Abstinens

Det här gick ju inte! Det hade gått alldeles för lång tid sedan senaste Afternoon Tea:et, en tillvaro utan scones och små snittar och gott te, det är ju rena öken. Lite har jag väl motat bort den värsta misären med en eller annan glass, lite grillning i det galet fina vädret, något litet (ha! who am I kidding, "litet"?!) glas vin. Men det hjälps inte, rätt vad det är så kräver ens inre anglofil ett afternoon tea och därför var det ju ett himla tur att Ellenmamman rådigt hade bokat in oss på just ett sånt eftermiddagste på Svabesholms Kungsgård. Vid Kungsgården ligger Den Engelska Trädgården, och det var ju en utmärkt början innan man kastade sig som en kobra över sconesen.

Alltså, den här trädgården är bara fyra år gammal (förutom träden och häckarna), hur klokt är det? Och hur begåvade är de damer som skapat hela alltet? Där ligger man i lä, det är som om man sprang 60 meter på idrottsdagen i skolan (ett dystert minne som bäst begravs djupt i minnets arkiv. Ibland är det en fördel att bli gammal och glömsk) och på banan bredvid rände Usain Bolt. Eller Justin Gatlin. Eller annan valfri snabblöpare. Vi oh:ade och ah:ade över fina kombinationer, över vattenporl och det fina växthuset och blomprakt vartän man såg. Rosorna låg i startgroparna men hade inte börjat blomma än och det var kanske tur för annars hade jag gått av på mitten av avundsjuka.

Vi som var där träffades när vi alla hade häst i samma stall när vi var unga och viga och sådär och sen går livet sina olika vägar och vi ses inte så ofta nuförtiden - men när då någon tar tag i saken så kan det hända att vägarna sammanstrålar just vid Svabesholm.

Det blev mycket prat! Och mycket som skulle förevigas, för man vet ju hur det är; finns det inte bevis på sociala medier så har man inte varit där, då är det som att stå och ropa i öknen.

- klorofyll i all ära, sa jag sen, nu vill jag ha te! Det visade sig att det ville alla de andra också, så vi traskade i samlad tropp bort till huvudbyggnaden där Afternoon Tea:et serverades. Det finns ett café också för de som inte kräver blommiga tekoppar, mumsiga scones, kakfat i våningar... men för oss var det the Real Stuff som gällde så vi knallade in och kollade oss belåtet omkring. Jojo. Så ska det se ut, med knubbiga porslinspottor i fönstret, med kakelugnar och rosenkoppar och allt det som ska till.

Och sen åt vi. Och pratade och pratade och emellanåt var vi rätt tysta, det var då vi tryckte in en scones till, då fick det bli en mer eller mindre ofrivillig paus i det hela.

Till slut kom servitrisen och undrade om vi önskade att hon skulle sätta fram fler nybakta scones? Och det var med sorg i hjärtat man fick skaka på huvudet och säga tack, men nej tack - ty det fanns inte plats för fler. Det var lite som i julevangeliet, "det fanns inte plats för dem i härbärget", om man nu tänker sig att Josef och Maria vore scones och magen vore härbärget - fast det kanske är alltför långsökt?

I alla händelser stånkade vi oss av stolarna, rullade ut i trädgården igen och köpte en engelsk pelargon och sen åkte vi hem igen, till maken och Loppan som inte fått så mycket som minsta lilla smula. Så orättvist kan livet vara, men förhoppningsvis kompenserade jag det genom att fixa till vildsvinskotletter som maken fick grilla. Och ja, det kan väl hända att det blev lite vin då också.

Karnevalsyra

Vart fjärde år är det lundakarneval, och eftersom det är knappt tre år sedan vi flyttade mitt in i studentnästet här i Lund så har vi inte upplevt det på nära håll. Vi har förstått att en hel del grannar flyr fältet, medan andra tycker att det är lite uppiggande med folkliv, musik och fest. Klart vi ville uppleva detta från första parkett - men för säkerhets skull investerade maken i ett gäng nya öronproppar. Man behöver ju sin skönhetssömn nuförtiden.

Helgen, den har varit lika solig som hela maj och Lund har visat sig från sin bästa sida; syrenerna blommar som besatt, studenterna vimsar runt med en vinflaska i näven och ser glada ut, glassen på PerTutti är gräddigare än någonsin och livet, det känns ganska skönt.

Loppan och jag , vi inledde helgen med morgonpromenad ute i en sån där löjligt sommarfager morgon, en sån där livsandarna dansar jenka fram längs stigen. Vi stötte på ett gäng hjortar som vips skuttade iväg, sen stötte vi på några harar som gjorde sammanledes. I skyn, där seglade gladorna fram och Loppan och jag, vi hade det ganska gott. Vi luktade på maskrosor, vi balanserade på stockar och vi blev skrämda av en fasanhöna som lagt sig att trycka just där vi tränade inkallning - när Loppan kom ilandes med frolic i blick for hönan upp så att Loppan blev rent förskräckt, jag hoppade högt av överraskning och fasanhönan drog sin kos. Kanske inte optimalt som inkallningsträning direkt, men vi lade raskt Den Gruvliga Fasanincidenten bakom oss och gick och snusade på några liljekonvaler som börjat blomma istället.

Sen åkte vi hem till våran husse som belåtet legat kvar i sängen och läst tidningen, ett optimalt sätt att fördriva en försommarmorgon på enligt makens åsikt.

Men sen var det ju dags att kila ner på stan för att se på karnevalståget. Vi placerade oss alldeles i början och det var nog så bra, men vi kom liksom ganska nära så man fick ingen direkt överblick, men vad gör det, det är stämningen man är ute efter! Först kom polishästarna och jag fick något drömskt i blicken, även om det är massor av år sedan jag vågade mig upp på en hästrygg - och att rida genom en sån folkmassa i trängsel, det hade jag aldrig vågat! Sen kom karnevalsgeneralskan, och sen kom vagnar, mer eller mindre svårtydda teman, orkestrar och baletter. Vissa i studentorkestrarna såg ut att ha varit om rätt många karnevaler vid det här laget, men tutade på med samma frenesi som de övriga.

Efter att ha varit studentikosa traskade vi hem igen för vi väntade ju gäster! Det var Ellenfamiljen (minus Ellen) som kom och vi satt i trädgården och drack fläderblomssaft och gin och åt chips innan vi skulle gå över på the hard stuff som just denna dag var lammytterfilet.

- Får Loppan vara i soffan? undrade Ellenmamman som har en soft spot för raggiga hundar. Och visst får Loppan vara i trädgårdssoffan tycker matte som också har en soft spot för sin raggiga loppa. Loppan tyckte dock att varför begränsa sig till att vara i soffan när man lika gärna kan knalla upp på bordet och mula in chips? Då fick Loppan gå ner igen, vilket hon tyckte var lite småaktigt av matte, faktiskt.

När lammet var ett minne blott och alla glas var diskade ramlade vi i säng med öronpropparna inom räckhåll - och innan vi visste ordet av var det morgon.

- så konstigt det var med studenterna i natt, sa maken.
- var det? Jag märkte ingenting, för jag sov, svarade jag och öppnade ett sömnigt öga.
- nä just det, det var alldeles tyst! sa maken och såg ut att tänka att ska de vara så tystlåtna hade han ju inte behövt investera i nya proppar.

Idag har det dock blippats och bloppats för Malmö nation har konsert på innergården, så de kom till användning i alla fall. Men som helhet betraktat får jag nog säga att det var himla trevligt men inte alls så stökigt som man kunnat befara.

Modig som ett lejon

Min lilla loppa, hon är en fredlig typ. Åtminstone om man inte är en mjukisleksak, för då gör hon processen skoningslöst kort. Sen kan det ju hända att hon råkar välta ett eller annat barn i ren och skär entusiasm, men det vill jag skriva på levnadsglädjens konto. Det har också hänt vid något tillfälle att hon råkat bita matte när vi kampat lite väl våldsamt och matte inte haft vett att hålla fingrarna i styr, där "i styr" då betyder "utom räckhåll för Loppans vita och välvässade bissingar".

Men annars är hon fridfullheten och kärleksfullheten personifierad! (Eller vänta nu, borde det heta "hundifierad"?) Hon är mild. Hon är blid. Hon utstrålar vänlighet och rarhet i varenda liten raggtuss. Hon är inte den som står på barrikaderna, som befinner sig mitt i stridsvimlet och hetsar upp sig och utstrålar aggressioner. Här får jag nog erkänna att den gamla devisen Sådan matte, sådan hund inte riktigt stämmer, matte är mer typen som kan bli lite rödglödgad emellanåt. Har jag hört. Nä, till och med när Loppan slaktar mjukisdjur sker det på ett synnerligen icke-aggressivt sätt. Hela hon är en ren och skär inkarnation av Love, Peace and Understanding,  ja minus drogdimmorna då. Loppan är en renlevnadstyp och en som lever efter devisen bättre fly än illa fäkta. Helt förståeligt, för en sån liten kortbent pjäs, hon kan ju helt enkelt inte fäkta annat än illa.

Dock finns det saker som lockar fram Loppans inre jägare; råttor t.ex. Nu har hon, såvitt jag vet, bara stött på en råtta (gudskelov), men den hade hon gärna gjort processen kort med, ifall nu inte den fega råttan hade smitit undan i ett hål. Sen får jag erkänna att hon gärna skulle jaga änderna i Botan, även om nu matte tycker att man ska avhålla sig från detta. Ibland går dock matte runt och spankulerar i sina penséer och tänker Djupa Tankar Om Livet och då händer det att helt plötsligt börjar Loppan sssmmyyyga för att sedan göra en liten sprint och bli jättenöjd när anden förnärmat fnyser och hoppar ner i dammen och simmar iväg innan matte hinner göra mer än säga ääähhh, nejmen inte jaga anden, hörredudu! och hala in kopplet.

Imorse var en ljuvlig sommarmorgon, en morgon som gjord för Djupa Tankar om Livet, och därför var jag inte helt på hugget när Loppan fick syn på en and! En som låg och sov i gräset!

Hurra! tänkte nog Loppan, hon kastade en förstulen blick på matte för att se så att denna velpotta inte märkte något och sedan började hon smyga, hon hukade sig och smög och smög...och där ungefär vaknade matte ur sina drömmerier och tänkte att vavava...ähhhh...händer det nåt?. Matte insåg att anden, den sov så djupt och gott och märkte inget av Den Smygande Loppan alls, så matte gjorde sig beredd att sätta stopp för det som såg ut att bli and-ragu på menyn. Men just då insåg även Loppan att anden, den snarkade bara vidare och märkte inget och betedde sig helt oregelmässigt. Men hallå! Anden skulle ju fnysa och hoppa ner i vattnet, inte ligga där och snarka! Då blev Loppan osäker och gick och gömde sig bakom mattes ben, vad var nu det där för en macho and? En som inte blev rädd?! Bäst att hålla sig undan, tänkte Loppan och försökte låtsas som att hon minsann inte tänkte jaga någon and alls, nej vad henne beträffade så fanns det helt enkelt inga änder alls i närområdet.

Så vi gick vidare, och anden, den öppnade ett sömnigt öga och undrade vad som hände? Och sen gled den ner i dammen och tänkte nog att den här dagen, den började ju bra.

Min lilla Loppa - du är världens bästa Loppa, men modig som ett lejon, det är du inte.

Fantastiska dagar

Okej, det kanske inte började så himla fantastiskt med att dottern fick ett våldsamt gallstensanfall och tillbringade 15 långa timmar på akuten, ingen vettig människa tycker ju att detta är fantastiskt. Möjligen fantastiskt makalöst dåligt att det är så få läkare på akuten, ett antal som går att räkna på ena handens tummetott, men i alla fall; dottern är medicinerad och väntar på operation och maken, Loppan och jag, vi fick hänga med Grynet och det piggar ju alltid upp! Pyret tillbringade också många timmar på akuten tillsammans med mamma och pappa, men kom hem vid något tillfälle så då fick vi ju hänga med henne också som en extra liten bonus.

Sen var det dags för syrrans och min spahelg! När vi bokade i vintras sa vi lite förhoppningsfullt att i maj, då kan det ju vara rätt fint väder...om vi har tur... i alla fall är det nog ingen snöstorm... sa vi och höll tummarna.

Och vi måste ha hållit timmarna på ett ytterst kompetent sätt för tänk, det var vare sig snöstorm eller regn på tvären när vi styrde kosan mot Ystad. Först körde vi in i Ystad för lite lunch och kringpromenerande. - Vi går till klostret, sa vi och plockade fram mobilerna och tittade på google maps. Båda två. Och hur det nu liksom gick till så gick vi liksom fel, och kom bara längre och längre ifrån? - Märkligt, på vår ära! sa vi och gick envist vidare ända tills vi insåg att nä, det här stämmer inte, händer inget så kommer vi att hamna i Korpilombolo! Att vända mobilen upp och ner (det gamla kartläsartricket) hjälpte ju föga, för mobileländet vände i sin tur på kartan då så att både kartan och vi blev helt snurriga. Till slut kom vi ändå rätt och fick vår lunch och sen körde vi vidare till Ystad Saltsjöbad som var slutdestinationen för helgen. Det var lite mulet, men alldeles stilla och vi hivade in väskorna och galopperade ner till stranden. Klart man ska få lite sand mellan tårna när man är vid havet. Vi var mycket glada!

När vi hade traskat precis lagom långt kände vi att det var dags att kasta oss i vattnet! Kanske dock inte i böljan den blå som ärligt talat såg lite kylslagen ut. Blå hade man nog blivit, men mer av köldchock kändes det som. Vikingablodet har tydligen blivit rätt så utspätt hos denna sentida generation, så vi tänkte att vi föredrog nog att hoppa ner i lite mer temperaret vatten. Alltså avsandade vi oss, checkade in på rummen som var somriga och ljuvliga med en fantastisk utsikt mot havet. Sen, sen drog vi oss mot varma pooler! Vi simmade lite, vi satt i en grund och extravarm pool vid brasan och njöt av livet och sen badade vi faktiskt utomhus. I en mycket varm och väldigt behaglig pool. Alldeles precis lagom frisksportande för min del, faktiskt. Jag är nog inte så mycket kanalsimmartypen om man ska vara ärlig och ärlig, det ska man vara, till och med i min blogg. Ja, okej, någorlunda ärlig är väl det som gäller härinne, måtta med allt. Även med bloggärlighet.

 

 

 Det som var allra mest fantastiskt på Ystad Saltsjöbad var nog ändå relaxavdelningen. Alltså, det var så relaxigt att jag kanske stickade typ fyra varv och sen gick jag in i ett meditativt tillstånd med ett saligt leende på läpparna. Vi låg där i ett rum mot havet på en mjuk säng och pratade om livet och meningen med det hela, och måhända drack vi ett glas rosé också. Man kan ju hjälpa det meditativa lite på traven, menar jag.

När vi mediterat färdigt var det dags att ikläda sig läppstift, klänning och lite bling för att traska iväg och äta en förträfflig middag. Själv åt jag det vegetariska alternativet, som var blomkål och det låter kanske inte så mycket fine dining över det hela, men den blomkålen, den hade liksom förfinats så att den upphöjts till ett eget grönsaksstadium som lågt högt över sin bonniga kusiners. Ett slags blomkålens nirvana tror jag.

 

 När blomkålen (och sparrisen och citrontarten) var ett lyckligt minne blott förpassade vi oss upp till det mörka relaxrummet där vi låg på en annan dubbelsäng och tittade på brasan och pratade lite till när vi inte bara kopplade av i companionable silence, innan det var dags att ramla i säng.

Nu kunde man ju tro att vi liksom fyllt njutningsmåttet, men nix, detta var bara början. Söndagen inleddes med en utmärkt frukost och det kan hända att jag petade i mig två amerikanska plättar med jordgubbssylt om vi nu ska vara så himla ärliga. Sen, sen var det dags för 80 minuters lugn massage där man peelades, smordes in, lindades in i majstäcke (? - kändes lite plastigt) och sen fick en lugn och stillsam helkroppsmassage. - Känns det bra? frågade massören och ja, det gjorde det mumlade jag till svar, långt inifrån den saliga dimma där jag befann mig.

Något senare ringde maken och undrade om vi hade det skönt? -Vi har det så bra så jag går omkring och dreglar hela tiden, svarade jag. Obs! detta var ju bildligt talat. Gudskelov lämnade jag inte ett spår med saliv efter mig, det hade ju sett märkligt ut ändå.

Alltför snart var det sedan dag att ta farväl av Ystad Saltsjöbad, dock inte utan ytterligare en stund i utomhuspoolen och sen lite häng uppe i solrummet. Med vatten denna gång, men det gick ju bra det med, det finns ju gränser för mycket rosé man kan peta i sig på en helg menar jag.

 

 

Var njutningen slut sedan? Ånej! Vi tog vägen förbi Olof Viktors där vi åt en macka med kräftstjärtar och sög ut det allra sista av vår spahelg.

En utmärkt helg. Utan minsta lilla hagelstorm eller hällregn, men med relax, god mat och gott sällskap.

Vi carpar på

...och njuter i fulla drag av solsken och blommor och äppelträdsblommor (finns det något ljuvligare?!) och syrener som snart slår ut.

Inte kan man sitta inne på jobbet och mögla då? Obs! Detta är en retorisk fråga, för det finns ju bara ett svar på den.

- Carpe diem! utropar jag och far ut genom kontorsdörren som om jag hade eld i baken, med Loppan hack i häl. Hon är ju rätt tystlåten av sig så det blir inga utrop från henne, men hur man carpar en diem, det har hon full koll på.

Man kan t.ex. åka ut till Linnebjer med storaussien och fara runt som om man hade små reamotorer i tassarna, utom när matte vill ta en bild för då sitter de där så fint... en stund i alla fall innan frihetskänslorna exploderar på nytt och de fräser runt så att maskrosorna yr som gul konfetti. Alltså, man blir så lycklig i sinnet av att se två så glada hundar!

Ett annat bra sätt att fånga dagen, det är att våldgästa dottern och Grynet och Pyret ett tag. Då blev det badliv, kanske inte med så mycket paraplydrinkar under ett bastparasoll men med plaskpool och stänk och plask och saft och lite sittande i skuggan. Grynet och jag, vi plaskade på som en smärre fontän och dottern tittade roat på och sa att - du nog är lika förtjust i att leka med vatten som Grynet? Och jo, det har hon en poäng i får jag väl erkänna. 61, going on 4 sisådär.

Grynet som verkligen har en glimt i ögat och en smärre rävfarm bakom örat, spelade sin mormor ett practical joke; poolen behövde blåsas upp lite tyckte hon, så mormor stånkade ner på knä och blåste upp lite mer varpå Grynet raskt greppade vattenkannan (exhibit A i bilden ovan) och tömde den över mormors huvud under förtjust fnittrande. Men herregud, man torkar ju snabbt i högsommarvärme och förresten blev man bara lite skönt avsvalkad.

Pyret tog det lite mer lugnt i skuggan, men nästa sommar, då blir det nog ännu mer plask i poolen förutspår mormor.

Livet alltså. Det blir nog inte så mycket bättre än så här.

Helgen, alltså

Normalt sett brukar det väl bli ett blogginlägg eller två på helgerna när tiden är lite mer ens egen, men inte så denna helgen. Nä, för inte kan man sitta inne och blogga när SOMMAREN exploderade! Det blev inte så mycket fotograferat heller, för när det nu liksom erupterar med blommor och blader och solsken och grillat runt omkring en, ja då ska man carpa diem så mycket man kan och uppleva. Bara njuta.

Så vad har Loppan och jag då njutit av? Vi träffade syrran och Zoya i fredags kväll och alla hade det himla trevligt, utom möjligen Zoya som suckade och sa "är hon kvar?!? Varför i hela fridens namn?!"

Men jo, Loppan är kvar och vi tog en lördagssommarmorgonpromenad bland vitsippor och bokar och rände runt med en lika busig boxer (Loppan, själv stod jag stilla, förutom när jag svajade i vinddraget när de for förbi), och då, då blev det faktiskt någon liten bild.

Sen var maken och jag på middag på kvällen medan Loppan var hos Johanna och jag tror att vi alla hade det alldeles förträffligt. Möjligen fick maken och jag mer champagne, smördegsbakelser, fantastisk fisksoppa och jordgubbstårta än Loppan, men livet är ju sånt; inte alltid rättvist.

Söndagen, ja den tillbringades utomhus i stort sett hela dagen. Inte kan man sitta inne och häcka? Vi började med att spela golf, och det var möjligen inte helgens bästa beslut, men det var ju soligt och så, det var det, så det var väl inte helt bortkastat. Sen blev det trädgård och soffhäng och grillat och en uppgrävd funkia och snipp, snapp, snut så var den helgen slut!

Men det kommer säkert fler.

1 maj och yllestrumpor

Först stickade jag klart en vårkofta i turkos med blomknappar, jag menar det är ju ändå maj och då ska man väl stoppa undan yllet?

Sen var vi och spelade årets första golf och det gick alldeles utmärkt, tackar som frågar. Ja alltså, Loppan uppförde sig exemplariskt, E-x-e-m-p-l-a-r-i-s-k-t säger jag, och det är ju det som räknas. Jodå, ett eller annat slag satt väl där det skulle och de övriga kan vi förbigå med tystnad. Det regnade inte och det var inte svinkallt men lite sådär mittemellan kan man säga.

Vi åkte hem och åt lunch och sen, sen drog 1 maj-vädret in. Just nu har vi 8 grader och regn och blåst... det blir inget av med att gå till Universitetsplatsen och lyssna på studentsångarna, det får bli tv:n till det. Däremot stickar jag restgarnsstrumpor i ylle och det känns väldigt passande.

- Titta så fina! sa jag till maken, som tittade, rös lite i sitt enfärgade innersta och sedan på muttrade något tyst som lät ungefär som att "tur att de inte är till mig i alla fall...".

Ute på Göteborgs nations innergård är det fullt ös, studenterna står och hoppar i takt, de 8 graderna och regnet till trots. De håller nog värmen ändå tänker jag, och dessutom är de nog ganska impregnerade av värmande drycker.

Jag har det utmärkt här inomhus i värmen, med mina ullstrumpor och med fönsterrutorna skallrandes i takt till musiken.

Glad 1:a maj!