När det inte blir som man tänkt

Denna underbara Fars Dags-morgon traskade hunden och jag ut i ottan (självaste Fadern i huset drog täcket över örat och klamrade sig fast i Morfei armar på ett mycket bestämt sätt). Det var frost och det var kallt och det var gryning och det var alldeles, alldeles ljuvligt!

För eventuella Lundaläsare kan jag meddela att vi gick Monumentsrundan. När vi gick där noterade jag att det var massor av julstämningskapande frostiga nypon som man kunde ha fotograferat om man haft kameran med sig. Vilket man inte hade, man hade liksom greppat hunden och bajspåsarna och ångat iväg utan att tänka sig för.

- Spelar ingen roll! Jag fotograferar i trädgården när vi kommer hem sa jag till Huliganen.

Sagt och gjort, så fort vi kommit hem greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården. Men ganska snart fick jag mig slagen. För det första hittade jag knappt några nypon, och de små skrynkliga, uppätna exemplar jag hittade hade ingen frost på sig längre.



  Men sen fick jag ju syn på den! Och i bästa Kajsa Warg Man Tager Hvad Man Hafver-stil greppade jag kameran och fotograferade denna frostiga växt ur diverse vinklar.

Skåda! Julens grönkål!

Men sen grep jag ändå av en viss ruelse - är det verkligen julstämningsframkallande, vackert och estetiskt att visa upp grönkål? Ja, jo, det är gott, det är det. Men faller man liksom i trans och känner att oh, så vackert?

Jag tittade på Huliganen, min trogne vapendragare. Han såg verkligen tveksam ut, måste jag säga.



  Jag vandrade vidare i trädgården. Och nu, nu fick jag väl ändå till det? De tappra sista rosorna stod där och huttrade och såg ut som om de fått kristyr på sig. Och rosor, det är ju nästan nypon. Pre-nypon skulle man kunna säga. Close enough, säger i alla fall jag. "Skåda inte givet nypon i munnen" skulle man också kunna säga.

Tanke om tid

Viss tid är mer värd än annan, nog är det så? Tid som man lägger i goda vänners lag känns ju till exempel väldigt mycket mer värdefull än tid som man ägnar åt strykning till exempel. Eller att rensa avlopp för den delen.

En av de kvartar som  känns som mest dyrbar, är den där  sista innan klockan ringer upptäckte jag idag. Den där när man kanske ligger halvvaken och slumrar och känner hur varmt och skönt det är i sängen och hur svalt det är utanför täcket och hur oändligt behagligt det är att ligga där under täcket.

Om man då väcks av "f''låt så mycket, måste ut hörredu, tjall-i-magen-å-allt-det-där, *kurrkurrkurr*", då inser man att den inte bara är värdefull, den är väldigt dyrbar.

Men vad gör man? Tja, hunden är ju faktiskt väldigt dyrbar för en också, så man vacklar väl upp 05.15 i stället då och ut i den skånska blåsten.

Och just då känner man faktiskt att morgonstund, den har inte alls guld i mund. Snarare lite dålig andedräkt så där.

Lördag morgon

Jag har känt ett visst släktskap med Kronblom den senaste tiden. Ni vet Bara slita, bara gno - ingen rast och ingen ro. Det känns som om jag dundrat fram genom tillvaron som ett ånglok där eldaren blivit överentusiastisk och bara öst in kol i pannan. Ja, jag tror rent av att han kan ha gått på diverse onämnbara droger?

Nåväl, nu är helgen här och jag tänkte att nu, nu skulle jag passa på och sova ut. Jag hade planer på att sova ända till sju - eller kanske rentav halv åtta?! Ja jag vet, det låter helt crazy, men drömma kan man ju. Sägs det.

Hunden börjar ju bli lite mer till åren och studsar inte längre upp kl 05.00 "pip!" och tycker att det är dags att börja dagens id, så på den fronten var det lugnt tänkte jag.

Alltså satte jag inte mobilen att väcka mig halv sex. Alltså gled jag njutningsfullt ner i sängen och drog täcket över örat.

För att väckas i kolsvarta natten av ett tyst men ihärdigt gnäll. oin, oink, oink sa det. Jag tittade förvirrat omkring mig (fast jag såg ju inget eftersom det faktiskt var becksvart) men orkade liksom inte göra något åt det där oink-oink-oinkandet. Då sa det oink, oink, oink!! i stället och när inte ens det fick matte ur sängen lät det så här: OINK!!!!


Jag vet när jag är slagen, så jag ramlade ur sängen och släppte ut hunden i trädgården, och när han kom in igen vacklade jag in i sängen igen och tänkte att skadan gick att reparera, än fanns det en chans att få sova ut lite om jag bara ramlade i Morfei armar illa kvickt igen.

Efter en kvart drog det igång igen.

- Gå och lägg dig! sa jag bestämt till gnällspiken.
- Matte är trött. Matte behöver sova.

- Jag vill ut! Uti skogen ska vi gå jopphejdi, jopphejda gnolade Huliganen då.
- Du kan inte ligga här och tryna längre, friheten kallar! Kom igen nu din slöfock! tjoade han.

- A) jag är ingen slöfock, och B) du sjunger falsk svarade jag surt.

- A dog's gotta go, when a dog's gotta go sa Huliganen då, väl vetandes att det är det ultimata hotet för att få matte ur sängen.

Så nu sitter man väl här, långpromenerad, frukosterad, duschad och med Jamie's fruity flapjacks på gång.

- Men imorgon behöver jag min skönhetssömn! sa jag barskt till Huliganen.

Han tittade begrundande på mig.

- Äsch, det hjälper ändå inte, sa han sen avfärdande.

Semantik

- Tigga? Vi? Nä vet du vad, vi föredrar att se det som att vi illustrerar begreppet "sitta vackert".

Morgonpromenad

Maken är en bra och utmärkt make på alla sätt och vis. Det finns dock områden där han han strikt följer sig egen linje, nämligen den att helgmorgnar ska man inte ut och ränna över stock och sten. Helgmorgonspromenaderna brukar därför vara en liten stund på tu man hand för Huliganen och mig.

Denna helg har vi dock besök av sonen och flickvännen. Jag tog då tillfället i akt och frågade igår kväll om någon ville följa med ut på morgonpromenad eftersom vädret är så fantastiskt höstigt och vackert? Flickvännen som är en trevlig, rejäl och sympatisk flickvän, en sån som gillar morgonpromenader svarade raskt ja! Sonen tyckte då att tja då kunde väl han också traska med.

Jag vände mig då frågande till maken. Han bleknade lätt och undrade med orolig stämma om vi skulle gå långt? Om det skulle vara skitkallt? Om vi skulle gå ohyggligt tidigt? Sen rös han lätt och sa tappert att om alla andra skulle ut, så skulle han följa med.

Och så kom det sig att vi alla denna ljuvliga söndagsmorgon åkte till Måryd för morgonpromenad - och nog var det väl skönt, käre make? OK, lite frostigt - men soligt!













Det var inte bara vackert, det var vilt och dramatiskt också!  Vi börjar med dramatiken.. och nu talar vi alltså DRAMA! här: Först har man en jättefin pinne. Sen råkar någon kasta denna pinne i Boijsens dammar!! Jamen jämrans, alltså.








Vildlivet var vilt och spännande. Vilda tjurar. Och jättevilda får! Ja t.o.m. himlavalvet var fullsmockat av djur.











När vi hade gått och gått och gått sa jag att nu ska vi ta en spontan gruppbild! Och se så snällt alla ställde upp sig och såg spontana ut:

Då insåg jag att jag har ju talang för det här! Jag är ju en riktig demonregissör! Så då sa jag till sonen och flickvännen att "spontanpussas nu!". De verkade inte ha alltför mycket emot det, tvärtom så blev det faktiskt mer än en puss.

- Nu räcker det med pusserier och romantik, fnös Huliganen sen. Nu ska du ta en bild på mig, matte! En macho, stilig, manlig, stark och höstlig bild, fortsatte han.

Så då gjorde jag väl det då.

Sen åkte vi hem och åt frukost efter väl förrättat värv, och just nu sitter maken och sover i sin läsefåtöj, utmattad efter morgonens strapatser.

The same procedure

Jag är så lyckligt lottad att jag jobbar någorlunda nära det hem där maken och Huliganen och Zoya (kanske man ska börja kalla henne 'Zoyanen'?) tillbringar sina dagar med att... tja vad vet jag? Kanske käka praliner och snarka i soffan? Fast nej, det tror jag inte. Jag tror att maken ägnar sig åt idogt historiograferande och att de små fyrbeningarna håller reda på vad som rör sig i trädgården, letar upp alla eventuella ostsmulor som kanske kan tänkas finnas (det gör de inte, de åts upp fortare än de hann landa på golvet), snarkar på dörrmattan, väntar på promenad. I alla fall, det är inte längre än att jag kan ånga hem på lunchen.

Detta är väldigt trevligt, dels slipper jag äta standardmässig dagens på någon närbelägen sylta, dels får jag lite extra motion, dels får jag ju faktiskt träffa såväl make som hundar bara så där!

Man hinner ju inte direkt står där och svinga med kastrullerna när man har begränsat med lunchtid och dessutom ska galoppera en liten runda med pälsdjuren. Alltså äter jag för det mesta yoghurt, och maken äter ostmackor.

Gissa hos vem de pälsbeklädda ostfanatikerna sitter som klistrade? Gissa vem som de stirrar stint och hypnotiserande på? Nej, det blir inget pris för rätt gissning, mer än tillfredsställelsen av att veta att man är klok och analytisk.

Maken är en man med Principer. En Man med Principer delar inte ut ost till kreti och pleti när man står där och hyvlar ost till sina mackor, sånt går inte för sig, ånej. Fast pälsdjuren sitter ju där i alla fall, för han kan ju tänkas ändra sig... det gör han inte. Men en princip som han har är att sista lilla mackbiten, den delas upp på två bitar, en till var hund.

Och det är sen samma procedur utspelas. Dag efter dag efter dag hör man:

- ta fint! Ta FINT! Ta nu fint!! Ta fint.... AJ!!!  (Obs! detta gäller inte Zoya, utan enbart den något bufflige variant av hund som delar adress med oss).

Here we go again, tänker jag för mig själv och förundras över att den hund som hos min gamle far aldrig skulle få för sig att bete sig på det viset - eller mot mig, för den delen - raskt och glatt försöker sluka såväl mack-bit som husses fingertoppar. Jag förundras också över att maken inte gör som jag lärt honom; antingen dela ut godbiten ur öppen handflata, eller också se till att rofferi och ohyfsat sätt inte lönar sig genom att inte dela ut någon mackbit förrän hunden fattat vad som gäller, nämligen att maken vill ha alla sina fingrar kvar i oförkortat skick.

Fast sen tänker jag att det är nog någon slags manlig pryl, lite macho, lite bufflig, men med mycket hjärta under den råbarkade ytan. För tror någon att maken skulle låta bli att dela ut mackbitar till Huliganen? Och tror någon att Huliganen någonsin skulle få för sig att bita husse? Nä, just det.

En revolutionerande upptäckt!

För mig alltså. Jag som alltid haft det lite knapert på hundsidan - först i många år ingen hund ALLS!!! Usch vilket tomt och innehållslöst liv, det känns ju som rena golgatavandringen när man tänker efter. (Ja om man bortser från att misären lystes upp av maken och barnen och rosorna och kompisarna och det där - men faktum kvarstår. Ingen hund!!!).

Sen så blev det ju hund! Jubel och klang och harmonin, den strålade. Möjligen utom när han bet en i anklarna, den lille terroristen. Detta gjorde han tämligen frekvent. Dock - EN hund. Förvisso en med ett stort ego, men rent handgripligt så kan man bara räkna honom som en (1) när man gör inventering av familjens medlemmar.

Denne hund har aldrig varit något matvrakt när det gällt hundfoder. Lite förstrött har han petat i sig sina ohyggligt dyra kulor som inhandlas å det lokala djurapoteket.

Men nu! Nu när vi haft turen att ha lilla Zoya boende hos oss lite då och då, då har intresset växt lavinartat. Från båda hundarna. Mycket ordentligt ger man den lilla hunden små, små kulor i en liten, vacker blå skål. Den större hunden får större kulor i en större skål. Man sätter ner skålarna och låter gongongen ljuda.

Det första som händer är att hundarna byter matskål. Sen turas de om, för att slutligen äta med gemensamma krafter ur samma skål. Det är ingen ordning och reda. Alls. Det hjälper inte att jag påpekar att jag noga mätt upp och tilldelat ransonerna. De tittar bara på mig och i deras bruna ögon läser jag ett enda stort "och?!?"

Det är då jag inser att kulorna är alltid godare i grannens skål - liksom det berömda gräset. (jaja, det var grönare - men 'grönare', 'godare', var nu inte så himla petiga!).

Som sagt, detta är kanske inte en revolutionerande upptäckt för en rutinerad flerhundsägare, men jag tänkte att det nog kan vara bra att veta för oss andra.

Kompisar

Jag tänker som så att det är inte bara syrran (eller Zyrran som jag fått påpekande om att hon kan heta eftersom man kan se henne såsom i symbios med Zoya) som har haft en himla tur att Zoya kom in i hennes liv.

Vi har ju också förmånen att få ha henne hos oss i vårt lilla, men naggande goda, hunddagis - och nog är det en rasande tur att vi får ha denna vänliga och rara lilla tik hos oss! Det tycker inte bara vi, det tycker även Huliganen som villigt överlåter sin säng, sin vattenskål och sin matskål.

Måste man stå och kolla ut i trädgården för att det hörs Mystiska Ljud (förmodligen från grannnens Linus), ja då står de där båda två på bakbenen, sida vid sida och kikar ut genom rutan i altandörren.

Måste man rusa iväg och skälla på någon som har fräckheten att passera utanför Huliganens Tomt; ja då är Zoya Huliganen i hasorna och hjälper till.

Hyvlar maken ost, ja då står det två hundar och väntar på smulorna från den rike Hussens bord.



Lyfter den ena på tassen, ja då lyfter den andra på sin...




 Man snusar i samförstånd i gräset...







  Ja vi känner oss lyckligt lottade som får ha Zoya i vårt liv!

Säsongens mat

Nu är det ganska höstigt, det får man väl erkänna. Känns svårt att tro att sommaren bara skulle slå till så där tjoff! med mera värme och sol. Faktum är att vi i helgen gav tappt och hasade in trädgårdsmöblerna i förrådet - det känns lika vemodigt och lite ge-upp:igt varje gång.

Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?

Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.

-  Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.

- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.

Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?

Nyttan med att ha hund

De senaste dagarna har kontoret varit fullt av allvarliga människor i slips och skjorta. Det är dags för den årliga revisionen av räkenskaperna och fine by me, alltså. Just bring it on!

Men herregud så unga de är! Och frågvisa. Och uppenbarligen alldeles oerhört förtjusta i papper och underlag och sånt. Tur att nån vill hålla på med sånt, det ska man vara tacksam för. Att man själv slipper, menar jag.

Rätt som det var studsade den unge mannen till. Tittade på mitt golv, där det tronar en vattenskål, och uppenbarligen en avsedd för hundändamål.

- Har du hund? frågade han sedan allvarligt.
- Jajamen! svarade jag glatt.
- Han är inte med idag, fortsatte jag sedan.

När jag funderat lite la jag till:
- Han är ganska envis. Och lite barsk. Brukar skälla på revisorerna.

Den unge mannen ryckte åt sig den äskade pärmen och försvann. Sedan meddelades det lite hastigt att nu var det färdigreviderat för i år och allt var så himla bra och ordentligt och rejält som allra helst.

Det är bra med hund. Till och med när de inte är närvarande.

Wo ist der Huligan? Ou est le chien? Where's the dog?

Man kanske inte kan tro det, men Huliganen har som en egen liten fanclub. Han är ju en meriterad kontorsråtta och har träffat en stor del av den europeiska forskningsfronten och annat löst folk inom vårt gebit. Många studsar bara till när han upphäver sin stämma, och bryr sig sedan inte vidare om honom. Andra skickar grisöron från främmande länder (läs: Finland) till honom. Skickar egna julkort till honom. Kliar honom bakom örat och sticker till honom en ostbit (ja om han inte redan roffat åt sig den direkt ur deras förvånade hand, förstås).

Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".

Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.

Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.

Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?

Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.

Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.

Smålandshelg

Här i det huligdanens hemmet är vi beresta, jajamen! Hör bara; i helgen var vi i Småland! Alldeles vältajmat och underbart var vi uppbjudna för att fiska kräftor, plocka svamp och umgås i största allmänhet. Underbart var det att få lämna vardagens slit och släp för att bege sig till de små röda stugornas och de många sjöarnas förlovade land.

Själv hade jag aldrig fiskat kräftor förut, men jag iklädde mig stövlar och kräftfiskarbyxor av skogsmulligaste snitt och kände mig full av förtröstan. Vi skulle fiska såväl från båt som med håvar inne vid land.

Jag tittade på båten och kände mig lätt tveksam. Sedan beslöt jag att jag nog skulle hålla mig till att fiska från fasta land trots allt.

Det fanns en utmärkt brygga att fiska ifrån.

Efter att Huliganen provat den kände även jag mig säker på att våga mig ut.

Det blev en underbar kväll; precis en sån som behövdes efter en vecka som varit onödigt full av siffror, tabeller, bokstäver, rapporter, ditt, för att inte säga datt. Titta här! Kan det bli bättre? En småländsk liten sjö med ett småländskt litet kräftfiskarläger.









 Just det där med att ha brasa är något som jag gillar. Jag har nog visa pyromantendenser misstänker jag, och då är det ju skönt att få utlopp för dem på ett mer ordnat och legalt sätt.

När man fiskar kräftor ska man ha agnade mjärdar (lägg märke till hur kräftfiskarvant jag svänger mig med de tekniska termerna!). Då är det bra att ha en märdkontrollant så att allt går rätt till:




 Och skymningen föll och kräftorna håvades in:

Även jag höll i en kräfta! Jag pep bara lite gällt i diskant då och då när den sprattlade, men annars visade jag prov på en oerhörd sinnesstyrka och mod. Dock får jag nog säga att endast en kräftmor kan tycka att den sån där fuling är vacker.





När man fiskat kräftor vill man såklart plocka svamp! Ellenpappan tog med oss ut i de småländska skogarna och visade upp diverse svampar. Titta här! sa han och tvingade mig att beundra nedstående...äääähhh... typ svamp. Rutnät heter den tydligen, och den är rödlistad och väl värd att beundra. Tyckte Ellenpappan. Själv kände jag mig lätt tveksam.

Obs! Hon kanske inte hter Rut, det kan ha varit Doris. Eller Berta. Det var ett rejält och rekorderligt fruntimmersnamn i alla fall.

Själv kontrade jag raskt med en mycket snyggare svamp; vad sa du nu då, Ellenpappan?! Va??



 Många trattkantareller blev det. Och gula kantareller också!




Och när svampkorgen är full, ja då blir maken glad! Glada makar är bra makar, det är min paroll.

Sen åkte vi hem till Ellenfarmorn och Ellenfarfarn. Nu skulle ju fångsten tillagas. Men receptet då?

- Ingen fara, sa Ellen och skrev raskt och behändigt ner instruktionerna.

Det rördes. Det koktes. Det lagades - och resultatet, det blev fantastiskt! Av de små fula rackarna blev det underbart goda, röda kräftor. Mmmmm - inte vackra. Men goda!!






 Själv är jag en ganska mesig kräftätare - jag vill liksom inte slörpa i mig slafs hur som helst, jag brukar hålla mig till klorna och stjärten. Men nu åt jag faktiskt rommen också, eftersom jag kände mig mycket småländsk och modig. Inte dumt alls!

Och nu är det dags att ramla i säng efter vårt småländska äventyr - men innan dess måste vi ju avsluta med den sötaste medlemmen av vårt kräftfiskargäng!

Huliganbloggen proudly presents:

Ellen - coolaste tjejen i svampskogen och vid kräftsjön!! Hon hade fått nya hårspännen och funderade lite på vad hon tyckte om dem... men jo! jag gillar't sa Ellen.







Man ska sluta när man är på topp, så nu slutar vi här. Och tackar härmed Ellenfarmorn och Ellenfarfarn för en underbar helg!

Nu är det kanske dags för ett hundinlägg?

Huliganen och jag hade ett ärende till den lokale hundprylskrängaren. I alla fall hade jag ett ärende, ett som inbegrep Huliganen, så vi fräste iväg dit. På dörren stod en prydlig skylt som lät meddela att hundar var välkomna men att hanhundar var ålagda att ikläda sig hanhundskydd inne i affären. Försåvitt de inte var valpar alltså. Eftersom Huliganen närmar sig 9-årsdagen med stormsteg fann jag det tveksamt att kunna mygla in honom som valp.

Alltså närmade vi oss disken och log vårt vänligaste leende (jag), alternativt tjoade lite upphetsat (Huliganen) och inhöstade ett låneskydd. Ett sådant hade vare sig jag eller hunden skådat förut, men det såg lite ut som en sån där korsett man har för att hålla in magfläsket lite. Nu var det ju inte magfläsket utan mer de manliga attiraljerna som skulles hållas inne, men principen, den var densamma.

Jag applicerade skyddet och väntade på Huliganens reaktion. Den lät inte vänta på sig så länge, han meddelade med emfas att ett sånt skydd, det var det löjligaste han varit med om. "Jävla skit" tror jag var hans vänligaste epitet.

- du ser ut som en toreador på väg till tjurfäktningsarenan! sa jag uppmuntrande. (Eller som en havannacigarr med maggördel, tänkte jag för mig själv, men det sa jag inte).

Havannacigarren/toreadoren lät sig inte imponeras, utan for runt som en hopkrullad skalbagge och ynkade sig jämmerligt.

Trots det lyckades jag inhandla såväl sånt som vi behövde som lite sånt som vi kanske inte direkt behövde men ville ha ändå. Allt ackompanjerat av ynkligt ylande.

- Det märks att han är karl, sa expediten, - de gillar aldrig att gå i affärer.

Vi for hem och visade upp vårt byte för mannen i huset, som mycket riktigt var glad att han sluppit följa med.

Sen tänkte jag träna. Och som belöning hade jag köpt ett grisöra i butiken, något som Huliganen hade full koll på. Det är väldigt länge sedan han fick grisöra, och alltså ville han gå loss på det med en gång. Inte hålla på med sånt trams som träning. Inte ens om örat låg där som en frestande extern belöning. Således har vi nu genomfört ett träningspass som inbegripit lite hot, en massa hundtjat "nu räcker det väl för bövelen!" och väldigt mycket ljudackompanjemang av typen "Ropen skalla! Grisöron till alla!...äääähh... nej till MIG ska det ju vara".

Nu är vi färdigtränade. Jag vilar öronen. Och Huliganen ligger under stolen och rapar lite belåtet, mycket nöjd med såväl grisörat som att vara gördellös.

Helgen

Helgen har varit lite upp-å-ner. Hit-å-dit. Den har haft sina avgjorda fördelar, som när syrran, Zoya, Huliganen och jag traskade ner till TeKulturen och satt ute i solskenet, drack te och åt äpplekaka. Ja dvs Zoya och Huliganen fick vattnen, olika fall ödets lotter! Men annars har det varit upp-å-ner som sagt.

Definitivt ner var det när jag höll på att bli påkörd när jag, med Huligankärran på släptåg skulle cykla över ett övergångställe där HerrCyklarMan lyste så grönt och grant - undra på att vi blev lite skärrade Huliganen och jag och att Huliganen i rent misshugg och lite exalterat råkade bita hål i kanvasen i Huliganåket (kanske man skulle kalla det för "Huligåket"?)

Men sen avslutades helgen med uppstart på Brukshundsklubben med entusiastisk och duktig hund, och sedan fläskfilé med kantareller och tomat. Balsam för själen, säger jag bara!

Och nu väntar sängen. Vissa, ludna typer med ett ben i varje hörn, snarkar redan i godan ro.

Vrålåket

Jag kände ett behov av att börja ett nytt och sundare liv. Igen. Det har väl hänt ett ... tja... antal gånger förut. Den här gången tänkte jag dock bli om inte en bättre, så i alla fall en starkare människa. För att uppnå detta mål insåg jag att det var inte så smart att köra den lille röde bilen till jobbet.

Å andra sidan, ränna fram och tillbaks morgon, lunch och kväll med en kortbent hund med artros skulle också ta lite för lång tid.

Jag lade pannan i djupa veck. Jag tänkte. Och tänkte. Och voila! Så kom jag på lösningen!

Titta där, vad är det för ett energiskt och spänstigt ekipage som kommer runt kröken? Va? Kan det vara... ja det kan det!

Titta, jag har blivit någon slags rikshaförare! Med en liten, men ack så viktig passagerare.

Vad tyckte nu Huliganen om detta nya påfund undrar man. Han såg lite fundersam ut...




Och vad tyckte jag? Vi invigde kärran i torsdags morse. Då ska man veta att jag har 3 km till jobbet, uppförsbacke hela vägen. Jag ångade på. Pustade. Flåsade. I kärran satt en Huligan och tjoade. Dessutom regnade det, ja det var ju inte så konstigt, Lund lär ha haft Sveriges flesta regntimmar under juli, och jag tror detta fortsätter i augusti. Vi kom alltså så småningom fram, jag var genomblöt av lika delar svett och regn medan hunden var torr i pälsen och inte det minsta andfådd. Möjligen något hes i stämbanden.

Han verkar dock finna sig i mattes nya påfund med jämnmod, och håller till och med truten långa stunder numera.

Vi hade lite otur med vår kärra, den släppte i sömmarna visade det sig, så idag har vi varit nere hos Trollkärran och bytt. Inga problem! Väldigt vänligt och proffsigt bemötande, så nu hoppas vi att det bara var ett måndagsexemplar vi hade fått först och att vi kan fortsätta vår cykelkarriär.

För visst ser han nöjd ut, Huliganen?



 Tour de France, here we come! (Fast vi ska bara klara Kaprifoliebacken först kanske, innan vi ångar ut i Pyrenéerna...)