Skördetider

Ja det är ju lite knapert på den fronten. Gurkorna växer långsamt. Paprikorna visar sig nog inte vara paprikor alls, utan någon slags chili i stället?? hur nu det gick till? Potatisen ligger i sin linda. Bönorna verkar högst tveksamma till att böna till sig. Tomaterna är små och illgröna. Och undra på det. Var är solen? Var är värmen? Var är sommaren?

Fast jag ska inte klaga - när man läser och hör om Mariannelund och Målilla och många andra platser känner jag att vi ändå har det rätt lugnt och behagligt. Och trots allt har vi ju ett växthus där vi tillbringat många kvällar med att äta och njuta av ett glas vin. Ja inte Huliganen då, han är faktiskt helnykterist den hunden.

Men igår var det ändå lite grönt och skönt, som synes av fredagens skörd!

En mycket god vän och jag bestämde oss för att det var dags för en utflykt, se nya ställen, få nya intryck. Och få gott om tid att prata, fika, prata, äta, prata - och titta på garn. Vi drog till Kristianstad! Det höll på att börja med lite katastrof, för just när jag cyklade till stationen för att hoppa på tåget kom det ett jämmersamtal där hon berättade att hon PRECIS missat tåget i Malmö, det tåg som jag skulle hoppa på i Lund. Men jag som är en rådig kvinna, sa till henne att det kunde hon visst inte ha gjort - och tänk det hade hon inte! Det går nämligen två tåg i timmen från Malmö till Kristianstad, och dessa tåg har SJ (eller Skånetrafiken eller vem det nu är som bestämmer) i all sin planeringsklokhet lagt med 6 minuters mellanrum. Missar man tåg nr 2 så är det alltså 54 minuter tills nästa chans att hemsöka Kristianstad, men nu var det alltså tåg nr 1 som så snöpligt (och oartigt) hade åkt ifrån henne.

Vi kom således till Kristianstad. Åt lunch på muséet - god sallad, uselt vin. Men trevligt sällskap!

Sen traskade vi runt i Kristianstad, och som av en slump hamnade vi i deras garnaffär, Helylle. Oj vilken trevlig affär! Och vilka trevliga garner. Vi tittade omsorgsfullt på alla garnerna. Funderade. Vägde för och emot. Diskuterade med affärsinnehavaren. Klappade affärshunden. 

Och det här blev mitt byte; ett grönt lingarn och ett alpacka/silkegarn. Som också sådär lite slumpmässigt visade sig bli grönt. Lägg dock märke till att jag lyckades köpa såväl oranga som lila prickiga knappar. Och två limegröna. Enkelspårig, jag?! Pah! 

Vi fick syn på en väldigt vacker schal som liksom var stickad i ett nätmönster, eller rutmönster eller hur jag ska beskriva den. Väldigt grafisk. Eftersom jag är en klok kvinna låter jag vännen sticka först, så kan hon visa mig sedan...

Sedan fick jag också syn på en otroligt vacker schal som såldes i ett färdigt paket med mönster och garn och hela konkarongen. Men det var ett antal färger som skulle ingå i mönstret... och jag är inte så himla bra på det där, jag gillar mer att att sticka spetsmönster, inte att ha miljarder olika färger och tåtar och trådar att hålla reda på. Det kan ha något att göra med mitt tålamod, det kan det. Det tålamod som jag VISST har, vill jag framhålla. Då och då, i alla fall. I korta stunder. Stunder som mäts mer i sekunder än i minuter.

Fast - kom jag just på, jag har ju en dotter som är duktig på det där... En dotter som då och då befinner sig i Kristianstad... Hm....

Lund-Göteborg, 1-0

Det är mycket som är bra med att ha en blogg - i all synnerhet om man har uppmärksamma och hjälpsamma läsare. Läsare som förstår att uppskatta såväl blommor som västgötaspetsar. Läsare som förstår ens frustration när dessa två förträffligheter inte låter sig förenas. Som nyligen i Botaniska i Göteborg, dårå.

En sådan förträfflig läsare, närmare bestämt Zyrran mailade över en länk och skrev "vad skådar mitt norra öga - är det eller är det inte?". Och visst är det.

Ila nu genast in på Lunds Botaniska Trädgårds sida med trivselregler och läs och fröjdas; inte nog med att hundar är välkomna året om (kopplade och försedda med bajspåsar, förvisso) men dessa förnuftiga regler är dessutom illustrerade med en vacker liten bild. Och inte vilken skitbild som helst på vilken obestämbar hund som helst, utan (här är det plats för klang, jubel och triumfvirvlar) en västgötaspets!

(bilden är lånad från Botans hemsida)


Jojomensan. Heder åt en sån Botanisk trädgård. Må deras lökväxter frodas, deras palmer vaja stolt och må ogräsen förtvina och dö en kvalfull död.

Kära Botan - vi tror att vi älskar er, Huliganen och jag. Vi lovar att alltid vara kopplade, alltid plocka upp och aldrig trampa på lökväxterna.

Göteborgs Botaniska Trädgård, ni må vara väldigt fin, stor och prunkande, men här kommer ni utan tvekan på jumboplats.

Är hon inte att lita på??

"Titta in igen om ni vill se vackra blommor och pampiga slott" skrev jag så trosvisst för en dryg vecka sedan. Och tänk nu om det är horder av människor som tittat in och väntat på att få se både det ena och det andra, och vad har de fått se?? En liten bild på Huliganen och lite kristaller... Jag ser framför mig hur folk besviket har slitit sitt hår och jämmerrop och veklagan har genljudit både lite här och där.

Samvetet har slagit mig. Hårt.

- skäms på dig! har jag sagt strängt till mig själv, - här rantar du runt och  har semester och rensar ogräs och spelar golf och tvättar kristallkronor och pussar på maken och leker med hunden och och och... men tar du ditt ansvar? Va?!

Det är liksom lite jobbigt att njuta av sin semester och samvetet ylar en i örat och slår mig i huvudet hela tiden, så därför - voila! Blommor! Slott!

För att rekapitulera; vi var i Göteborg. I Göteborg finns en jättefin Botanisk trädgård. Dit vill man gå, och ser framför sig hur maken, Huliganen och man själv skulle spankulera runt i allsköns ro och njuta av blommor och blader, diskutera den ena rosens företräden framför den andra, sniffa på lavendeln, fröjdas åt blomsterprakten. Riktigt så blev det inte. Jo, för trädgården ÄR fin. Men en segregerad sådan. På ett synnerligen osympatiskt vis så är hundar inte tillåtna i trädgården från maj till oktober tror jag det var, och själva vitsen med att traska runt är ju just under dessa månader kan jag tycka. Ja, jo, jag förstår mer än väl om man har koppeltvång. Upplockningstvång. Självklart!! Men att helt utesluta hundar, ja det är ju så dumt så det är inte sant. Tycker jag då. Så det blev ingen lång härlig promenad, utan det blev en snabbis medan Huliganen fick vänta i skuggan i bilen utanför. Inte riktigt samma sak, men fint var det. Trots att det var pepprat med skyltar om att hundar var förbjudna. Märks det att jag har kluvna känslor?

Trots allt, blommigt var det.

 

I Slottsskogen däremot, där får man ha hundar! Så dit gick vi. Och den här gången var det inte mitt fel vill jag framhäva att det blev ett väldigt vertikalt gående, nänä den här gången får maken ta på sig det. Göteborg är kuperat. Synnerligen. Och maken hade hittat närmsta vägen att ta sig till Slottsskogen från sonens lägenhet. Fint sa jag! Vad ingen räknat med vad att detta inbegrep i runda slängar en miljard trappsteg. Uppåt. Men utsikten var ju imponerande..

Det fanns djur att beundra, av allehanda slag. Själva hade vi ju, t.ex., en västgötaspets med oss, fast han fastnade visst inte på bild.

 

 

 

Ok, säger ni nu kanske, det är nog så bra - men var e' slotten? Va?? Och på detta kan jag bara lugnt luta mig tillbaka och säga: här! Vadsaninudåvavava? Är inte det  här slott så det räcker och blir över? Tjolöholm är det, och låter väl lite som tjolahoppsansa, men pampigt är det.

Så nu är mitt samvete rent - nästan lika glänsande som den nytvättade kristallkronan. Lika bra att jag njuter av känslan så länge det varar.

Till Maja

Vill Maja se bilder på vår kristallkrona, ja då tycker jag hon ska få det. Och då kan ju även dottern nu notera att det faktiskt glänser lite om  prismorna, sådetså!

"en liten bild" sa Maja... men ett sånt begrepp finns nog inte i min värld.

Nog blir man väl nästan lite bländad?

Nu kan hon väl sluta klaga?!

Dottern är för det mesta en snäll dotter. Bra på alla sätt och vis. Men hon har sina hang-ups, hon som alla andra. (Själv avskyr jag ju till exempel ostron; visa mig ett ostron och jag ger det onda ögat och väser "vik hädan, Satan"). Dotterns hang-up är att hon klagar på vår kristallkrona. Inte för att hon tycker den är ful (vilket hon kanske i och för sig gör), utan för att den är dammig.

Man bjuder henne generöst på middag och vad händer? Ungen stirrar ogillande på kristallkronan och undrar när vi tänker putsa den? Otack är världens lön, säger jag bara.

Kristallkronan är ett av makens få (kanske det enda??) spontaninköp. Vi var på jakt efter en och letade i diverse loppisar och antikaffärer. Så snubblade vi över denna på Clemens Antik och den var något dyrare än vi tänkt oss - så jag sa klokt att vi får väl tänka lite på saken? OK sa maken, som är mycket för att göra kloka och genomtänkta köp, inte alls en sån där slarvig spontanshoppare som jag. "Vi går ut och promenerar ett varv runt kvarteret och tänker på saken". Sen hann vi inte mer än ut på trottoaren förrän maken högst okarakteristiskt sa att äh, vad sjutton, vi går in och köper den. Så då gjorde vi det.

Nu hänger den där hemma, komplett med små bockhuvuden i mässing och allt. Men sorgligt dammig.

Fast inte nu längre! Nä, för maken och jag har tillbringat första semesterdagen med att tvätta den. Vilken glans! Vilken fägring! Och så passande, nu när vi får middagsbesök av Zyrran och Zoya.

Det är väl det naturliga att göra sin första semesterdag, tvätta kristallkronor? Eller är man knäpp då?

Jag tänkte väl det

Igår tittade jag på den lokala SMHI-prognosen för de närmaste dagarna. För idag utlovades det att det skulle börja regna kl 13.

- Högst kuriöst! För att inte säga märkligt! sa jag för mig själv och stirrade förbluffat på vädertabellen.

För hur kunde de ta så fel? Jag menar, jag går ju på min semester kl 12 idag och då skulle jag ju få en hel timme med uppehållsväder?! There's something rotten in the state of Sweden muttrade jag för mig själv och kände mig så shakespearesk som allra helst.

Idag tittade jag igen. Prognosen är nu uppdaterad så att regnet drar in klockan 10. De kände väl att det behövdes lite marginaler.

Om hundar och bröder

När vi var i Marstrand och rantade runt så hände det sig att vi möttte en familj som var på väg åt andra hållet.

Själva kom vi i lite oordnad tropp - först kom Huliganen, sen kom maken och en bra bit därefter kom jag som inte har så många bengetsgener i min kropp och därför är lite långsammare av mig när det gäller att skutta över klipphällarna.

Men nu måste vi faktiskt använda oss av Huliganens riktiga namn, jo för han heter ju faktiskt inte så. Han heter Hampus kan jag avslöja.

När vi närmare oss familjen kände väl maken att det kunde vara lämpligt att lämna plats åt dem att komma fram så han sa uppmanande:

- sitt Hampus! sen sa han
- SITT!

Hampus sa inte så mycket, inte ens "varfördådå?", för han var väldigt upptagen av att snusa runt, ovan vid skärgård som han är.

Vid det här laget hade jag kommit ikapp så även jag försökte med ett "Sitt Hampus". Eller två. Men det fanns liksom ingen kontakt med västgötahjärnan, han levde helt i sin egen värld.

Familjen log vänligt när de passerade, och frågade förtjust om det var en västgötaspets? Och det kunde ju inte förnekas.

När de nästan passerat frågade den lilla flickan

- heter hunden Hampus? och när jag besvarade detta jakande sa hon glatt att det hette hennes bror också. (det är nu man förstår varför jag inte kan kalla Huliganen för Huliganen i det här inlägget, för hur underligt hade det inte verkat om hennes bror hetat Huliganen?)

- Sätter sig din bror när du säger "sitt Hampus"? undrade jag då
- Nä! svarade flickebarnet glatt.

Vi enades om att de är nog sådana, Hampusarna. Sätter sig bara när de själva vill.