Och då snackar jag inte om kungen. Fast inte ska vi vara snåla och njugga här i bloggen; Grattis på 80-årsdagen Kungen!
Sådär. Nu kan vi övergå till dagens viktigaste jubilar, nämligen Loppan! 10 år idag minsann! Hon har invigt sin Calmbed, som matte insett är en alldeles oumbärlig hundsäng för en dam i mogen ålder. Jodå, matten kan minsann också förledas av reklam, i all synnerhet om det är gulliga hundar inblandade. Alltså tyckte matte att jamen, herregud, klart att Loppan ska ha det bästa! En Calmbed får det bli, tänkte matte, och klickade raskt hem en sådan. Inom mig tänkte jag att jaja, man vet ju aldrig. Det kan mycket väl bara så att Loppan bara fnyser åt den och vägrar att ligga i den. Den verkar ju dock falla fröken Loppan i smaken, så det är ju bra.
Men i ärlighetens namn; calm och calm - Loppan är faktiskt numera en lugn och fin hund, alldeles utan hjälp av en lugn-säng. Undantaget i katters närhet. Eller elsparkcyklar. Men för det mesta annars så. Annat var det förr när hon for fram som en tornado och inget var säkert inom räckhåll för Loppan. Utan hämningar och förbehåll tuggade hon på datorsladdar, stickningar, leksaker, skor och så vidare. En minnesvärd morgonpromenad bajsade hon ut mattes hörlursplopp. Den fick aldrig mer sitta i mattes öra kan jag ju säga. Det var väl egentligen då hon hade behövt en Calmbed.
En vandal av gulligaste och raggigaste slag kan man lugnt säga och det insåg jag nog redan allra första gången vi såg henne när hon utan prut satte sig och gnagde på min väska och när hon trängdes med mamma Polly för att ta sig upp i mitt knä.
Ett tag därefter fick Loppan komma hem till Lund. Glad och busig med gigantiska öron - men med tämligen selektiv hörsel trots öronstorleken. Jag tror att hon tänkte som så att om man nu prompt vill ha en hund som lydigt gör som man säger, ja då skaffar man väl en schäfer och inte en australisk terrier. Det kan hon ju ha en poäng i.
Men snällare och gladare hund får man nog leta efter. Barnvänlig också, vilket ju är himla bra när man nu har fått fyra fina barnbarn. Hon är ju årsbarn med Grynet, och sen har det droppat in ett Pyre, en Kickan och ett Knytte, och Loppan, hon älskar dem alla.
Huliganen, salig i åminnelse, han var lite mer av ordningspolis. Och alldeles för macho för att låta sig kläs i prinsesstiara.
Nu är ju inte Loppan alltid så tjusig och glittrig. Ånej, vi har varit ute och traskat runt i alla väder; solsken och regn och snö, och Loppan, hon har alltid haft samma frejdiga humör. Ja om det inte åskar förstås, men vem vill vara ute då? Vi har gått i skogen, vid havet, i stan och lite överallt. Vi har tränat nosework och rallylydnad (fast nu var det ju det där med terrier och selektiv hörsel...), vi har tränat hooper och till och med lite agility, vilket föll på att matte är långt ifrån så smidig, snabb och stark som Loppan.
Numera nöjer vi oss med att röja runt utan minsta lilla krav på lydnadskonster överhuvudtaget. Med ålderns rätt. Matte, ja hon är minsann inte heller så lydig om man nu ska vara skrupulöst ärlig. Nej, Loppan hon är uppfostrad på det sätt som hon tycker är tillräckligt, och är Loppan nöjd, ja då är matte nöjd. Livet är till för att levas och inte till för kadaverdisciplin. Emellanåt säger jag ändå till Loppan att "jamen lilla vän, någon gång kan du väl lyssna på vad matte säger?" och då tittar hon på mig med sin snälla pepparkaksbruna ögon och ser frågande ut. För lyssnar, det gör hon. Men för övrigt är hon en fri själ.
En rarare vovve, det får man leta efter. Och förhoppningsvis har vi många år kvar med att ränna runt i grönskan med våra hundkompisar och deras mattar.
Så grattis på dig, lilla Loppan! Helt olik Huliganen, men lika utmärkt på ditt eget terrieraktiga sätt. Hurra!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.