Jag vill bara påpeka

...att jag tar mitt ansvar för att få slut på eländet.

Fröpåsarna ligger i startgroparna. Trädgårdstidningarna ligger lite nonchalant utspridda i huset. Jag målar enbart naturmotiv och blommor - och då i vårskrud. Ingen isig asfalt, inga regntunga skyar. Ingen snösmältning i rännstenar.

Så fort jag målar en tulpan så tänker jag belåtet med adress till akvarellinstruktören att "ha! där fick du! nu målar jag bara blommor i fel perspektiv!". Inte för att jag direkt tror att han hade legat sömnlös av oro om han vetat det.

Så nu tycker jag det kan vara dags. Nästa vecka går vi ju in i mars, och min mamma sa alltid att mars, det är en vårmånad. Och mamma sa man liksom inte emot. Sa hon "vår" så var det vår. Modern var en liten späd kvinna - men med en personlighet som var en blandning av Attila, hunnerhövdingen och Bismarck ungefär. Maken påstår att jag blir mer och mer lik henne - jag som är mild som en västanfläkt? Va?! Å andra sidan var maken mycket förtjust i min mamma, så jag får nog ändå ta det som en komplimang. Tror jag.

Spårlinan och spårselen ligger är beredda. Det ska bli så kul att komma igång igen! Ut i skogen och spåra bland vildsvin och fästingar (frågan är vilket jag är mest rädd för?). Vi ska spåra med vår vän Briarden. Vi ska introducera når granne Linus i spårandets ädla konst.

Ja jag är helt beredd på att fara runt bland plantskolorna och köpa en massa roliga pelargoner, rosor och perenner. Sitta på altanen och fika. Äta frukost i växthuset. Hysa grandiosa planer för trädgården som jag visserligen vet förmodligen inte blir genomförda, men vad gör det?

Jag är beredd på att maken ger sig ut på skalbaggsjakt igen och fyller skrivbordet med små döa, räliga skalbaggar. Att han vill förevisa skatterna för mig i stereoluppen vare sig jag är intresserad eller ej. (Oss emellan sagt, det är jag inte, men jag tycker ju han är så gullig så jag tittar ändå).

Japp! Jag är beredd! Just bring it on - Varde Vår!

Bloggerskan beklagar

att hon råkade somna i soffan igår när hon skulle skriva ett rasande spirituellt, roligt och läsvärt inlägg. Det hade blivit en riktig kioskvältare. Tyvärr har jag ju  nu glömt helt vad det var jag skulle skriva, så nu får ni nöja er med ett litet tidigt måndagsinlägg istället.

För övrigt har helgen varit bra. Måttligt med snöskottande. Isigt, förvisso, så maken stod på näsan. Han har ju nämligen inte fallit till föga och skaffat sig osexiga broddar till skorna.

Igår fick vi oväntat och trevligt besök av Ellenbebis med familj som ringde och undrade om de fick komma förbi när de ändå skulle besöka det lokala shoppingcentret. JA!! jublade vi, kom bara, vi vill träffa Ellen! Sen kom vi på att det lät kanske oartigt, så vi försäkrade att även de var välkomna.

Jag som normalt sett inte faller i trans över varenda bebis tycker att Ellenbebis är det mest bedårande som finns. Vi har ett särskilt band, hon och jag. En liten grej som är liksom vår; jag håller henne i famnen och hon kräks på mig. Detta är inte ett tillvägagångssätt som jag generellt vill rekommendera om man vill bli min hjärtevän, men med Ellenbebis så funkar det klockrent!

Sen kom snälla Grannen in med en pall som hon klätt om till mig, bara vips! sådär. Då blir man jätteglad, och tänker att det är ju tur att man har bosatt sig så fiffigt så man har fått såna bra grannar.

Nu undrar ni föerstås andlöst vad vi ätit i helgen? Medge det! Okej, jag ska inte hålla er på halster längre, håll i hatten för nu kör vi:

I fredags var vi hos goda vänner där mannen jagar och där fick vi en fantastisk rådjursstek. Tyvärr ingen bild, ni får helt enkelt lita på mig, att denna rådjursstek, den var av en kaliber som få vilken matskribent som helst att gråta av lycka.

I lördags blev det så moules marinières till förrätt, och sen blev det fransk kalvstek efter det. Vi hade således ett litet franskt tema. Dock inte när det gällde vin, för då blev det en italiensk Valtellina Superiore, La Tense Sassella 2006, vilken rekommenderas varmt!

Jag hade en oerhört trevlig dansk svärfar som var en fena på att laga husmanskost, och han brukade laga dansk flaeskesteg med alla tillbehör - vansinnigt gott! Igår tänkte vi ge oss på något sånt, det blev ribbensteg med rödkål, äpplemos och ärter. Och sen blev det så småningom lite munsterost och lite morbiére efter det.

Och det var liksom det som blev spiken i kistan för bloggandet - jag sjönk in i en salig (och mätt!) dimma i soffan.

Nu är det måndag morgon - och havregrynsgröten väntar. Så olika det kan vara...

Hjärtsnörp

Herregud, hur mycket spänning orkar man med egentligen? Mer än så här, med herrarnas dubbeljakt det pallar man i alla fall inte, det är jag säker på.

Jag skrek upphetsat. Jag studsade i soffan. Jag tjoade och väsnades så att Huliganen trodde att matte höll på att bli tokig.

Och jag är ju inte ens sportintresserad?

Nyckelinlägg

Det har slarvats bort en nyckel i Huliganhemmet. För det mesta när sånt inträffar är det, får jag tillstå, mina nycklar som har diffunderat ut i omgivningen. Men den här gången är det faktiskt makens bilnycklar som blivit lite osynliga.

Hade jag varit en sämre och mindre människa så hade jag så klart triumferat. Men ack nej, sån är inte jag. Jag lånar ut mina nycklar till honom och säger vänligt att hans dyker nog upp när snön tinat bort.

Huliganen är tyvärr inte till någon hjälp. Bilnycklar? säger han. Det känner jag inte till något om.

Däremot är han mattes egen stjärna på att hitta hennes nycklar. Det är ju mattes nycklar på den fina Georg Jensen-nyckelringen, inte någon sketen volvonyckel. Matte stänger in Huliganen i sovrummet. Sen traskar hon runt på hela bottenvåningen; köket, matsalen, arbetsrummet, vardagsrummet, badrummet och hallen. Nycklarna gömmer hon inlindade i handduken som tassarna torkas med ute i hallen. Sen släpps Huliganen ut.

Likt en fyrbent Sherlock Holmes snusar han runt. "Aha! här har en medelålders matte dragit fram" tänker han. "Som åt musslor för några timmar sen" lägger han vidare ut texten.

Som en något förvirrad och för ivrig målsökande missil susar han runt. Snusar i soffor, vedkorg, husses fåtölj, men ganska snart säger han "elementärt min kära Matte", far ut i hallen och plockar fram nycklarna ur handduken, cashar in sin frolic och dimper ner på vardagsrumsmattan.

"Bilnycklarna?" undrar husse då.

"Det vet jag inget om" säger Huliganen och somnar gott. Vi får helt enkelt vänta på vårfloden.

Tjall på termostaten

Det har jag. Nej, det beror inte på snön och vintern, det beror på mig själv. Herregud, klimakteriet är liksom inte att leka med. Man borde kunna utnyttja värmeexplosionerna på något miljövänligt sätt kan jag tycka.

När vi körde ner till stan, maken och jag, på vår veckorunda för att tillgodose de lekamliga behoven (alltså, det är inte lätt att gå ner i vikt i den här familjen), så diskuterade vi just klimakteriebesvär. Jag påpekar att det trodde han nog inte, då när vi träffades 1976, att vi en vacker dag skulle diskutera sånt på väg ner för att köpa musslor.

- Jag har levt hela mitt vuxna liv mellan pms och klimakteriebesvär! utropar maken då. Detta tycker han är så välfunnet och lustigt att han upprepar det en gång till och sitter och småfnissar för sig själv i bilen på ett himla barnsligt och fånigt sätt.

- Jaså, minsann, säger jag kyligt när jag tycker att fnissandet har uppnått alltför höga höjder.

Maken inser att han kan behöva blidka den lilla hustrun, så då säger han att "ja man kan ju se det som ett triangeldrama - pms/klimakteriet/gullighet. Sen blir han så där omotiverat munter igen.

- Det där kan du blogga om, säger han sen.

Så då gör jag väl det då. Tur för honom att han är så gullig.

Kvalitetskontroll

Här har man suttit i möte en god del av dagen och nu inser jag att det är sorgligt ostrukturerat och okontrollerat i Huliganhemmet. Var finns kvalitetskontrollen? Uppföljningarna? Ledningens ansvar? Organisationsschemat och befattningsbeskrivningarna? Spårbarheten? Kundundersökningarna?
Det får bli bättring!

Vad behövs det nu för befattningar, låt mig tänka:

1:e excelmatador: ja det får ju bli maken. Han får således ta ansvar för att organisera alla skalbaggslistor, inventarieförteckningar i vinkällaren, sortering av böcker i alfabetisk ordning.

1:e växthusgeneral: det får bli jag. Jag tar ansvar för växthuspyssel, alla fikastunder i växthuset och inköp av tillämpliga pelargoner.

1:e ordningspolis: det får bli Huliganen. Hans ansvarsområde blir att överentusiastiskt och övertydligt tala om när någon kommer eller helt enkelt bara passerar på gatan utan tillstånd från tillbörlig myndighet, nämligen Huliganmyndigheten.

Detta täcker nog in de mest akuta områdena.

Sen får vi ju också upprätta diverse checklistor, så att vi kan bocka av att alla saker sköts på tillbörligt sätt. Att det blir mat varje dag. Att Huliganen får en ostbit varje morgon. Det hände sig ju får någon vecka sedan att maken glömde bort det, att han fick sitta där med gapet tomt och en förlägen husse som hade GLÖMT!! Hade aldrig hänt med kvalitetskontroll.

En gång i veckan får vi ha Ledningens Genomgång. Där kan vi ta upp alla avvikelserapporter - incidenten med den sorgligt uteblivna osten hade ju varit ett gjutet tillfälle! Kundklagomål kan också behandlas: varför får man för lite frolic i det här hemmet till exempel? Eller: är det inte lite för lite vin i bag-in-boxarna nuförtiden, det verkar ta slut för fort?

Åh, det här kommer att bli bra! Vi kommer att bli så strukturerade och organiserade och kontrollerade så det blir en fröjd åt det.

...

Men vänta nu? Detta är ett Huliganhem med en därstädes boende västgötaspets. En sådan låter sig nog icke kontrolleras och kvalitetskontrolleras alldeles godvilligt.

Och dessutom, vem är ansvarig för kvalitetskontrollen av de korta benen?

Kärlek på morgonkvisten

Huliganen och jag, vi stretade iväg på vår vanliga morgonpromenad. Låter vi oss hindras av en massa snöknöggel? Ånej, vi är ju komna ur vikingaled, har anor som Hampur Stumpasvans och sådär. Modigt hasade vi oss iväg på det vita eländet.

Sen, när vi är på hemväg, ja då får Huliganen syn på Liza. Snyggaste bruden i stan om man frågar honom. Långbent buhundsblondin med Sex Appeal så att det bara osar om det. Långt fram viker hon runt hörnet och försvinner!!

Nu är goda råd dyra.

- Nu springer vi! säger Huliganen vars hjärta svämmar över av kärlek. Ja inte till sin matte då, utan till en förförisk buhundsflicka.

Inte vill jag stå ivägen för ung och pälsbeklädd kärlek, så visst springer vi. På ängsliga tantben och artosknän, på halt och eländigt jäkla underlag. För min inre blick ser jag vurpor och benbrott. Vad Huliganen ser för sin inre blick vet jag inte säkert, men jag tror det är sex.

Vi hinner ikapp utan att kapsejsa och kärlekslyckan är total. Ja lite platoniskt blir det ju, men glada skutt och svansviftningar och bus blir det, och det får man ju vara tacksam för sådär halvsju på morgonkröken.

Vem kunde tro att broddar är befrämjande för kärlekslyckan?