Vid nio ringde det på dörren. - Nu kommer målaren utropade jag, alltmedan Loppan skällde upphetsat. När det kommer någon ska vakthunden skälla, det har hon klart för sig. Måhända ska vakthunden inte rusa bort och vifta på svansen frenetiskt och se supergullig ut, men det där kan vi ju jobba på. Utanför dörren stod en lång och mager man. - Välkommen in och måla! sa jag gästfritt men då tittade han tveksamt på mig och sa att han var elektriker. - Okej! sa jag flexibelt - vi ska ju ha installerat handdukstork och lampor och sånt, du är välkommen in i i alla fall! Men tänk, då ville han inte det heller, han ville fixa vår utebelysning på balkongen som gick till sina fäder när de gamla balkongerna sågades ner. 

Jag vill ju ha belysning på balkongen också, så jag släppte väl ut honom där och han grejsade runt med sladdar och sånt som elektriker finner intressant, innan han vid halv tio kom in och sa att han måste åka och fixa en grej, men skulle komma tillbaka om en timme.

Sen gick det en stund och så ringde det på dörren igen! Vi gick igenom allt enligt protokollet; Loppan gastade "det kommer någon, hurra!" och jag öppnade dörren. - Är du målaren? undrade jag med visst fog, men tänk, då var det en annan balkongnisse som skulle fixa några detaljer som återstod. Medan vi pratade ringde det åter på dörren, och allt var the same procedure as usual, gapande hund osv - då var det ordföranden i bostadsföreningen som ville prata med Balkonggubbe 2 (och klappa på Loppan). Balkonggubbe 2 övergav då i sin tur sina pryttlar på balkongen och drog sin kos.

Nätt och jämt hann jag sjunka ner i fåtöljen med stickningen förrän det ringde på dörren igen. Och ja, rutinen satt som den skulle. - Är du målare? undrade jag och spände ögonen i den unge man som stod utanför. - Jag är elektriker, svarade han glatt då. - Jamen en sån har vi redan, fast han har försvunnit tror jag, sa jag. Elektriker 2 påtalade då att det var hans innersta önskan och strävan att få installera lite pryttlar i vårt badrum så jag släppte in honom och pekade honom i rätt riktning. Han frångick dock mönstret genom att faktiskt stanna hela tiden tills han var klar. Heder åt en sån hantverkare!

Sen återkom faktiskt Balkongnisse 2 och började sitt värv - för att efter ett tag försvinna igen. Och efter två kommer kom Elektriker 1 tillbaka och skruvade och grejsade så att plötsligt hade vi både belysning och uttag på balkongen. Vid detta laget började dock Loppans vaktfrenesi avta. "Det ringer på dörren, sa ni? Åh, det är säkert en hantverkare till" verkade hon tänka och nöjde sig med att trava dit och vifta lite lagom på svansen. Det kan hända att hon försökte stjäla en av pryttlarna till handdukstorken, men matte som har hökögon undrade vad det där metallföremålet var som skymtade bakom Loppans mustascher och snodde raskt tillbaka det.

Till slut kom faktiskt målaren - efter lunch. Vid det laget var Loppan rätt hantverkarblasé och låg kvar på sin pall och viftade bara lite lagom på svansen. Och när sen målaren dragit sin kos, och Balkongnisse2 kommit och gått igen (för gott, får man förmoda) ja då sänkte sig friden och allt blev så tyst och lugnt. Ja förutom att maken och jag snarkade lätt i var sin fåtölj, uppe i ottan som vi varit.