Alltså

idag är ingen höjdardag. Den känns liksom väldigt... februarig på något sätt. Det har snöat. Mycket och blött och tungt. Man orkar knappt ens sucka över snön längre. Man vill bara vakna upp en dag till barmark, värme och sol. Näste person som säger något så urbota idiotiskt som att "det är i alla fall vitt och vackert", den sparkar jag på smalbenen!

Sen skulle man skypa med dottern. Funkar det? Nix.

Och på jobbet är det kvalitetssäkring och möten och papper och blä och suck.

Energin är borta och man känner sig som något katten släpat in och sen föraktfullt slängt i ett hörn. Något litet, skrynkligt, vältuggat och lite lätt mögligt.

Det känns alltså väldigt långt till små skälmska skratt och tindrande ögon.

Fast det händer ju bra saker också; idag har jag haft besök av Ellenbebis och hennes mamma. När man är två månader så är det helt ok att folk faller i trans över små rulsiga lår. Men det säger jag bara att om någon säger "o så knubbiga lår du har!" till mig, ja den personen åker på en propp!

Huliganen tittade intresserat på Ellenbebis när hon låg i sin bärstol. Sen försökte han diskret sno hennes filt, men Ellenmamman och hans matte hade hökögonen på honom och förhindrade detta. Lite spännande var det med bebis, men allra mest spännande är det med Ellenbebis mamma tycker Huliganen. Jo, han hade gärna varit med när det var blöjbyte, men då blev han helt sonika utkörd. Det kändes som om han hade kunnat visa ett alltför närgånget intresse för blöjan. Ellen tyckte det var toppen att vara blöjlös och vi hade en lång och intressant diskussion. Jag kan tyvärr inte återge exakt vad som sades, men att hon var nöjd med sakernas tillstånd framgick tydligt! Sen så gungade vi lite och sen så kräktes vi lite. I alla fall kräktes Ellenbebis på mig, och det tycker jag hon kunde få. 

Sen har det nog inte hänt så mycket mer. Jo, Huliganen har fått salva på snoppen igen, fast han försökte gömma sig under matsalsbordet. Sen gick jag för rättvisans skull in till grannen och sprutade salva på lille Linus också, så nu är jag vida fruktad i hanhundskretsar här i området. Alla kommer att fly så fort de ser mig.

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig.

Om man har en kväll över

och vill gå på bio, ja då tycker jag definitivt man kan gå och se An Education. Det fanns några uppenbara brister, det ska inte förnekas. Bl.a. var förekomsten av såväl Jude Law som Johnny Depp alldeles oerhört bristfällig, där måste något ha gått snett?

Men för övrigt vad ett en varm och lågmäld film som var rolig på ett intelligent sätt. Och inte en enda biljakt! För att inte tala om att inte en endaste gång hörde man 'fuck you' eller en massa gutturalt muttrande, vilket också var en välgärning. Ett ytterligare plus var 60-talsklänningarna, inte en träningsoverall så långt ögat nådde. Det måste nog ha varit en tillfällig lapsus det där med Law/Depp?

Tja hunden var ju lite sur för att inte han fick följa med. Han vet precis hur en slipsten ska dras, den vovven, för att ge sin matte maximalt dåligt samvete. Slokande svans (och jo, man kan sloka med stubb vill jag tala om), sorgmodigt suckande och bedrövade ögon... man känner sig som en skurk av slemmaste slag när man dryper ut genom dörren.

- du kan umgås med husse, säger man hurtigt.
- du menar med den där OS-tittaren, blänger Huliganen till svar

I ärlighetens namn får man ju hålla med om att vill man ha glatt sorlande sällskap, sprudlande konversation, aktivt engagemang nu under OS-tid, ja då är nog inte husse så mycket att hurra för. Huliganen har också visat sig märkligt ointresserad av vad som försiggår i Kanada.

Skidskytte? - han gäspar förstulet.
Curling? - Huliganen suckar och går därifrån.
Längdåkning? - Svettigt, tänker Huliganen och vänder rumpan till.

De kan liksom inte ha sån där male bonding, sitta och bita på naglarna tillsammans, ryta över misstag, tjoa så att taket lyfter sig, känna den där manliga gemenskapen inför idrottsliga prestationer, plocka fram nätbrynjorna och halsa en öl. Vilket de inte hade kunnat göra ändå, eftersom förekomsten av såväl nätbrynjor som öl är totalt icke-existerande i Huliganhemmet.

Ikväll är det dags igen. Matte ska på tjejträff. Jaja, tantträff då, om det ska vara så petigt noga. När vi träffades allihop, då på gymnasiet, DÅ var vi i alla fall tjejer. Kul ska det bli - om jag nu bara lyckas smita hemifrån utan att få alltför dåligt samvete över lämna Huliganen ensam med OS-hussen.

Idag vill jag bara säga

... att det där med mammografi, det ger ordet "plattbröstad" en helt ny innebörd

samt

... att idag ska jag vara kulturell. IGEN!! Jominsann, här ska gås på bio och ses An Education. Så idag hinner jag inte blogga mer, det måste man ju förstå.

Där ser man!

Igår var det Alla Hjärtans Dag, om nu någon missat det. När jag var ung (på yngre medeltiden ungefär) så kan jag inte minnas att man firade det, men nu så finns ju dagen och då kan man fira den tycker jag som är av den fasta övertygelsen att allt som kan firas, det ska också firas.

Maken låter meddela att det är bara kommersiellt trams, så han vägrar. Om jag lagar lite extragod mat så låter han sig dock väl smaka, det är uppenbarligen inget som hindrar att fira på så sätt.

Eftersom jag lärt mig efter alla dessa år att inga subtila antydningar hjälper när det gäller maken och uppvaktning så påtalar jag i god tid varje år att nu, nu närmar sig Alla Hjärtans Dag och då är det ju trevligt med blommor till exempel. BLOMMOR säger jag sedan en gång till för att ge ännu mer eftertryck till det hela.

Maken fnyser överlägset och säger "pah! såna amerikanska seder är inget att stå efter". "Kommersiellt skit" lägger han sedan till för säkerhets skull.

Jag påtalar att oavsett hur kommersiellt det än är, så tycker jag om blommor. Basta!

Då säger maken att han hellre köper blommor en annan, icke-kommersiell dag. Yeah, right... säger jag cyniskt och desillusionerat då.

För något år sedan fick jag dock en röd ros på självaste dagen. Jag stirrade misstroget på den. Sedan frågade jag var den kom ifrån?

Maken såg lite lätt generad ut men erkände sedan om att rosen, den hade han fått på sitt jobb, det hade stått hinkar med rosor till alla anställda och då så fick jag hans. Jojo. Man kan väl säga att min tacksamhet inte var direkt översvallande.

Nu kanske man tycker att jag är lite spydig när det gäller makens Alla Hjärtans-engagemang? Att jag framställer honom i en ofördelaktig dager? Icke så. Jag är otroligt varmt fästad vid denne Alla Hjärtans-bakåtsträvare trots allt.

Men nu visar det sig att det finns en, kanske hittills okänd, historisk bakgrund till denna dag. Detta borde ju övertyga min egen historienörd om att man kan visst köpa blommor till sin fru (hellre det än en baltisk slav!) utan att hemfalla åt amerikansk kommersialism, så det så.

Låt oss nu hålla tummarna för 2011.

Och nu är det igång igen

Maken med de..hmm.. udda intressena (behöver jag säga det igen? Skalbaggar, fideikommiss, patrontsrätt bl.a.) har ju även några mer vanliga. Däribland OS.

Fast vänta nu: hur normalt är det att läsa antik historia bara för att kunna få full kläm på de antika olympiska spelen? Att skriva listor i långa banor över alla segrarna, just i de antika spelen. Att skriva artiklar om de första vinterspelen och muta sin hustru till att vara behjälplig med översättning inför publikation i utländska tidskrifter?

Jag tar tillbaka. Men han tittar gärna på spelen på TV i alla fall.

Och om jag skulle säga att vårt äktenskap någon gång varit i gungning så kan det möjligen ha varit vid OS i Moskva 1980. Maken hade sjunkit ner i soffan för att avnjuta dagens tävlingar. Jag som kände mig lite huslig tänkte vattna blomkrukorna. På lätta fötter ilade jag runt och utförde min blomvårdande handling. Så kom jag till ampeln som hängde ovanför tv:n. Nu tror ni kanske att maken blev irriterad för att jag stod ivägen. Ånej, han är en bättre människa än så. Men jag, som är en generös natur, råkade vara för frikostig med vattnet, så det rann över och ner i tv:n.

TV:n måste ha varit av en undermålig kvalitet, för den började blixtra och ha sig, och sen bara dog den? Där stod vi, en kväll utan tv och mitt under brinnande OS. Maken blev märkbart tyst, och jag utstötte ett lätt hysteriskt fniss. Jag sa nog rentav "hoppsan! som det kan gå!".

Maken visade dock att han är en man som står pall i katastrofer, så han  hämtade en hårtork och stod sen sammanbitet och torkade ner i tv:n. Och kan man tänka sig: tv:n återuppstod från de döda, harklade sig och sparkade igång igen.

Maken och jag, vi är fortfarande gifta, så här snart 30 år efteråt. Tack vare hårtorken tror jag.

Men som sagt, nu är det igång igen. Då kan man behöva styrka sig med något gott att äta, så det blev vildandsbröst med citronkryddat tärnat sidfläsk, potatiskaka och vinbärssås. Det var första gången jag åt vildandsbröst och det smakade faktiskt betydligt vildare än vanliga.

Såsen smakades av med lite 80%-ig mörk choklad. Spännande - men man ville nog inte ha för mycket choklad i. Till det ville maken dricka malbec, så det blev en Tapiz Reserva 2007. Den hade också en aning chokladton, så det gick fint ihop.

Och sen så lät jag bli att vattna i tv:n och allt var frid och fröjd.

Det där med veterinärbesök

När Huliganen var en ganska liten huligan, ja han hade väl knappt passerat Slyngelstadiet, ännu inte uppnått full Huliganstatus så att säga, skulle vi besöka veterinären för vaccination.

När vi ändå var där tänkte jag ta upp en fråga som bekymrat mig en del. Jag hade noterat utslag på magen och oroade mig nu för att det kunde vara både det ena och det andra, där det ena då var oerhört smittsamt och jättefarligt och det andra säkert nästintill dödligt.

Väl hos veterinären slog jag en halvnelson på ynglingen som således plötsligt fann sig liggandes på rygg med tvenne damer närgånget studerande hans intimaste detaljer. Jag pekade med ett darrande finger på utslagen.

Veterinären fick något ansträngt i blicken och jag tänkte att nu, nu vet hon inte hur hon ska linda in domen på vänligaste sätt, hur ska hon tala om för mig att min fine hund är dödligt sjuk?

Veterinären harklade sig lite försiktigt och sen sa hon "det där är hans bröstvårtor". Hon ska ha all heder av att hon inte brast ut i gapskratt, men jag såg hur det ryckte i mungiporna.

- Bröstvårtor?! sa jag som ett fån då, "jamen han är ju pojke!". (En ganska korkad kommentar, det medger jag, inte direkt ett av mina mer bländande ögonblick).

Veterinären säger högtidligt att jo, även pojkar har bröstvårtor. "Det har din man också" tillägger hon sen.

På det har jag i alla fall ett svar och jag säger triumferande att jo, det har han, det ska inte förnekas. Men inte så många, och inte nere vid snoppen, så det så!

Sen gapskrattar jag hela vägen hem i bilen så att tårarna rinner. Huliganen tänker för sig själv att nu, nu är det bekräftat. Hans matte är helt enkelt inte klok.

Ibland så blir man glad

Alltså, fredagar är ju bra dagar bara av sig själva så där. Man går ner i varv. Lagar lite mat. Kan gå långa rundor med hunden.

Idag har det dock blivit en tur till svärmor som fyller 94 år imorgon. Tårta och sådär. Himla bra, tyckte Huliganen som snikade åt sig att slicka alla tallrikar. Hörde jag någon säga "bortskämd"? Jamen, herregud, han har ju fått svidsalva på snoppen, klart grabben ska ha lite tårta då.

I alla fall, när vi satt i bilen på väg dit, så säger maken "jag tycker du ser ungefär likadan ut som när vi träffades". Gulleplutt! Då ska man veta att vi träffades på en tentafest 1976 (ja jag tentade när jag var i blöljåldern...alldeles oerhört försigkommen var jag). Jag tänkte på att det finns delar på mig som numera hänger och slänger, som liksom inte slängde så mycket då, 1976 alltså. Att om man lägger ihop den sammanlagda längden på rynkorna så når man väl runt halva jorden ungefär. Att det finnas ett och annat kilo nu som inte fanns då. Hängslams under armarna. Förnuftigt korta naglar. Jamen, herregud, han må bara halvblind och i stort behov av bätte linser men kan man bli annat än alldeles varm om hjärtat?

Sen så ringde sonen. Jag har inte pratata med honom på nästan tre veckor och med allt som hänt i Afghanistan så har man ju tänkt mycket. Tänkt på familjerna hemma som inte får hem sina söner. På två unga män vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och visserligen vet jag ju att KFOR-styrkorna i Kosovo inte  är utsatta för lika mycket fara, men det kändes ändå väldigt skönt att få prata lite med ätteläggen. Om två veckor kommer han hem på permission till Sverige och då tänkte jag nog utfordra honom med lite god mat. Jag får provlaga och träna lite de här närmaste veckorna. Det får maken stå ut med. Det kan bli hårt, men om han nu tycker att jag ser så ungdomlig ut så klarar han nog av det.

Och igår skypade vi med kemistiska dottern i Glasgow. Hon såg glad ut och verkar må bra i sitt skotska regnhål. I påsk hälsar vi på henne. Dricker en och annan Magners. Besöker en och annan pub.

Ja just nu är livet alldeles väldigt bra.