Vi har varit på turné..

... och vi har kommit lätt på sné.

Maken hade inte fått åka på någon riksväg på lång tid, och det kändes ju alldeles tomt och konstigt, och eftersom jag hade några dagars semester beslöt vi oss för att ge oss ut i det okända! Alldeles lägligt så befinner ju sig sonen på sommararbete i Halmstad så vi sa lite coolt till honom: mi casa es tu casa - fast tvärtom. Typ. Så vi begav oss på rikstvåan mot Göteborg!

Resan inleddes med att jag i vanlig ordning for runt och hyperventilerade eftersom mina nycklar var puts väck. Väldigt väck. Maken och hunden väntande tålmodigt medan jag for runt som en skållad råtta och slet mitt hår. Sen hittade jag nycklarna, märkligt nog i trappan. Där jag brukar lägga dem. Så sen gav vi oss iväg!

 Utforskade nya vägar. Obanad stig. Och ja, det väl hända att jag råkade köra rakt in i en marknad i Varberg där man inte alls skulle befinna sig och då blev jag lite kallsvettig men sen följde jag diskret efter en varubil som sålt munkar som skulle ge sig iväg. Ihärdigt försökte jag se ut som om även jag var en munkbil, och  kan ha lyckats. Ut ur smeten kom jag i alla fall utan större kalabalik. Och jag kan ju säga att mitt lilla äventyr i Varberg nog ändå inte gick upp mot när maken lydda gps-damen som barskt sa "gör en snäv vänstersväng" och helt plötsligt befann sig på en bussgata. Som var enkelriktad i andra rikningen. Och där det kom en mötande buss, en buss som tyckte att den befann sig på rätt plats, i rätt rikning. Ja det är då man uppskattar som mest att man är gift med en kolugn man, en sån som reder upp sådana situationer när man själv håller för ögonen och småylar lite.

Men nu går jag händelserna i förväg! För först åkte vi rikstvåan som sagt. En brusande trafikled! Med milstolpar. Och blommor inte att förglömma.

Rätt vad det var befann vi oss i Falkenberg. Falkenberg har en väldigt fin bro, Tullbron. Tullbron kan härmed anse sig vara dokumenterad. Iakttagen. Av såväl mig som Huliganen.

Sen åkte vi till Kungsbacka. Kungsbacka visade sig vara en nyhetsstad av rang. Se bara så många tidningsredaktioner det finns! Rena Fleet Street. Eller Klarakvarteren om man nu inte vill vara så himla internationell av sig. Och säga vad man vill om Kungsbacka, men "internationell" är kanske inte det första adjektiv som faller en in.

Fast det fanns ju inte bara redaktioner i Kungsbacka. Ånej. Det fanns glass också. Och fötter. Fötter ska man vara rädd om, det sa redan Povel Ramel. Eller var det Birgitta Andersson? Oj vad minnet sviker.

Sen åkte vi vidare. Mot Göteborg! sa vi och fräste iväg. Väldigt trevligt hade vi i Göteborg, bland annat åkte vi till Marstrand där jag aldrig varit förut. Marstrand var väldigt fint. En himla massa söta hus. Blå himmel och blått hav. Sol! Det kändes ovant, men trevligt.

Jag, som definitivt inte är någon seglingsmänniska, kände mig nästan benägen att omvärdera mitt ställningstagande. Men sen traskade vi runt i Marstrand.

Märkligt nog, som det ofta blir när vi är ute och går, gick det uppför. Men vi traskade ståndaktigt vidare!

Även Huliganen.

Vi såg att det fanns massor av roliga vägskyltar. Och nu, nu vet vi var Tomten bor!

Vad gällde kommunal service hade man gjort en all inclusive. Rådhus, bibliotek och museum - tre flugor på en och samma gång. Imponerande!

Är man i Marstrand måste man ju såklart besöka fästningen. Så även vi. Minsta lilla fästning. Eller slott. Eller riksväg. Vips! så är vi där.

Mycket fästningsaktigt och imponerande, det tyckte vi allihop! Även Huliganen, som ståndaktigt hoppade såväl upp- som nerför en imponerande mängd trappor.

Men människan lever ju inte av kultur allena, nä lite mer handfast föda måste man ha. Så vi åt nere i hamnen, och Huliganen serverades lite egen dricka av den trevliga personalen. Sånt är bra, tycker vi!

När vi hade ätit ville jag traska runt och beundra skärgårdsnaturen. Är man uppväxt i Skåne är liksom inte skärgård så vanligt förekommande så jag lockade med maken och Huliganen ut i naturen. De var inte svårövertalade, så vi vandrade runt ön.

Eller, rättare sagt, vissa traskade inte hela tiden. Lite njutningsfullt rullande i marstrandsnaturen behövdes också. Tydligen.

Det var så vacker, så vackert att man liksom hisnade. Lite hisnade man också över att traska runt i klippig natur, men allt gick bra och inga anklar stukades.

När vi gått hela ön runt kom vi fram till denna varningsskylt. Det kändes som en väldigt nödvändig upplysning. Tror jag. Nåja, just nu var det ju ingen risk för såväl snöstorm som ishalka.

 Sen, ja sen fortsatte ju vårt Göteborgsäventyr! Men det får bli ett senare blogginlägg för nu är jag trött och ska galoppera runt med hunden på promenad och sedan ska jag, som en målsökande missil, uppsöka kudden. Jo för Huliganen, syrran, Zoya och jag har traskat runt vid Krankesjön. Och sen har maken, Huliganen och jag cyklat land och rike runt, så iag känner mig trött och nöjd och belåten.

Men om ni känner er upplagda för bilder och berättelser om vackra växter och pampiga slott - titta in igen!

Sallad

Idag har jag sått mer plocksallad. Det står så på påsen - att man ska så lite med jämna mellanrum så kan man äta grönt veckor i sträck som den värsta kanin.

Det står också på påsen att salladsfrön inte gror om temperaturen är över 20 grader.

Nåja, det ska väl inte utgöra något större problem.

Jag är måhända gnällig - men min uppfattning om semesterkläder är inte yllekofta och regnstövlar.

Vad man kan roa sig med en regnig söndag

Det är bara att erkänna; jag är en känslomänniska. Och mina känslor när regnet häller ner en ledig söndag är inte åt det muntraste hållet. Jodå, jag kan visst vara glad när det regnar. Men just idag kände jag mig lite moloken. Lite fallen för tungsinta suckar och dystra blickar.

- vad suckar du för?! sa Huliganen efter fjortonde sucken och insåg inte alls att hans matte led av Weltschmerz.
- Det regnar. Sa jag. Il pleure dans mon coeur comme it pleut sur la ville, fortsatte jag melankoliskt.

Huliganen som talar ännu mindre franska än jag, och som inte skulle känna igen Paul Verlaine om han så hoppade upp ur sin grav och bet Huliganen i nosen, svarade bara avfärdande

- sicket trams! Ta på dig regnstövlarna matte, så går vi ut!

Och eftersom jag har glada röda skotskrutiga regnstövlar som jag fått av min syster gjorde jag just det. Är man en färgjunkie så blir man genast mycket gladare av skotskrutiga stövlar, det är då ett som är säkert.

När vi ändå var ute passade vi på att plocka fläderblommor.

När man har plockat fläderblommor, vad passar väl bättre då än att göra fläderblomssaft? Ja inte kan jag komma på något annat, och eftersom fläderblomssaft är a) väldigt gott, och b) passar väldigt bra ihop med en liten skvätt gin, gjorde jag just det.

- Nu gör vi  något annat! bestämde Huliganen sen. Och det han ville göra var den gamla roliga leken "gömma nyckeln" som vi inte lekt på ett tag. Han dirigerade alltihop, framför allt hur många frolicbitar som varje upphittad nyckelknippa skulle resultera i.

Nu är mina nycklar ganska blöta och slemmiga, och Huliganen rapar belåtet.

Själv plockade jag fram en annan färgglad sak, nämligen den filt i rippleteknik som jag håller på att virka med mina nyköpta färgglada garner. Mönstret hittade jag hos Attic24 och jag måste säga att jag blir alldeles väldigt glad när rad efter rad av glada färger växer fram.

Den blåbeiga filten får nog vänta ett tag...

Så såna saker kan man roa sig med en regnig söndag. Blogga kan man också göra - som synes. Nu visar det sig att regnet upphört!  Nu blir det en sväng i trädgården, innan det sätter igång igen.

Paul Verlaine - ta dig i brasan!

Finns det högre makter?

Ja det är ju en lagom existentiell fråga som man kan roa sig med att fundera på en sådan här söndag när SMHI generöst har utlovat heldagsregn (varför vi, listiga som vi är, redan har ränt runt Vallkärra och Nöbbelövs mosse på morgonen, så att vi sedan triumferande kan fnysa "ha! vi behöver bara kortare toapromenader" senare under dagen när regnet ska stå som spön i backen. Men nu avviker jag visst här).

Grubbla dock icke längre! Hänvänd er med full förtröstan till mig, ty jag sitter inne med Svaret - det svar som jag nu generöst tänker delge omvärlden.

Gårdagen inbegrep lite trädgårdspyssel. Lite fläderblomssaftstillverkning. Samt golf med syrran och Zoya, som skulle introduceras för denna motionsform. Huliganen fick icke följa med, nä för han har en otrevlig vana att högljutt protestera mot alla dåliga slag och då kan det låta lite titt som tätt.

Zoya visade sig dock vara en exemplarisk golfhund! Hon traskade snällt med. Satt och väntade när man slog. Nickade gillande när bollen åkte iväg i alla fall i någorlunda rätt riktning. Avhöll sig diplomatiskt från att stöna högljutt och försmädligt när man råkade duffa ett slag riktigt rejält.

Mitt spel gick väl inte så lysande precis, men trevligt hade vi! Efter åtta hål avvek team Zoya&Zyrran för att åka hem, medan maken och jag harvade vidare i allsköns harmoni och lördagsfrid. Banan var tämligen ödslig, jo för det var ju midsommardag och uppenbarligen störtar man inte upp i ottan då och ryter "mot golfbanan! Med språng!".

Spelet bättrade väl på sig och vi hade väldigt trevligt! Rätt som det var kom vi ikapp klubbens pro som var ute och spelade med tvenne äldre gentlemän. - Vi släpper snart igenom er, sa han vänligt, men vi log blekt och försäkrade att det var alls inte nödvändigt. Jo för som varje golfare vet, så blir man liksom alltid lite darrig i knävecken när man ska gå igenom en boll, där alla står och stirrar högtidligt på en och väntar på att man ska bli klar och försvinna vidare. Ett eldprov, sanna mina ord!

Vid 13:e hålet gick det inte längre. Ett kort, men elakt par 3-hål, där största elakheten är Olssons håla, där man gärna placerar bollen som då bara rullar ner...ner....ner..... . Ja om man inte slicar ut till höger då förstås. Eller - snöplighetens snöplighet - slår bollen rakt ner i ån, som illvilligt slingrar sig strax efter tee.

Pro:n med anhagen hade slagit ut, och ställde sig vid sidan av green och väntade och vinkade fram oss. Maken slog ut. Ett bra slag som dock rann över green och ner på andra sidan, men alls ingen katastrof.

Med döden i hjärtat stegade jag fram. Peggade upp. Svingade en liten provsving för att åtminstone försöka se ut som en golfare. Blundade och sa "snällahögremakteromnifinns - låt mig träffa". Och slog, samtidigt som jag fortsatte att blunda. Maken sa först att han inte tyckte det var rätt taktik, men fortsatte sedan raskt; oj, du slog upp bollen på green!

Vi stegade fram, jag tvåputtade elegant och under massornas jubel blev det ett par på hålet. Olssons håla? Ja den fnös jag bara överlägset åt. Maken gjorde en bogie, men var glad ändå. Och sen vandrade vi vidare och på nästa hål blev det streck efter ett ihärdigt duffande och toppande och en slutlig kollaps i bunkern - men det var det bara maken som såg.

Så nu vet jag. Det finns en högre makt. Och uppenbarligen spelar jag bäst när jag blundar.

Möten i gryningen

Ja nu får man ju tänka på att det är midsommardagen, så det där med "gryning" kanske inte direkt betydde innan hanen galit... men någorlunda morgontidigt rantade vi iväg i bästa samförstånd, Huliganen och jag.

Morgonen var hyfsat ljum och solen tittade fram. Tystnaden var tämligen total, ända tills det prasslade till! När det prasslar till, ja då får man ju stanna och undersöka vad som är upphovet till detta? Prasslaren visade sig vara en liten igelkott.

Herr (fru? fröken? hen?) Igelkott och Huliganen tittade intresserat och tolerant på varandra och och såg ut att tänka något i stil med "leva och låta leva" och "this town is visst big enough for both of us". Så de nickade vänligt mot varandra och vi traskade vidare.

Det snusades. Det filosoferades. Det bajsades. Det snusades lite till. Fläderblomsdoften låg tung över nejden.

Då skedde morgonens andra möte. På ett räcke satt en katt. En stor katt.

- En katt! utbrast Huliganen förtjust.

- Och??? sa hela kattens attityd. Han såg inte alls ut att tänka saker som att leva och låta leva, och han såg definitivt ut som att det här var hans territorium och nåde den vätte som närmade sig, då svarade inte han för följderna. Striden i OK Corral hade bara varit kattskit i jämförelse, och den som red iväg segrande i gryningen skulle inte ha varit en kortbent hund, så mycket stod klart.

Huliganen bestämde sig raskt för att det helt enkelt inte fanns någon katt. Han ignorerade kattskrället så totalt som bara en hund i underläge kan.

- Katt?? såg han ut att tänka. - Här finns ingen katt, här finns bara ett alldeles väldigt tomt staket och just nu har jag bestämt mig för att gå vidare.

Så då gjorde vi det. Och såvitt jag vet sitter katten kvar.

Ja det är midsommar...

... och det märker man inte minst på att regnet häller ner.

Kvällen ska firas hos Ellenfamiljen och för att inte Ellen ska tycka att jag lever i alltför stor nagelmisär, har såväl finger- som tånaglar målats. Dock inte lila som var hennes förslag, men illröda.

Illröda tånaglar hör sommaren till, och jag tänkte att det kanske kan hjälpa den lite på traven?

Glad midsommar!

Matte står inte högt i kurs

Det började faktiskt redan igår. Huliganen råkade under morgongymnastiken vifta så vilt med tassarna att han rev sig lite i ögat och skrapade hornhinnan. Det svider såklart, och för att den skulle få läka i fred satte matte på den blå kragen när hon sköljt ögat.

Personligen tycker jag att Huliganen ser rätt förtjusande ut i krage, lite som om han var på väg till närmsta simskola, men Huliganen själv tycker inte att kragen är något att hänga i julgranen - eller jo förresten, hellre att den hängde där än runt hans hals.

Nu är dock ögat mycket bättre så kragen togs av inför morgonpromenaden. Skönt! tänkte Huliganen. Och ännu gladare blev han när vi träffade på Smilla. En mogen, långbent blondin som liksom var på-det-viset idag och som således var HET. Och inte hade en sån tjusig dam bevärdigat en liten kortbent fjant någon uppmärksamhet om han var iklädd simring runt halsen? Men nu, nu tycktes hon tänka att "du må vara lite kort i rocken, min gode man, men du är ganska gullig - ska vi leka?!"

Huliganen ville gärna bjuda upp till dans! Oj så gärna han ville det. Dock ville hans matte något helt annat och hon ville framför allt inte ha små golden-vättevalpar att försörja. Således ställde hon raskt hinder i vägen för mogen kärlek.

Så jo, matte är lite dum tycker Huliganen.

(Edit: Huliganen läste ovanstående över min axel och sen sa han:


- du är inte lite dum, matte.
- men tack! sa jag glatt överraskad, - man kunde annars ha tolkat dina tjuriga blickar åt det hållet.
- Nähä, för du är MYCKET dum. Alldeles makalöst dum faktiskt, sa Romeo-Huliganen då och traskade ilsket iväg för att drömma om sin Julia).