Kategorisering

Maken, som är en snäll make, hämtade mig och hundarna från jobbet ikväll eftersom det snöar och är kallt.

När vi satt i bilen berättade han belåtet för mig att han håller på att kategorisera näbbfibulor.

- Jag delar in dem i grupperna G2A, G2B, G2C, G3A och G3B meddelade han belåtet. (Fråga inte mig varför inte G3C fick vara med i leken, djupt orättvist tycker jag ju att det är. Snudd på lite fibulamobbning faktiskt).

Jamen hur tråkigt lät inte de kategorierna då?

- Du kan dela in dem i platt-näbbade, spiss-näbbade och bredkäftiga i stället, föreslog jag hjälpsamt.

Maken såg ut som om jag inte begriper mig på det där med näbbfibulor.

Hundarna gäspade förstulet. De förstår nog inte heller storheten i det där med G2A osv?

Min favoritsöndag

Inte vet jag om det är åldern? Mognad? Vintertrötthet? Hur som helst, mitt favoritsätt att tillbringa helgerna dessa dagar är att bara flyta med, inte ha tider att passa, inte ha ett fulltecknat schema, utan bara glida in i ett tempo att man gör det man ska tills det är klart, och sen gör man nästa sak.

Jag får nog säga att den här söndagen hittills varit precis så lugn som jag velat ha den. Den har hittills inbegripit stickning och virkning. Läsning. Långa promenader med den lille Huliganen - ja till och med promenad med maken!!

-  Människan lever inte av ablativ allenast, ej heller av fibulor! sa Huliganen och jag till maken, vi tyckte att han behövde lite luft under vingarna, lite syre i lungorna! Maken klamrade sig räddhågset fast i fåtöljen och såg ut att tänka att han klarade sig alldeles utmärkt tack så mycket, så länge han fick ha näsan i en bok. Tämligen godvilligt följde han dock med när vi tog en sväng i Linnebjer. Det var maken och jag och Huliganen och bollen.

Det är makalöst roligt att springa efter en boll, tycker Huliganen. Maken tycker det är precis lika roligt att slippa springa efter en boll, men han har dock inget emot att godvilligt slänga iväg den.

Man får dock vara lite observant, rätt vad det är tappar Huliganen intresset för bollen och hade inte matte varit uppmärksam som en hök hade bollen fått övernatta i sin ensamhet ute i skogen.

- Man kan väl inte bara släppa sin boll så där, sa jag förmanande.
- En boll hit och en boll dit, det blir dyrt för matte, fortsatte jag sedan.
- Och?! såg Huliganen ut att tänka, - pengar, det är världsliga ting.

Sen åkte vi hem. Bakade lite - baka, det är också bra för själen! (också smakar det gott till kvällstéet, och det måste också bara bra för själen, tänker jag).

Maten står och puttrar i crock pottan - idag blir det laxgryta och det blir nog bra det med.

Så jo, det har varit en skön helg.

Nu kan måndagen få attackera bäst den vill! Jag är redo.

Äpplet faller inte långt från päronträdet

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda det här inlägget? Ska man börja från början, det verkar ju vara en bra inledning? Men vad är början? undrar man filosofiskt då. Det är inte lätt det här. Och inte är det lönt att jag frågar maken, för då börjar han genast, med en fanatisk blick i ögonen, att bena upp det hela i satsdelar och ordklasser. Så nä, honom frågar vi inte. Det blir lugnast så.

Jag tror jag börjar med svärfar. Jag hade världens trevligaste svärfar. En glad, vänlig och påhittig man. Dansk var han också. En man som älskade att djur och växter. Han odlade allt som gick att odla och lite till. Han lagade allt som gick att laga och lite till. Ja jag har alltid tyckt att jag varit väldigt lyckligt lottad när det kom till det där med svärfädrar även om han tyvärr inte längre finns med oss.

Sen har jag en make. Maken är son till svärfar (nähä??!!). Maken är också en vänlig och glad man. Fast det där med trädgård och att odla... nja, makens ständiga paroll är att "det ska vara lättskött". Med lättskött ska man då förstå "gräsmatta" så att man bara kan dra gräsklipparen över skiten. Så fort jag börjar få lite visioner för trädgården börjar maken flacka med blicken och försöka avleda mig.

Sen så har jag en son. En son som ibland tycker att vi ska göra ett eller annat. Se ett eller annat. Bland annat tyckte han att vi skulle se en tv-serie som hette 100% bonde. Jaja, sa vi och sen blev det inte mer med den saken. Så fyllde maken år. Och sonen, som väl tyckt att vi varit alldeles väldigt motsträviga och inte förstod vårt eget bästa, gav maken i present dvd-serien om sagde bonde, alla 100 procenten.

Har man fått en present så ska man såklart utnyttja den, så maken och jag parkerade oss framför tv:n och tittade på danske Frank som vill bedriva lantbruk på gammalt vis. Som har ladorna fulla med bra-att-ha-prylar som han bygger och lagar och fixar och donar. Som odlar så att lökarna sprätter ur marken. Som har hästar och gäss och getter och det ena med det andra. Som gör cider och kokar grönkål och bygger växthus, ingen brist på visioner där inte.

Maken tittade fascinerat. Jag tittade fascinerat.

- Han är precis som farsan! utbrast maken sen. Och jag får hålla med, det är liksom en reinkarnation av svärfar som vi mötte där i tv-rutan.

Vi tittade vidare.

Rätt vad det var utbrast maken

- om vi skulle gräva upp lite mer gräsmatta och göra en riktig köksträdgård? Vi kan ju odla lök till exempel.

När jag hämtat upp makan (edit: hakan skulle det ju vara. Herregud, 'makan' det är ju jag och då blir det ju alldeles väldigt konstigt om jag skulle ramla ner i mina egna knäskålar) från knäskålarna, dit jag tappat den, biföll jag förslaget med acklamation.

Så nog är det så; äpplet faller inte långt från trädet. Även om det ibland tar en väldigt lång tid på sig att falla.

En ny kärlek

Förra veckan bredde jag ut mig om makens nya kärlek. Den har ju inte falnat, glöden, kan jag lugnt säga. Herregud, jag har väl inte diskuterat så många satsdelar och ordklasser sen....sen... äsch jag har nog aldrig diskuterat det!

Men nu har faktiskt jag också en ny kärlek. En varm, omhuldande, ompysslande, delikat sådan. Maken får dock generöst ta del av vad denna varelse erbjuder.

För nog är det så att när det är så ruggigt väder som det är nu, ja då behöver man lite varm och god mat? Och då, mina vänner, då är en crock pot svaret på ens bön. En crock pot, ja det är helt enkelt the cat's whiskers vad mig anbelangar.

Jamen hur enkelt kan det vara? Man hackar och slänger i ingredienserna till en gryta på morgonen. Det tar 10 minuter. Sen puttrar den på och när man kommer hem på kvällen, då är det klart! Kan inte det uppväcka ens varmaste känslor, ja då vet inte jag vad som ska till.

Dessutom är den en lagom högteknologisk pryl. Kolla vredet! "Off", "Low" och "High". Mer än så behövs inte. Undra på att ens hjärta bankar!

När allt är klart lyfter man helt enkelt ut grytan ur själva apparaten, och voila! Det är serverat.

På bild nr 2 kan man se mina nya gardiner. Jo det är nämligen så himla bra att när man har en syster som syr gardiner åt en, ja då syr raskt denna snälla syster tallriksunderlägg av tyget som blir över. Så hade det aldrig blivit om jag gått på Hemtex och köpt gardiner, det är jag övertygad om.

Så jag tror nog att crockpotten blir en avgjord favorit. Men är det ruggigt väder (och det är det), då kan det behövas lite mer styrkande intag. Lite chokladmuffins till exempel. Jag vill stolt påpeka att jag minsann produktvecklat viktväktarnas muffinsrecept, sån är jag! Kreativ så det förslår. Titta bara, hallonfyllningen har jag själv hittat på, och jag får nog säga att goda muffins blev ännu bättre.

Här kan man då också se mina andra köksgardiner, jo syrran sydde nämligen två par! Och av resterna av det andra paret blev det en tehätta.

Den som är riktigt observant inser nu att jag har såväl gul- som grönrandiga köksgardiner - och då kan jag bara säga att det stämmer väldigt bra. Båda står sig mycket bra mot crock-pottan får jag säga.

Söndagsmorgon

Imorse var det morgonen efter lördagskvällen, ja det finns en underbar logik i det. Lördagskvällen tillbringades hos Ellenfamiljen och imorse nåddes jag av ett sms från Ellenmamman där kontentan var "herregud man är ju inte 22 år längre".  Det kan man bara, med viss ruelse, instämma i. Men roligt hade vi! Och gott var det! Det var dock inte min avsikt att redan 06.30 befinna mig på morgonpromenad, men där hade vi lite delade åsikter, Huliganen och jag. Eftersom jag fortfarande har ett tämligen ömt samvete efter natten före, vann Huliganen.

När vi väl kom ut var det jätteskönt! Vi såg gryningen komma, och vi såg ur fint det var med all rimfrost medan den inre spindelväven blåstes bort från hjärnan. När jag gick där funderade jag på att tänk om man bodde i England? Då kunde man hitta blommor i sin trädgård redan, jo för det har jag sett i engelska bloggar. I Lundatrakten prunkar det inte så rikligt i början av februari, funderade jag lite vemodigt vidare.

Sen kom vi hem, och jag rände ut i trädgården med kameran och titta, det finns visst blommor i min trädgård! Både rosor, lavendel, rudbeckia och avenbok (okej, avenbok är ingen blomma, det medges, men nu ska vi inte vara småpetiga här).

Och om nu avenboken kan få passera som blomma, så tycker jag vi klämmer in lite murgröna också, nu när vi ändå är på generöst humör. Denna liberala syn på blommighet, balanserar jag för säkerhets skull upp med en stockros också så att inte någon linnéansk blommighetsfascist kommer och slår mig på fingrarna.

Så jo, nog är trädgården rätt fin även i februari tycker jag.

Fast den som ändå är trädgården vackraste blomma, den har ingen rot. Inga knoppar, inga blad. Den låter. Den vill gå ut halv sju på söndagsmorgnarna. Den är kaxig, lite lagom uppfostrad i en fri syn på hur uppfostran ska vara. Den snarkar just nu under min fåtölj. Och den är finare än vilken ros som  helst.

När samvetet gnager

Gnager är nog egentligen ett för milt ord. Svider räcker inte heller. Nej, samvetet far fram som en fogsvans av taggigaste slag. Vad kan jag säga? Det var ju mitt fel. Det har inte hänt förut, och det kommer förhoppningsvis inte att hända igen. Visst, jag inser att ingen dog av det här. Inga oreparerbara skador heller. Men nä, man gör inte så här. Inte om man är en ansvarskännande matte.

Igår kväll, efter kycklinggratäng, lite gewurztraminer och Zlatan vandrade Huliganen och jag ut för den sista kvällsrundan. I allsköns samförstånd vankade vi framåt, gjorde det som skulle göras, funderade på vad helgen skulle medföra och tyckte sedan det var skönt att komma hem.

Jag, som är en kvällstrött person av Första Ordningen, gjorde mig iordning och ramlade i säng, efter att först ha sett till att Huliganens säng, som dagtid skjuts in under sängen, var framdagen och bäddad med den lilla god-natt-frolicen. Sen stämde jag möte med Morfei. Hunden låg förvisso inte i sin säng, men eftersom maken arbetade för fullt, förmodligen benade han ut några latinska grammatiska finesser, eller möjligen någon arkeologisk klurighet, funderade jag inte vidare. Huliganen brukar då tycka om att ligga på mattan i arbetsrummet, jag vet inte om det är för att hjälpa till eller för att ha lite male bonding med maken.

Tja, sedan ägnade jag natten åt att sova, det är ju brukligt så. Vid sju tutade makens klockradio igång och jag skuttade upp för att göra mig iordning. (Med "skutta" ska man förstå att jag ramlade ur sängen vid halvåtta). Gjorde mig i ordning och undrade lite var hunden var? "Sicken sömntuta" sa jag lite roat för mig själv och gick för att väcka honom. Men vadnu? Ingen hund i sängen, och frolicen låg kvar!!! Nu blev jag riktigt orolig och ropade och kallade på min lille Huligan. Alldeles tyst. Hänsynslöst väckte jag maken och undrade om han visste var hunden var? -Äääähhhh? sa maken intelligent, men sen kvicknade han till och sa att nej, det visste han inte. Jag for runt i huset och letade. Men sen - sen tittade jag på den stängda dörren ut till hallen. Den som jag stängt, för vårt hus är gammalt och hallen blir kall på nätterna. När jag öppnade dörren for en liten katapult ut, lycklig som en katapultlarv på uppåttjack och svansen gick som en semafor.

Jag hade stängt honom ute i hallen hela natten! Jag känner mig som en usel människa.

Men sen försökte jag sona mitt brott med lite extra ost till frukost. En tvåtimmarspromenad med aussien och aussiens matte. Lite extra gos i soffan. Huliganen har godvilligt mottagit ursäkter. Gått på promenaden. Gosat i soffan. Måhända har han påpekat att en eller annan frolic till vore kanske bra...

Vad jag inte förstår är dock varför denne hund, som annars inte brukar ha något emot att göra sin stämma hörd har suttit alldeles tyst därute och inte sagt något? Tänk så förvånad han måste ha känt sig av att ha blivit uteständ så där. Men nu ska ingen stängas ut mer, då sover jag hellre själv i hallen, så det så.

Musik till arbetet

Jag kom hem på lunchen. Ingen mötte när jag låste upp ytterdörren, inte ens den lille gårdvaren. Förklaringen kom när jag hörde Creedence dåna från vardagsrummet där maken dammsög. Jag fick på lätta fötter tassa ner och vråla

- Hej!!! i örat på honom.
- Har du alltid musik till arbetet? undrade jag sedan medan trumhinnorna hoppade jenka.

Maken nickade instämmande. Jo, det blir roligare då.

- Är det alltid Creedence? undrade jag vidare, medan jag funderade på om jag missat något under alla mina år av dammsugning.

- Ibland omväxlar jag med Gunnar Wiklund, sa maken belåtet. - Han funkar också bra till dammsugning.

Jag känner mig dock tveksam till herr Wiklund får jag nog säga. Det känns som att man vill ha mer tryck?

Sedan åt vi lunch och maken underhöll mig med latinska böjningsformer, alltmedan Creedence fortsatte att tuta på i bakgrunden.

Nu går jag tillbaka till jobbet. Det känns lugnare så.