Men om man nu inte är i fjällen då?

Man kan ju ha en fin sommar ändå, trots att man inte vandrat runt bland fjällbäckar och fjälltoppar. Med eller utan polkagrisar.

Man kan ju hänga på balkongen och titta på kanotister, roddare och sup:are som färdas fram på Nissan medan man själv har det behagligt lugnt. Eller också hänger man på stranden och har det lugnt där, när man inte tar sig ett dopp. Det är märkligt, det där. De första stegen känns alltid lika svala, men sen när man plaskat runt i äkta mormorsstil med huvudet högt ovanför vattnet för att inte bli blöt i håret, ja då känns vattnet väldigt varmt och skönt när man närmar sig stranden igen. Inte så att det kommer som en överraskning precis - man har ju trots allt varit med förr - men ändå kan man inte låta bli att kommentera det. Varje gång. 

Förra veckan när det var varmt och soligt, ja då badade vi varje dag. Jag har alltid hävdat att jag inte är någon badfantast, men det var innan jag riktigt bekantade mig med stranden i Frösakull och det klara vattnet där som blir lagom djupt utan att man gått och gått och gått och aldrig fått vatten över vadhöjd. Det, i kombination med tång och annat mög, gör ju att ens inre badare inte riktigt blommat upp. 

I fredags fick vi faktiskt sällskap där på stranden när Anna-Karin och Andreas kom på besök. Anna-Karin är en soldyrkare av rang så vi hann knappt mer än fresta med ett "ska ni inte komma och bada här i Halmstad?" innan de stod utanför dörren. Det blev picknick på stranden, flera dopp och sedan en promenad i Halmstad. Då hamnade vi på Walters Brygga, dit maken och jag tänkt gå flera gånger, men det är väl så; nu har vi bott i Halmstad så pass mycket att vi liksom kommit ur det där sightseeing-stadiet, utan man mest bara pratar om saker man ska göra och sen gör man det som man brukar göra, tar sina vanliga rundor, går till sina vanliga restauranger. Men har man då gäster, ja blir det av! Vi drack Sangria och tittade på åskmolnen som drog in, dock utan att de hävde någon vätska över oss. Det är ju väldigt torrt nu, så lite regn hade inte varit ovälkommet, fast helst inte när man sitter där och dricker Sangria. 

Därför var det utan några större förhoppningar som vi gav oss ut i skogen häromdagen för att se om vi ändå kunde hitta någon liten svamp. En promenad i klorofyllen är ju ändå alltid skönt så vi knallade på och rätt vad det var fick maken se något gult. - Det är nog bara ett litet löv, sa jag pessimistiskt, men nej minsann. En liten herr Kantarell var det som stod där ute backen och neg - eller om det nu var Blåsippan? Jaja, den neg i alla fall inte så länge innan den hamnade i vårt papperspåse. Sen hittade vi faktiskt ett gäng till, så på kvällen blev det svamptoast till vår stora förvåning. Delikat! Vi brukar ju alltid hitta svamp, men det är oftast sådana som ser oätliga ut, som är av för oss okänd art eller bara fel på något annat sätt. Den här gången hittade vi enbart kantareller. - Är vi riktiga svampplockare nu? frågade vi oss. Oavsett så ska man inte skåda hittad kantarell i munnen, utan snarare stoppa den i munnen. Vilket alltså skedde. 

Vi tog också en sväng vid Sennan-ån där vi hade en stuga för länge sedan. Vi var där en gång för ett gäng år sedan med sonen och svärdottern, men då var allt borta. Putz weg. Gone with the wind. Och på något sätt kändes det lite sorgligt ändå. Det händer än den dag som idag är att jag tänker på vår fina Morsö-kamin med ekorren på sidan - var finns den nu? Den som vi alltid eldade i när vi kom upp under kalla årstider. Men nu, nu kan man elda igen, för kommunen (gissar jag) har minsann satt upp ett vindskydd där, komplett med grillplats och allt, precis där vår stuga låg. 

Det var sorgligt lågt vattenstånd i ån, och inte blev det bättre av att Loppan rände ner och släckte törsten. Jag vill ändå framhäva att i det stora hela, så kanske det inte påverkade vattennivån så mycket ändå. 

Vi har också hunnit hänga på den nya Piratlekplatsen med Kickan, Knyttet och deras föräldrar. Spänstiga som de är cyklade de dit, medan maken, Loppan och jag tog bilen. Sen spänstade flickorna vidare, klättrade, balanserade, gungade och var fullt sysselsatta. Maken och jag satt på en bänk och motionerade per ombud så att säga. Det blev sockerkaka, brownie, saft och kaffe också innan det var dags att vända cyklar respektive bil mot hemmet igen. Maken och jag hade haft en liten tanke på bad, men  det blåste upp och vi såg ingen i vattnet alls, så då bangade faktiskt vi också ur. Det kommer fler baddagar. Och förhoppningsvis fler svampplockardagar också.