Jolly well done, old girl!

Det kom ett paket... paket är alltid spännande saker, och det här var minsann inget undantag! Titta bara vad som fanns i: nämligen en utomordentligt vacker kasse med ett utomordentligt vackert motiv. Det kan ha varit en corgi... men nog är det väldigt likt en västgötaspets?

An exciting parcel arrived- full of interesting memorabilia celebrating the Diamond Jubilee.

Dessutom fanns det massor av små pryttlar med kungligt  motiv av rojalistiskaste slag. Jo för det är ju nämligen så att engelsmännen nyligen med stor pompa och ståt firade att drottningen suttit på sin tron i 60 år. Och säga vad man vill om monarkin, men nog är väl 60 år på jobbet något att fira?

Fast hur skulle vi göra det på bästa brittiska sätt? Tänka, tänka... men så kom vi på det. Heureka! Vad kan väl vara mer brittiskt och rulebritanniaaktigt en en kopp te? Nog är det väl teet som utgör blodomloppet i det brittiska imperiet?  Och tack vare Sue kunde även maken och jag fira drottningen med en cuppa och lite bakverk.

- cheers! sa vi och skålade för Elizabeth.

How to celebrate her Majesty in the most British way? we pondered. But a cuppa must be an excellent and most British way, we decided. Thanks to Sue, our afternoon tea could be very festive in an imperial sort of way. And surely a cardamom bun would be just as good as a proper cake?

Måhända det skulle vara tårtprydnader, men visst går det väl lika bra med en kardemummabulle? Fast jag tycker ju att vi behöver en närbild på självaste huvudpersonen - med corgi och allt! God save the queen! (and the corgi)

Huliganen tittade intresserat på våra förehavande.
- Jag vill också fira diamantjubileet! sa han sen. Och inte ville vi neka honom det! Raskt iklädde vi honom kunglig krona. Se så stilig han blev!

The Hooligan also wanted to celebrate her Majesty. It turned out, however, that it was not so much the royal crown as the cardamom bun that he desired...

Men inte blev han riktigt nöjd. Det visade sig att det var mer kardemummabulleätandet som lockade än att vara iklädd krona.

Cheerio your Majesty!

Win-win

Igår fick maken och jag ett hedersuppdrag av Första (och Största) Digniteten; vi skulle vara barnvakter till Ellen! Lite pirrigt var det ju, för man undrade ju om de gamla takterna satt i? Det är ju några år sedan ätteläggarna var i den åldern.

Men Ellen, cool som alltid, hade full koll på situationen! Vi hade en fantastisk kväll som innehöll lite av det mesta; sminkråd till exempel. Ellen hade alldeles nymålade blåa naglar som vi vederbörligen beundrade. Vilken glans! Vilken fägring! Sedan tittade vi på mina omålade naglar. Ellen skakade bekymrat på huvudet och kom sedan med rådet "lila nagellack", och det kände jag ju genast var mitt i prick.

Sedan åt vi och Ellen upptäckte att Huliganen tyckte om Scoobidoo-pasta. Det tyckte både hon och Huliganen var en rasande bra upptäckt, och det blev så vett-o-etikettmässigt tjusigt att Huliganen matades med sked (dock inte samma som Ellen använde kan jag lugna eventuellt oroliga föräldrar med).

- titta, han tycker om Scoobidoopasta! jublade Ellen då, ivrigt ackompanjerad av Huliganens - ja det gör jag, ja det gör jag!!

Sen läste vi böcker; om Bamse och Skalman och Lejonparden och Tigerkakan. Rasande spännande alltihop - jag kunde knappt tåla mig förrän vi kom till slutet och fick veta hur det gått.

Mitt uppe i den litterära stunden fick Huliganen fnatt och skulle gräva sig in under soffan; först tänkte jag att det möjligen var en bit pasta som förirrat sig dit (ja det kan ju gå lite vilt till när både barn och hundar ska äta...), men det visade sig vara en liten röd gummiboll som låg där. Och denna lilla röda gummiboll ville Huliganen rysligt gärna leka med, vilket skulle ha resulterat i en Rysligt Död Gummiboll. Det gick ju inte, så vi la undan bollen, till Huliganens sorg.

- Jag får köpa en boll till Huliganen imorgon, sa jag till Ellen.
- En grön boll ska det va', utlät sig Ellen då.

Så visst var det en givande kväll? Både färganalyser och kostråd för hund, alldeles gratis och på köpet!

Och sen, ja sen somnade Ellen i min famn - och man blir lite varm om hjärtat när man har sovande prinsessa som alldeles förtroendefullt snusar mot ens axel.

Maken? Ja han tittade på fotboll - fast först hade han och Ellen en killa-varandra-tävling. Och jag tror att Ellen vann. Förmodligen tyckte maken att det var kvällens höjdpunkt, med tanke på att han sov sig igenom en stor del av första matchen och med tanke på den snöpliga förlusten i Sverigematchen.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle...

Köpa mer garn alltså.

- Enough is enough, sa jag uppmanande till mig själv. Men hjälpte det?

Efter att ha virkat mig genom stora delar av Europa under vår resa på något som i en (avlägsen) framtid ska bli en filt till gästrummet kände jag att det behövs visst mer garn! För visst blir det nog bra, men färgerna är liksom lite... tja... inte så JAG om man säger så.

- Matte behöver mer garn! Visst gör hon det? frågade jag hundarna på det mest insmickrande sätt. Men eftersom jag inte samtidigt viftade med en frolic förblev de tämligen ointresserade. (Här ska jag i förväg be att få be om ursäkt för nakenchocken på Huliganbilden - håll för ögonen när ni tittar!)

Trots föga uppmuntran for jag ändå iväg till stan och inhandlade lite garn. Och se så pigga och glada vovarna blev när jag inte viftade med blått/beige/offwhite framför nosen på dem utan med klara, glada färger - vilken skillnad!

Jag ville ha klara glada färger, mer färger, mer av allt!

Jag tror jag lyckades!

Dagens färg är röd

Jajamensan. Röda byxor, röd jacka, rödvitrutig skjorta. Det är så att folk hajade till när de fick se mig och febrilt började bläddra i kalendrarna. Kunde de ha tagit fel? Kunde det faktiskt vara jul? Nu? Kylan är ju nästan decemberaktig, åtminstone om man räknar med skånsk december.

Men nä. Jag är inte jultomten, hur röd jag än är.

Och anledningen till att jag med all säkerhet vet att jag inte är tomten är att jag inte har långt vitt skägg. (Även om jag väl får erkänna att det händer att man får svinga pincetten och rycka bort ett eller annat förargligt hårstrå där man inga hårstån vill ha).

Jodåsåatt. Kalla mig Mrs. Sherlock.

Ho-ho-ho.

Vive la France!

Det har varit en lång och tuff vinter och vår. Jag kände att jag behövde avkoppling, vidga mina vyer, breda ut vingarna och flyga!

- Låt oss utforska nya trakter! sa jag till maken.
- Låt oss utforska nya smaker. Dofta nya dofter. Andas ny luft! fortsatte jag sedan.

Maken kilade ner i vinkällaren och fann att det behövdes fyllas på med mer vin. Alltså for vi till Frankrike, närmare bestämt Rhône-dalen och ännu närmare bestämt Tain-l'Hermitage.

Fast först körde vi ju iväg till Hamburg för att köra på Autozug därstädes. Eftersom jag är som jag är och eftersom maken är en godhjärtad make som inser att det är lika bra att låta frun få som hon vill så kom vi i väldigt god tid till Hamburg. För god tid kan man tycka, men då körde vi till den oerhört vackra parken Planten und Blumen och strövade runt ett bra tag innan vi (läs: maken) körde på tåget. I Hamburg har jag märkt, regnar det alltid. I alla fall alltid när vi kommer dit. Således tror jag det hamburgarna tycker det är bra att vi bara kommer ca en gång om året och att vi sedan far vidare vår kos. Eftersom det regnade tog jag inte med mig kameran in i parken och det visade sig vara ett väldigt dumt beslut eftersom det fanns massor att fotografera. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord; befinner ni er i Hamburg, ila till Planten und Blumen och njut!

Men sen åkte vi tåget ner till Lörrach. Det är ganska mysigt men man sover lite sisådär, det gör man. I all synnerhet som armstöden envisades med att ramla ner på en så fort man rörde sig. Men trots allt sov man en del, och sen vaknade man upp i ett ganska kyligt Lörrach. Vi körde neråt. Ner mot solen, ner mot Frankrike! Och vips! så var vi i Rhône och det blev ganska lagom varmt och skönt. Massor av vinrankor såg vi också. Och det braiga med vinrankor är att finns det sådana, ja då blir det vin! Och vin gör såväl maken och mig glada, så vi snusade, doftade, smakade och köpte vin.

Också bodde vi alldeles nere vid Rhône, ja såpass nära att man kunnat stå på balkongen och spotta i floden. Om man nu inte varit en fin flicka som inte spottar i floder, menar jag. Det var nog ett av de trevligaste hotell jag bott på, utsiktsmässigt alltså. Vi drog helt enkelt inte för gardinerna på natten, utan när man vaknade kunde man njuta av den här utsiken!

Men man kan ju inte bara prova vin. Man vill utforska också. Bana ny väg. Fylla sin själ med nya intryck. Och av någon outgrundlig anledning så tycks det alltid vara så att när jag ska utforska så sker det uppåt, vertikalt sett. Vi vandrade och vi pustade och maken undrade lite försiktigt om det inte var så att jag ibland kunde vilja se saker lite mer i havsnivå, typ? Men han följde snällt med, det gjorde han.

En dag for vi söderut - till Avignon. Där var det varmt, kan jag ju säga. Men mycket att titta på. Påvepalatset till exempel. Många människor måsta ha vandrat in genom portarna där, det såg man ju tydligt, så slitna de som de var. Vi traskade runt och tittade och beundrade.

Sen vandrade vi ut på den berömda bron. Lite rumphuggen är den nog, men fin ändå. Och är man sur le pont, ja då sägs det ju att "on y danse". Således gjorde vi det. Till de förbispasserandes förvåning.

När vi gjort oss tillräckligt löjliga for vi till Chateuneuf-du-Pape för att prova lite mer vin - det kunde behövas efter den ansträngande uppvisningen i bästa ryska balettskola-stilen. Jag kände tydligt att hade jag bara haft tåspetsskorna på, ja då hade folket jublat av förtjusning. Nu gjorde de inte det...

När det gällde mat kände jag att jag skulle äta lite lätt, nybliven viktväktare som jag är. Således blev det en hel del sallader. Men jag vet inte jag... om det är så "lätt" det där?

En annan sak vi upptäckte i Avignon är att man hade rätt lusttiga huvudbonader. Både mer traditionella och lite mer viltdjursaktiga. Kanske man skulle fundera på en ny vårhatt?

När vi kände oss färdiga med Rhône for vi till Alsace. Alsace är alltid gemytligt. Löjligt pittoreskt och ljuvligt vackert. Måhända lite för mycket chocroute för min smak... men å andra sidan har man ju massor av storkar! Och vin, inte att förglömma.

Vi bodde i Equisheim - som alltid. Ljuvligare by får man leta efter.

Vi besökte även Kaysersberg. Där knallade vi in på turistbyrån och undrade vad man kunde beskåda där? Damen rekommenderade slottsruinen (som märkligt nog låg högt ovanför byn... mer uppförsbackar således). Den hade blivit en ruin när svenskarna kom dit under trettioåriga kriget. F'låt! sa vi och ilade uppför backarna. (Kanske "flåsade" hade varit ett bättre verb, om man nu ska vara petig.

Kaysersberg är också jättevackert. Och vilka rosor det fanns! Och rätt vad det var klippeti-kloppade det en häst förbi. Sånt är trevligt tycker jag.

Frankrike, det är inte dumt det! Enda nackdelen är möjligen det att fransmännen är lite svaga för att prata just franska. Ett litet hinder när man själv inte är så flytande på det där med gallisk espri - men med god vilja så går det. Och god vilja, ja det har man ju.

Både maken och jag.

Det är ju en evig tur

Att man har ett växthus, menar jag. För var skulle de små plantorna annars hålla till, stå ute i rabatterna och slå åkarbrasor?

Och när man har gäster, tixempelvis, (ja som en slump så hampar det sig så att det var igår), ja då kan man ju inte sitta ute och äta i den arktiska kyla som kalenderbitarna kallar sommar. Själva kallar vi det just "arktisk kyla". Möjligen kallar vi det jävla pissväder, om vi är på det humöret. (Nu får jag gå och tvätta munnen med såpa).


När man är i den lyckliga belägenheten att man faktiskt har ett växthus, ja då fnittrar man bara lite skämlskt åt vädret, kastar med de blonda lockarna och serverar fördrinken i sagda hus.

Vissa av plantorna får dock stå ute, även om de kastar förebrående blickar på mig när jag ilar förbi med bortvänd blick.

Och mina potatis! Tappra små rackare. Har inte satt potatis på många år, inte sedan jag insåg att köksträdgård kräver ändå en del handfasta insatser och inte bara fjolla runt med en sekatör i handen och placera sig i trädgårdsaktiga poser. Men i år slog jag till ändå - vi har en gigantisk kompost och plötsligt utropade jag - heureka! Det är klart jag kan odla potatis i halva komposten. Så då gjorde jag det. Satte ömsint (men sent) de små knölarna och väntade. Och väntade. Efter tre dagar tappade jag tålamodet. Jag menar, hur länge ska man behöva vänta egentligen??

- Slöa rackare, de där, sa jag till maken. - Senfärdiga liksom. De behöver ta sig i kragen och växa upp! Ta sitt ansvar, vi måste ju hålla svältdöden från dörren, annars får vi också utvandra, precis som Karl-Oskar och Kristina. Maken trodde dock inte att det skulle behöva gå fullt så långt, sa han.

När jag passerade kolonilotter där det bor trädgårdsmänniskor av annan kaliber, ja där växte potatisen så fint, så fint. Hos mig växte det åkervinda i potatislandet.

Men nu - nu tittar de upp. Huttrar lite. Lindar bladen kring halsen och fryser - men växer. Då framemot augusti sådär, kanske man kan äta sina egna små potäter? Och kan stanna här i sitt egna huliganhem?

Sportnytt

Och här kommer då rykande färsk information från bouleturneringen!

Hur gick det då? Hur känns det? Nja, vi nådde väl inte riktigt ända fram. Man kan rentav se det som så att vi knappt nådde någonstans alls. Det kan ha varit kolhydratuppladdningen som var lite för tam, att det lyckats smita in för många proteiner bland hermelinerna. Eller att formtoppen inte riktigt prickats in. Däremot var formdalen mycket vältajmad.

Men eftersom jag i ett viktigt skede lyckades slå undan min partners välplacerade kula så att VD-laget vann inte bara den omgången utan hela turneringen, väljer jag att se det som ett karriärstrategiskt mycket lyckat drag.

Så det känns ändå bra, måste jag säga.