På tal om färg

Färg behöver ju inte bara gälla garner, nejnej.  När vi fick lägenheten i Halmstad var det mesta lite så där mellanmjölksvitt, ja förutom gästtoan som var babyblå. Så ville vi ju inte ha det, så vår plan var att måla om hela konkarongen. Vi köpte stege och målarpapp och penslar och maskeringstejp och det ena med det andra. Sen kom vi på att 'jamen herregud, vi är ju pensionärer, det kan verkligen inte vara meningen att vi ska klättra omkring som babianer på stegar och måla, det verkar jobbigt, ju". Alltså anlitade vi en målare som gjorde det så mycket snabbare och bättre än vi själva. Gästtoan blev mörkröd och det andra blev lite milt grågrönt sådär, även om färgen ändrar sig allteftersom solen skiner in.

Vi var nöjda, absolut. Men efterhand smög sig en tanke på hos mig, att kanske man skulle måla den där baksidan av kylskåpet, den där väggen som avgränsar köksdelen från vardagsrummet, i en annan, lite mer mustig färg. Jag planterade raskt idén hos maken som med visst berättigande undrade vem som skulle utföra själva målandet? Nu när det redan var tämligen nymålat?

- Nemas problemas! utropade jag handlingskraftigt. - Det ska vi göra! Det är en sån liten, liten bit sa jag på mitt mest övertygande sätt. - Vilken färg, ska det vara? undrade maken då. Färg kan ju onekligen vara lite klurigt. - Blått är flott! sa jag och så åkte vi till färgaffären och faktum är att såväl maken som jag som den unge expediten som knappt var torr bakom öronen fastnade för samma färg. Alltså köpte vi den. Nu kunde man ju tro att det hade gått för lätt, att det visade sig att när den väl kom upp på väggen så visade sig färgen vara något som såg ut som en åskmolnshimmel av vedervärdigaste slag - men nix! Efter tre strykningar (där i sanningens namn maken målat det mesta) så står den nu där, väggen. I en färg som vi inte vet om vi ska definiera som blå, grön, blågrön, havsakvmarin eller något helt annat. Men helt rätt, det blev det!

Vi har skrutit ohämmat om våra målarinsatser (och här vill jag ändå framhålla att jo, jag målade visst också!) och dottern sa förbluffat att 'oj, det var minsann inte igår som ni målade något, när var det senast?'. Det kommer vi inte ihåg, vi är väl inte direkt världens mest aktiva hemmafixare, men den här gången, det vill jag hävda, den här gången så gjorde vi det himla bra. 

Blått är minsann flott! Eller om det nu är grönt som är skönt?

Helgen som gick

 Maken sitter och tittar på fotboll och dricker kaffe. Själv dricker jag te och bloggar. Loppan sitter och påtalar - med emfas - att hon också vill ha rabarbermazarin, men eftersom jag med stor andakt skördat de första rabarberstänglarna håller jag hårt i de nybakade mazarinerna. Dessutom är det inte bra för en liten terrier, säger jag till henne för att döva mitt samvete.

Helgen i övrigt har varit bra. Annat kan man inte säga. Det har varit middagar med mycket prat och mat och lite vin - och självklart måste man då helt plötsligt botanisera i bokhyllan och läsa högt för hustrun ur "Äldre svenska frälsesläkter. Ättartavlor. Häfte 3". En helt normal sysselsättning en fredagskväll. Tycker maken. Alla har väl denna skrift i sin bokhylla?

Solen har skinit och kirskålen har spruttat på, men jag har gått böjd som en fällkniv och ryckt upp dem. Brutalt kan man tycka, men kirskål ska man hålla kort. Att bli av med denna kål är en fåfäng önskan, för hos grannarna på båda sidor frodas det fritt och oryckt. Nåja, det finna ju ändå något kontemplativt i att pilla lite bland grönskan. Och sen kan man ju dricka kaffe och äta fler mazariner, bara en sån sak.

Det frodas minsann ute i spenaten också, alltså for syrran, jag och vovvarna ut till Måryd och traskade runt, drack kaffe och åt nybakta skorpor som syrran bakat. Allt blir så mycket bättre med lite fika, det är jag helt övertygad om. Vovvarna fick inga skorpor, men tyckte att det var pin livat ändå. 

För övrigt har jag påbörjat en ljuslila tröja till Kickan. Inte en färg jag normalt sett håller mig till, men önskar Kickan sig en lila tröja så är det väl klarrt att farmor köper lila garn! När man gillar att sticka så mycket som jag så är det ju en rasande tur att man har fyra fina barnbarn att sticka till - det finns ju en gräns för hur många strumpor/tröjor/koftar/vantar man kan sticka till sig själv.

Således har såväl Grynet som Pyret fått nya tröjor. De är levererade och har fått godkänt och det gläder ett mormorshjärta. Nu får vi hoppas att Kickan så småningom gillar sin lila tröja och sen står Knyttet på tur. Där blir det nog gult tror jag. Knyttet har ju i och för sig börjat göra sin stämma hörd, men än så länge har jag inte hört några färgpreferenser. Det är nog bara en tidsfråga tror jag.

Påskharen kom

 Sonen har fyllt ett jämnt antal år och svärdottern överraskade honom med en liten tripp till Amsterdam - de hade det säkert himla trevligt där, men var det så roligt och innehållsspäckat som på hemmaplan? Tveksamt. Jo, för farfar och farmor och Loppan fick hålla flickorna sällskap och det var inte lite vi hann med under 3 dagar!

Vi sprang runt i skogen, plockade vitsippor och besteg höga berg. 

Sen klädde vi ett påskris, jo för påskharen måste ju känna sig välkommen nu när det var påsk och allt. Hur skulle han annars veta var han skulle lämna påskägg? - Har ni plockat grenar från den nyplanterade häckan? undrade sonen med viss bävan när vi talade om vad vi sysslat med. Men inte hade vi gjort det, nog för att farmor är svag för sina sondöttrar men även hon inser att man inte kan skala av sprillans nyplanterade avenboksplantor hur som helst, påskhare eller ej.

Och visst kom haren och lämnade ägg - det var tjusiga hattar, klistermärken, små gosedjur och andra fina saker. Även Loppan fick prova en ny solhatt, rätt ska vara rätt tyckte Kickan. Loppan tyckte inte att hatt var hennes grej direkt, så hon ruskade raskt av sig den, och i ärlighetens namn så klädde nog Kickan bäst i den fina lila hatten. Och om man inte ville ha hatt på sig, så kunde man ju alltid klä sig i påskägg, har man känsla för mode så har man.

Vi hann med mycket annat också; studsa i studsmatta, studsa runt på hoppenhörningar så man blev alldeles suddig, beundra magnolian, rita påskägg och mycket annat. Tyvärr var Kickan lite krasslig så hon var lite trött emellanåt,  men då fick vi ta det lite lugnt ett tag tills energin kom tillbaka.

Sen kom mamma och pappa hem från Amsterdam, fullastade med presenter till flickorna och även till farmor och farfar. Det kändes som att alla var mycket nöjda med sina respektive påskfiranden! På kvällen somnade farmor alldeles ovaggad - det är bara att inse att man har inte riktigt lika mycket energi som en snart tvååring och en snart fyraåring. Till och med Loppan snarkade i godan ro hela natten igenom. Väldigt fin påsk det där!

Eftermiddagar med Loppan

Vi har några härligt somriga dagar i Halmstad så vi har kunnat sitta en del på balkongen och njuta av tillvaron i största allmänhet. Ja, det vill säga, man hade ju kunnat njuta om man inte kommit ut på balkongen och hittat en Loppa i min fåtölj. 

- Jamen snälla Loppan, det där är ju min fåtölj! sa jag på ett mycket resonligt sätt. - Vad gör du där?

- Njuter av tillvaron, sa Loppan och skämdes inte alls. Och visst, hon vill ju också hade det bekvämt, det förstår ju matte också. Alltså har vi nu nått en överenskommelse. Fåtöljen är min, men fotpallen är Loppans, så får matte balansera sina 37:or ute på pallkanten. Fair enough.

- Nu är det i alla fall färdigsuttet, sa jag, - här kan du inte sitta och slöa. Nu ska vi ut på promenad!

Maken hade nämligen tänkt ut att vi skulle gå där Fylleån mynnar ut i havet, bara för att se hur det såg ut där. Lite som Sven Hedin, han red på kamel genom Persien, själv tänkte maken promenera med en australisk terrier (och en fru) vid Fylleåns mynning. Same, same. Typ.

Alltså körde vi dit och maken älgade iväg med stora upptäckarsteg medan Loppan och jag kom efter i mer makligt tempo. Maken ångade upp för sanddynerna närmast havet - men sen kom han lika raskt ångandes tillbaka igen.  Det visade sig nämligen att vi liksom råkat hamna mitt på nakenbadarstranden och det låg några spritt nakna damer på andra sidan dynerna. Sånt råkade nog inte Sven Hedin ut för.

Men då får man planera om, så då körde vi till Norteforsen. Vackert, det får man medge och inte en endaste människa inom synhåll, påklädda eller ej. Det enda som var lite nervöst var att det var brant och långt ner till forsen, så för säkerhets skulle kopplade vi Loppan - vem vet om hon fått några bungy-jump-infall bara så där? 

Idag kände vi oss lite mer sportiga, så maken tyckte att vi skulle cykla upp på Galgberget, så då gjorde vi det. Loppan fick i och för sig åka vagn, hon har det ju rätt bekvämt. Av namnet kan man sluta sig till att det lutar uppåt. Ganska mycket uppåt. Vi flåsade på (medan Loppan bekvämt lät maken dra henne), och en liten bit fick vi faktiskt gå. Svetten sprutade och hjärtat fick sig en genomkörare och det kan jag säga att hade man dinglat med en helt bukett nakna män framför ögonen på mig så hade jag inte ens orkat höja på ett ögonbryn.

Sen tog vi en vilopaus vid Hallandsgården innan vi cyklade hemåt igen - vilket gick snabbt och geschwint. Av det kan man sluta sig till att det är attans så mycket enklare att cykla utför än uppför.

Familjeliv

Nu är det ju ett tag sedan Grynet fyllde 9 år, och kalaset vi skulle gått på, det satte ju ett illvilligt virus p för. Men nu var det dags! Man vågade verkligen inte ropa något 'hej' förrän man kommit över någon som helst bäck för vem visste om alla skulle vara friska och kunna komma på kalas hur mycket tummar man än höll? Så blev det i alla fall! Alla dök upp i finstassen, men sötast av alla var självaste 9-åringen med rosor i håret. Solen sken, födelsedagsvimplarna hängde längs väggarna och ballongerna svajade i fönstret.

Och på födelsedagsbordet stod födelsedagståget helt enligt traditionen. Men nu får det ju inte plats med fler siffror! Nästa år blir det tvåsiffrigt.

Presenter delades ut och sen blev det ett hejdundrande tårtkalas där ingen mindre än Grynet själv bakat såväl hallonmoussetårta som maränger och kärleksmums, medan farmor bidragit med igelkottskakor. Och det kan jag ju säga att själv hade aldrig kunnat baka en så fin tårta när jag var 9 år - frågan är om jag kan det nu? 

När vi alla ätit tårta så att magarna stod i fyra hörn ägnade vissa sig åt att motionera bort såväl chokladbottnar som hallonmousse - det hoppades och cyklades på den nya födelsedagscykeln medan den något äldre generationen kanske mest satt och pratade. Pyret försökte ihärdigt få mormor att hoppa i studsmattan med henne och Kickan, men mormor var märkvärdigt motsträvig och vägrade. Däremot gungade hon lite senare, men insåg att även det känns rätt sjösjukeframkallande nuförtiden. Bäst att hålla sig på fast mark.

Det var full rulle hela eftermiddagen! Utklädningskläder skulle provas, böcker skulle läsas, musik skulle musiceras och svärdottern satte sig rast och virkade ett pannband till Pyret - en skapande och kreativ eftermiddag helt enkelt! 

Vi bjöds på födelsedagsmiddag och upptäckte att vi visst kunde äta mer! När det är gott så är ens kapacitet stor. Så småningom var det ändå dags för vissa att klä sig i pyjamas och sen körde vi hem till Halmstad igen, mycket mätta, mycket belåtna och nöjda efter en väldigt trevlig dag tillsammans med familjen!

Nu var det ju inte slut på familjeliv för det, nej minsann. Dagen därpå skulle sonen och svärdottern tapetsera och det begriper ju vem som helst att blanda in en snart 4-åring och en snart 2-åring i ekvationen  med tapeter, tapetsklister, borstar och färger och sånt, det blir inte bra. Det är nog enklare att jonglera 5 svärd samtidigt. Men det blev ju Loppans och vår vinst det, för flickorna kom och hälsade på farmor och farfar. 

Kickan matade  Loppan, farmor och Knyttet byggde med djurhusen och de små djuren, ja alla utom den lilla kyckligen som gått sitt öde till mötes i Loppans käftar.

Vi hann med hela programmet; lekplatsen, pannkakor och biblioteket. Lite orutinerat hade farmor och farfar inte tagit med skötväskan till biblioteket, men farfar lubbade raskt tillbaka och hämtade den när behovet uppstod - tur att vi bor så nära biblioteket! 

När mamma och pappa var mätta på att tapetvåder och dito klister kom de och åt kvällsmat och sen åkte hela familjen hem igen. Farfar och jag slog oss ner i våra fåtöljer och enades om att vi haft en himla trevlig helg! Under fåtöljerna, ja där låg Loppan och snarkade så det dånade. Det är roligt med barnbarn, men en liten terrier har ju fullt upp med att vara vaken och på alerten. Undra på att man drar en eller annan timmerstock då när lugnet åter sänkt sig.