Hurra igen!

 

Jo för nu är det ju födelsedag igen i familjen! Vi har lyckats samla en hel hög fölsegrisar i januari-februari, så grattisropen far som pingpongbollar över nejden. Och just idag är det ju Tomten som fyller år! Kanske det inte är tomten... och då, när han kom till världen var det ju inte så mycket skägg kan jag säga. Men vi hurrar i alla fall såklart, och hoppas att du får tårta och paket och skönsång idag!

De här första dagarna på 2021 har varit en ganska avslappnad affär. Men först firade vi in det nya året med syrran - eller rättare sagt, det gjorde vi inte, för vi åkte hem redan vid 23-tiden för att inte vara ute vid den värsta rakettiden. Loppan är nämligen avgjort oimponerad av fyrverkerier. Det kan dock hända att de där modersmjölkstabletterna gjorde viss verkan, för hon var inte panikslagen i alla fall och det var skönt. Dock var hon så pass störd att hon inte åt oxfilet, trots att hon serverades det mitt framför nosen på en egen liten bricka. Maken och jag, vi fick minsann också oxfilet och en massa annat gott, fast vi serverades mer traditionellt på tallrik, och vi, vi åt så att vi blev nästan fyrkantiga.

Men som sagt, avslappnat och behagligt - hundpromenader, lite brödbakning, Tour de Ski på TV, lite ankbröst och gott vin, mycket mer än så behövs inte för att man ska njuta av tillvaron. Snön har lyst med sin frånvaro, men å andra sidan så slipper man ju skotta då, eller halka runt på isen, eller få salt i tassarna så det kan man väl också se lite positivt på.

Något som man kan se mycket positivt på är att jag såhär i självaste starten på året blivit klar med min fårknyppling! Jag är makalöst stolt och klappar mig på axeln och säger "det gjorde du bra!". Och när jag tänker på att det bara är 1,5 år sedan jag i Vadstena på spetsmuséet tänkte att "skulle man? Kanske?" och sen i september samma år började på Udd och Stad, ja då tycker jag nog att en gratulationsklapp är helt i sin ordning. I all synnerhet som jag fått klura ut en hel del själv efter det att knypplingskursen ställdes in (ständigt denna Covid!). Och det kan jag säga att det är lite klurigt att knyppla en fårsvans - vem kunde ha trott det? När jag kom till den allra sista kanten och bara skulle knyppla bort de flesta av de 36 paren, ja då tänkte jag lättsinnigt ungefär att jamen hur svårt kan det vara? Nu är jag ju nästan klar! Ja då visade det sig att även det var lite klurigare än jag trott, men efter lite trassel så var det jag som bestämde och rätt vad det var, så var det klart! Nu har jag en egen liten fårflock, inte illa.

Maken kom ut i köket precis när jag klippte av det första paret knyppelpinnar och utropade förbluffat "ska du klippa i knypplingen?!", men jo, det skulle jag. Fast jag håller med om att det är lite nervöst, det där. Det är ju så med handarbete, gastkramande spänning hela tiden. Klipper man inte upp steekar i sina stickade koftor så går man loss med saxen i knypplingen. Det gäller att ha nerver av stål.

Något gammal, något nytt...

Relativt nytt i alla fall - för samtidigt som 2020 definitivt är i rollatorstadiet så är ju andra så mycket nyare och yngre utan en rollator i sikte. Närmare bestämt 3 år idag! Grattis Pyret! Du är verkligen en frisk fläkt i familjen, det är ingen risk att man gror igen när du är i närheten - full av energi och glädje! Jag hoppas du fick din rosa tårta idag, så ses vi en annan dag och har kalas. Ja, om vi alla är friska förstås, men det får vi verkligen hoppas när det är dags för 3-årskalas. Pyret, ja hon är ju rena vitamininjektionen!

För övrigt har vi tagit det ganska lugnt idag. Loppan och jag tog en sväng i skogen idag också för att distrahera. Vi var inte ensamma om den tanken (även om det ser så ut på bilden), det var hundar och människor bakom varenda buske - undra på det, när det Stora Eländet snart bryter ut för fullt.  De här dagarna är det inte tal om att gå okopplad, skulle Loppan bli riktigt skrämd så finns det risk att hon flyr i panik och det får inte ske. Inom mig tänker jag att kunde man inte bara förbjuda all privatförsäljning av smällare och raketer? Så kunde man möjligen ha ett kommunalt vid 24-slaget och sen vore det bra med det. Fast då skulle det väl smugglas raketer, så jag vet inte om det hjälper. Smällarförbudet (som ju funnits sedan 2002 läste jag i tidningen) kan man ju inte påstå har full effekt.

Men nu är det i alla fall dags att ta fram den nya almanackan. 2020 års upplaga känns så förra året. I hopp om att kunna fylla den med idel trevliga saker, resor, träffar, kurser och annat så valde jag den rosigaste och ljusaste varianten jag kunde hitta. Allt som kan hjälpa är ju bra! Inte för att inte 2020 hade sina avgjorda ljuspunkter - en nybakad doktor faller en ju osökt på läppen, för att inte tala om ett nytt fint hus i Halmstad och två dotterdöttrar som är en källa till glädje - men nog kan man önska sig lite mindre pandemi, mer vaccinationer och gärna lite goda nyheter om miljö och världspolitik när jag nu är i önsketagen.

Först blir det dock ett litet nyårsfirande hos syrran och det ser vi fram emot. En bra final på det här året!

Upploppet

 Nu är vi inne på upploppet! Nu kanske jag inte i första hand tänkte på min fårknyppling utan mer kalendermässigt - men faktum är att även fåren börjar närma sig ändalykten. En liten fårsvans kvar, lite nålbotten med vridning och lite vävbotten - sen är det klart! En annan sak som är klar är ett par strumpor till maken. Mullvadsfärgade. Omönstrade. Maken såg synnerligen belåten ut.

Denna bild kallar jag "Komposition i gråbrunt". Eller möjligen "Symfoni i brungrått"? Komposition - Symfoni? Ja, jag vet inte riktigt. Till mig själv stickar jag en slipover. I varmt orange. Där saknas dock en ribbstickning kring ena ärmhålet, så den får inte vara med på bild än.

Medan jag skriver är det något som flåsar. Det är stackars Loppan som hässjar för fullt, jo för de eländiga smällarmarodörerna har ju börjat sticka upp sina fula trynen. På morgnarna går det bra, för då sover de väl, uslingarna. Då tar Loppan och jag en rejäl promenad och jag tänker ibland att det är som att kliva ut i en Hitchcockfilm. Inte för att Loppan är så skrämmande, men eftersom vi bor mitt emellan två gigantiska kolonier av råkor. De är dock inte så skrämmande de heller, möjligen om man skulle råka få en fågelskit i huvudet när man traskar förbi.

På morgonen vill Loppan leka också, så det brukar vara förberett när jag kommer ut i hallen. Inget piggar upp som lite dragkamp! Men sen, när det har smällt, ja då vill Loppan inte leka. Då vill hon tränga in sig i ett litet utrymme och bara försvinna. Idag åkte vi till djurapoteket för att köpa något lugnande, för både maken och jag tycker synd om henne. Det skulle nog gjorts lite tidigare, men bättre sent än aldrig tänkte vi och betalade ett rejält belopp för några tabletter. Det fanns sådana vars aktiva ingredients var något som skulle efterlika när man diade hos tikmamman, och sådana vars aktiva ingrediens byggde på grönt te. Vem blir lugn av grönt te?! utropade maken och jag unisont, och valet föll på mammamjölkstabletterna. Loppan har tuggat i sig en, men om hon är så värst lugn vete sjutton. Vi får väl se imorgon. Men nästa år tror jag att vi ska uppsöka en veterinär och få utskrivet lite mer potenta droger. Nyår, det ska ju vara glitter och glamour och god mat, inte en skräckupplevelse att pina sig igenom.

Men, som sagt, vi är på upploppet och snart är det över för det här året och vi kastar oss över 2021.

Vidga sina vyer

 Det går ju inte att komma ifrån att livet går liksom lite lunka-på-tempo nuförtiden. Dels är man inne i den stora julmättnadsbubblan, dels sätter covid effektivt p för många försök att aktivera sig. Men visst, slow-living har sina fördelar också, man kan ju komma i kontakt med sitt inre själsliv också. Om man nu har något, ibland tvivlar jag. Jag kände att nu när vi närmar oss slutet på året så vill man kanske ändå klämma ur det sista ur den nästan tomma årstuben? 

Alltså vaknade jag igår och utropade i bästa Arkimedesstil "Heureka! Jag har funnit det!". Maken öppnade ett sömnigt öga och undrade vad? Och varför ylade hans hustru när man som bäst sov gott? 

- Jag ska lära mig något nytt idag! utropade jag vidare, full av entusiasm. Det tindrade till lite i makens ögon och han undrade vad jag skulle lära mig? Hade det något med medeltidsaristokrati att göra? Med Manchester Uniteds spelsystem? Ett nytt sätt att klassificera skalbaggar? Möjligheterna var många, det förstod han ju.

- Jag ska lära mig att göra italiensk avmaskning! förkunnade jag. - Eller tubular bind-off, som vi internationalister säger. 

Inte för att det är så lätt att vara internationell av sig i dessa dagar, men man får ju göra vad man kan. Då upphörde ögontindret och maken slumrade in igen. Själv kastade jag mig över youtube och söp in tekniken. Man skulle ha en lång tråd. Alltså, vi pratar låååååång. Minst fyra gånger sträckan som skulle avmaskas, för man vill ju inte hamna i den prekära situationen att tråden är slut, men det är minsann inte maskorna. Själv har jag ju en hang-up just på det där att garnet tar slut, så jag mätte väl upp minst fem gånger och det blev en tåt som kunnat komma i Guiness rekordbok som längsta avmaskningstråd någonsin. Men här skulle vi inte hamna i garn-beråd, ånej! Att jag sen fick hamsa runt med evighetslång tråd, det kunde minsann inte hjälpas.

Och minsann, voila! (det sa han inte Arkimedes, men säkerligen något motsvarande på grekiska) - nu är resåren avmaskad på bästa italienska sätt, och visst blev det fint? Måhända inte så stor skillnad mot en vanlig avmaskning, i alla fall inte om man inte funderar på sådana saker, men själv är jag oerhört nöjd. Nu känner jag att jag förkovrat mig och vidgat mina vyer, så här i de sista skälvande dagarna av detta år 2020.

Visst kom han!

 Detta märkliga år, 2020, har det verkligen hängt på gärsgår'n hur man skulle fira jul, allt enligt förmaningar från både den ena och andra och beroende på hälsoläge. Och att 8 personer skulle vara friska en jul - ja det kändes ju som ett mirakel i klass med den obefläckade avlelsen. Eller att komma fram till en riktig person med vettiga svar i telefon i en support, för att ta ett ännu otroligare exempel. Så här har vi inte tagit ut något i förskott utan gått och mumlat besvärjande "måtte alla hålla sig friska, måtte alla hålla sig friska....". Och planeterna måste ha stått i rätt konstellationer, jordaxeln måste ha vridit sig precis lagom, och någon däruppe, vore det så asagud, någon liten fet buddha, eller en ärkeängel med vitfluffiga vingar, måste ha varit på gott humör, för vi var friska, och reglementsenligt antal. Alltså for maken och jag redan på lillejulafton upp till Halmstad och hemsökte sonen och sonhustrun. - Ni vill väl att vi kommer redan på lillejulafton? frågade vi utan att egentligen ha för avsikt att ta hänsyn till eventuellt nekande svar. Men sonen och sonhustrun, som är snälla och vänliga, meddelade att vi var så välkomna så. Vi inledde med en blåsig och härlig promenad vid havet. För att egentligen vara en badkruka av rang, så älskar jag att promenera vid havet. I all synnerhet när det är lite kallt och blåsigt och ganska tomt på folk.

En eller annan hurtbulle förutom oss fanns det dock där och de fick hälsa på en överexalterad Loppa, vare sig de ville eller ej. Men det är väl klart man vill? Sen åkte vi hem och tog igen oss vid brasan och smällde i oss plockmat och nattrumlade lite lagom fram till halv tio eller så, när alla gäspade stort och knoppade in. Kanske klokt det, för dan efter lillejulafton, ja då är det julafton. Det är sen gammalt. Och på julafton, ja då händer det saker!

Grynet och Pyret kom, ja deras föräldrar också såklart. Och vi fick se vilka fina böcker nissen lämnat till dem på morgonen. Om en prickig kanin och en stor bok om kartor som Grynet fördjupade sig i, till morfars oskrymtade belåtenhet - kartor, det är fina grejer det! Det tycker mormor också, för att ha så dimmiga begrepp om geografi, så är jag ändå omåttligt fascinerad av kartor och av allt märkligt man kan lära sig om djur och ädelstenar och pirater och sjömonster - ja det är var en atlas som täckte in det mesta!

Sen motionerade vi - lika bra att göra plats för julmaten! Fotbollsspel och pingis och pussel stod på programmet. Kanhända att man inte brände så många kalorier på pusslet, men desto fler på pingis och fotboll. Även undertecknad spelade, men jag får säga att fotbollsspelet gjorde mig så upphetsad att jag förlorade allt taktiktänkande och koordination - inte för att jag någonsin haft vare sig det ena eller det andra - och led ett snöpligt (och stort!) nederlag mot maken. Måhända hjälpte det inte att Grynet rapporterade för övriga att "nu gjorde morfar mål igen!" så fort bolleländet slank ner i fel mål. Vad det blev? Ja inte blev det 10-0, ånej. Kanske det blev 10-1... så alldeles lottlös blev jag inte. Däremot gick det bättre på pingis så jag blev inte helt nerslagen. Någon som däremot visade framfötterna ordentligt var Pyret som kommer att bli en framtida pingisstjärna, sanna mina ord!

Men så, rätt vad det var, så knackade det på dörren! Så pirrigt! För säkerhets skull fick Pyret hålla mamma i handen, när de öppnade - och vem stod väl där? Tomten, i all sin röda glans! Blygheten försvann raskt, och så duktiga hjälpredor tror jag minsann ingen tomte någonsin haft.

Till slut var alla klapparna utdelade och det var dags att tacka tomten. - Ville han ha något innan han gick, undrade flickorna och tomten svarade oförsiktigt att lite julmust skulle sitta bra, för han kände sig lite varm. Det blev till att dra ner skägget och dricka, vilket kändes något märkligt sätt att hantera ett skägg på kan man tycka. Grynet och Pyret var hursomhelst mycket nöjda med sitt tomtebesök, även om Grynet kom till mormor och  sa att "mormor, det kan ju vara någon som klär ut sig till tomte?". Och visst kan det vara det, men han såg ju verkligen ut som en tomte, och lät som en tomte tyckte mormor - och det höll Grynet med om. Mormor tänkte för sig själv att det kan bli svårt att upprätthålla illusionen ett år till...

Resten av julafton ägnades åt att dricka glögg, titta på alla julklappar, äta tills vi blev fyrkantiga och man tänkte att man aldrig mer kommer att bli hungrig, och i största allmänhet ha det bra! Flickorna ville aldrig gå och lägga sig, och vem kan undra på det! Till slut somnade dock alla och sov gott. På juldagsmorgonen kom Pyret upp och höll mormor sällskap. Hon hjälpte mormor att mata Loppan och sen kammade vi julklappsdockan och satte i hårspännen. Dockan heter Fladdris, visade det sig och det är ju ett ovanligt namn, men ganska passande som barn till en liten tös som fladdrar runt i hundra knyck mest hela tiden. Rätt som det var kom någon annan upp och gick på toaletten hörde vi - det är nog Tomten! sa Pyret, men det visade sig vara svärdottern. Och det var ju minst lika bra!

När alla, mer eller mindre sömndruckna, hade dykt upp åt vi frukost och sen åkte Grynet och Pyret med föräldrar vidare, fullpackade med julklappar. Inklusive den spindelfångare som dottern fått. Kan vara bra att ha när man inte direkt ser spindlar som sina bästa kompisar. Mycket effektiv var den också, i alla fall om spindeln var av plast och snällt satt stilla och lät sig fångas.

När Grynet och Pyret åkt blev det ganska tyst i huset, så då åkte vi ut till havet igen - för en gångs skull var det sol och vackert väder, och ganska kallt. Vi var inte ensamma vid havet den här gången, så Loppan fick vara kopplad, men hon var nöjd ändå. Vi stötte på en kaffevagn och det smakade fint med en kopp sådär ute i friska luften.

När vi gått alldeles lagom långt var det dags att åka tillbaka, pussla färdigt pusslet vilket gick med gemensamma krafter, för att sen åka tillbaka till Lund igen, efter en julafton som varit så där som Askungens bal - alldeles underbar! Nu hoppas vi på att nästa jul blir lite mindre covidbesmittad - men jag är innerligt tacksam för att vi trots allt fick en sån fin jul.

Loppan? Ja hon hade det också alldeles utmärkt! Hon blev klappade och kliad och fick paket av tomten. Förvisso var det väl lite snålt med julskinka, lät hon meddela, och inte fick man tugga i sig flickornas julklappar och sådär. Lite saffransbulle lyckades hon dock sno åt sig i ett obevakat ögonblick, och som sagt, väldigt ompysslad blev hon, så hon var så nöjd så!