Proust? Chilla?

Vid morgonpromenaden häromdagen tog jag detta foto. "Det kan jag blogga om!" tänkte jag belåtet för mig själv. Men vad, vad frågade jag mig, skulle detta foto illustrera? Om man nu inte bara säger helt prosaiskt att det är en pippi som sitter på en annan pippi, nämligen Bronsörnen som är ett minne över Bengt Lidforss. Som uppenbarligen var synnerligen begåvad, radikal och dog i sviterna av en långvarig syfilis redan vid 45 års ålder. Vad nu det har med saken att göra. Men syfilis, det vill man väl inte skriva om i en blogg som mer vill vara mys och pys och inte sjukdom och elände?

Alltså kom jag att tänka på Marcel Proust, "På spaning efter den tid som flytt". Den sitter ju onekligen där och spanar, fågeln. Fast om jag nu blandar in Proust i det hela så låter det ju som om jag faktiskt läst den där Spaningen. Och det har jag ju inte, även om jag gjort mina försök att baka madeleinkakor. Mer litterär än så är jag uppenbarligen inte.

Men så kan man ju också tänka sig att den där övre pippin, den sitter där och chillar lite för sig själv. Och då kände jag faktiskt att det där, det kan jag relatera till. Jo, för igår upptäckte  jag att när jag fogat samman bål och ärmar på den tröja jag stickar till Pyret och äntligen skulle börja på the Real Stuff, nämligen mönstret på oket, ja då stämde det inte! Mönstervåden gick inte ihop. Jag kollade att jag inte stickat fel (sånt kan hända även den bästa), men nejdå, jag hade stickat så himla präktigt rätt som allra helst. Ändå fattades 8 maskor i mönsterapporten. Och 8 maskor, det fifflar man inte till lite så där med vänstran. Jag räknade och räknade, och jodå, det var 93 maskor till baksidan och 95 till framsidan och 58 till vardera ärmen - men inte blev det 312 maskor som de skulle bli enligt mönstret. Det blir 304, hur man än räknar. Jag blängde på stickningen. Sen tänkte jag skriva ett ampert brev till mönsterutgivaren och påtala att av all inkompetens i denna värld så tog väl ändå det här priset! (Här bortsåg jag i hastigheten från denna världens trumpar och hans gelikar). Dessutom är tröjan stickad i ett mjukt och behagligt, men ack så halkigt garn. Det finns en anledning till att jag föredrar rejält ullgarn, men har man nu ett Pyre som är känsligt för ull, ja då stickar man i mjukare garner, hur halkiga de än är. 

Men när jag väl besinnat mig och läst mönstret en fjärde gång så insåg jag att ojsan, hoppsan - det var jag som läst fel i mönstret och missat några uttag på ärmarna. Voila! Då landade jag på 312 maskor och förvisso tog det mig ett bra tag att med stor koncentration repa upp ett antal halkiga varv, men jag kände mig ändå väldans chill som inte hade fräst iväg mitt ampra mail till mönstertillverkaren så att jag fått stå med slipsen i brevlådan senare och utropa "mea culpa, mea maxima culpa!".

Tja, det var väl det man kan utläsa ur pippifotot. Idag har det dock varit lite andra fåglar i fokus. Inga birdies dock. Tyvärr. Men vi såg en glada som svävade över oss vid utslaget på 13 hålet, jag trampade i gåsbajs på greenen vid 16 hålet och i den lilla sjön simmade en svan. Fåglar en masse, således när maken och jag begick årets golfpremiär. Maken spelade utmärkt från tee och längs fairway, men puttade inte så bra. Jag spelade tämligen dåligt raktigenom, förutom när det gällde att lobba bollen över greenbunkern in på green. Tre gånger lyckades jag med detta konststycke till min egen stora förvåning. Och solen den sken och det var helt enkelt ganska chill det med. Och vill man, så kan man spana efter den tid som flytt, eftersom golfbanan på Kungsmarken är knökfull av fornminnen. Bara en sån sak. Och snart är man väl ett fornminne själv nu med tilltagande ålder.