Vale, praeclarissime doctor!

 

Så var det då äntligen dags! Dags att klä sig i frack och lackskor och traska iväg hela den långa (not) vägen till Domkyrkan för att promoveras. Solen sken, som sig bör en sådan högtidsdag, den efterhängsna influensan hade gett slaget tappt, och själv laddade jag handväskan med nötbars och vatten - att sitta i kyrkan i närmre fyra timmar och lyssna på en strid ström av latin, ja det kändes som att det krävdes lite näringstillskott.

Medan maken samlades med de andra promovendi i universitetshuset köade dottern och jag för att komma in i Domkyrkan. Som tur var, var vi god tid, för det var visst alla andra anhöriga också! Utanför kyrkan stod kanonen parat, man kan inte ha promotion utan att brassa loss så att det dånar i Lundagård! Det ska ju märkas att det högtidligt och då ska det vara dunder och brak och champagne och det ena med det andra.

Medan vi väntade inne i kyrkan (och roade oss med att ta en selfie, något ska man ju fördriva tiden med) stod syrran på pass utanför och förevigade själva tåget från universitetshuset till domkyrkan. Det var folk i märkliga hattar, märkliga caper, sidenband och massor av tjofräs - och en fanborg. Festivitas på hög nivå!

Sen började det välla in folk i domkyrkan, ovannämnda hattar och caper och jubeldoktorer och vanliga doktorer och det bara fortsatte och fortsatte, nästan så man trodde att näe, nu får det inte plats fler. Men alla fick plats, så det var ju bra.

- Det ser nästan ut som ett luciatåg, sa dottern som har en skarp hjärna i likhet med sin far. Och se så rätt hon hade, för rätt vad var kom stjärngossarna!

Sen bröt det stora latintalandet ut! Jodå, rektors inledande tal hölls på svenska, men sen pratades det utdött språk i flera timmar. Detta skulle, enligt programmet, representera en akademisk gemenskap, gränslös i tid och rum. Själv tänkte jag lite för mig själv att numera tror jag att den akademiska gemenskapen kanske inte direkt gynnas av ett språk som väldigt få lär sig nuförtiden, men det låter ju onekligen högtidligt. 

Så började själva promotionen - fakultet för fakultet. Och varje doktor skulle hälsas med Salve! Accipe pileum (de som fick hatt) och så Vale, praeclarissime doctor. Eller, praeclarissima doctrix. Om man nu var en sån, men eftersom maken är maken, så blev det inget doctrix för honom. Och så fick han inte hatt, utan lagerkrans så det blev accipe lauream. Mycket finare. Och bättre, för den delen, eftersom det senare rapporterades att hattarna blandats ihop, så det var inte alla som fick sin hatt. Det förklarade kanske varför en del hade en hatt som hängde ner på öronen, medan andras hattar balanserade lite riskabelt uppe på skulten.

När alla  teologerna, juristerna och (de ohyggligt många) medicinarna och teknologerna hade fått sina hattar och diplom, ja då var det dags för the hard stuff! Kransflickorna tågade in med alla de fina lagerkransarna, och sen var det dags för filosofiska fakulteten, humanister, samhällsvetare och ekonomer. Och det var när det var dags för filosoferna som maken fick sina 15 sekunder i strålkastarljuset! Dottern och jag tog många (suddiga) bilder på håll och enades om att stiligare och praeclarissimare doctor, ja det fick man minsann leta efter.

Sen, ja sen blev det lite mer latin, lite mer kanonskott och så slussades vi alla upp till universitetsplatsen där det skulle tas gruppbilder. Som tur var av en officiell fotograf, för är man är liten (men naggande god, vill jag framhäva), ja då är det inte så lätt att armbåga sig fram för att ta foton. Lättare att fotografera dottern med fontänen i bakgrunden och det är ju också ett vackert motiv.

När dottern och jag sedan var på väg mot hemmet, ja då dök maken upp, nöjd och glad med diplom och lagerkrans så då fick vi sällskap hem, där det blev en pink gin och prat, innan dottern cyklade hemåt och vi tog en liten vilopaus innan det var dags för middagen på  AF på kvällen. Man är ju inte van att slå klackarna i taket så till den milda grad nu efter pandemin, så man kunde behöva en liten power nap. Eller förresten, jag har väl aldrig varit a party animal, så jag hade nog behövt en liten tupplur, pandemi eller ej.

Efter tupplur var det dags att ikläda sig den påbjudna festklädseln; frack med vit väst och långklänning. Och visst är det roligt att känna sig riktigt festfin emellanåt!

Det var bubbelmingel vid fontänen, och sen var det middag inne på Akademiska Föreningen. Det var nog tur att man klämt i sig en nötbar och en banan, för det tog liksom lite tid, men gott var det! Och rikligt med vin och moscato d'Asti och punsch och det ena med det andra. Tal och underhållning och då är det kanske inte så konstigt att middagen inte var avklarad förrän halv tolv. Några av bordsgrannarna, där hustrun promoverats, hade en 1,5-åring hemma och de sade att deras ambition var att stanna så länge så att de fick efterrätt - men kvart i elva fick de ge tappt och åka hem utan efterrätt. "Sömn prioriteras före vaniljpudding med rabarberkompott" som maken/pappan så klokt sa. 

Min make och jag, vi har ju inga småbarn hemma så vi var helt wild-and-crazy och stannade till närmare klockan ett så att vi hann lägga en sula på parketten också till storbandsjazz. Är'e fest, så är det. Men sen var vi nöjda och trötta och traskade på småömma fötter hemåt i vårnatten genom kulturkvadranten. Min egen praeclarissime doctor och jag.

I sakta mak

Här är det ungefär noll knop som gäller. Imorgon är det dags för maken att blomstra med lagerkrans på skulten, så det gäller att vara fit for fight. Inte för att jag direkt förväntar mig slagsmål, men bildligt talat, alltså.

Just nu är maken på repetition inför ceremon i domkyrkan. "Ska're behöva ta två timmar att repetera?!" utropade maken förbluffat, men tydligen gör det det. Och det är väl bara en andeviskning inför själva akten som ska ta ca 4 timmar. Kan bli lite träsmak där, men det ska såklart bli väldigt roligt att se maken i frack och med blader på huvudet. Inga blommor dock.

Vad har hänt sedan förra inlägget? Tja, Loppan fyllde ju år, som sagt, så det blev en liten skogspromenad. Och lite hundgodis. Är det födelsedag, så är det. (Fast om det är kriteriet på födelsedag, så verkar det ju som om Loppan fyller år varendaste dag). 

Så har det varit Valborg och då är det konsert som gäller. I vanlig ordning är Malmö Nations konsert skränigast och Göteborgs Nation har bäst musik. Då kan man sitta på balkongen och lyssna ett tag minsann och nästan känna sig lite ung igen!

Loppan har för tillfället flyttat hem till syrran - då får hon lite roligare än med en trött matte som bara ligger på sängen och hämtar krafter inför festligheterna och en husse som sitter och läser lärda texter så att det pyser ur öronen.

Men nu är det dags att ta det lite lugnt igen, för imorgon, ja då ska det glassas runt i balklänning och frack och fira maken så att det står härliga till!

Lite firande är på sin plats

 

Idag strålar solen! Det kommer att bli konsert! Säkert lite ballonger!

Nu är det väl så att folk inte begriper vad det är de firar, de tror att de ska dra runt med sina brassestolar ner till stadsparken, dricka en massa ljummet vin och skråla i takt med musiken för att det är valborgsmässoafton. Men vi som vet, vi vet ju att det är inte det som är den stora begivenheten idag. Nej minsann, idag fyller hon 6 år!

Lilla Loppan, vad fort det går! Och så himla mycket raggigare du blivit på dessa 6 år. Men generande hårväxt är inget som generar dig precis, och varför skulle det göra det? Finast av dem alla, det är du det!

Grattis på din dag, det blir nog en eller annan extra hundgodis idag, för det är du värd!

Vänner

 Nu när Loppan och jag är tillbaka på banan igen återgår livet så smått till det normala. Och till det normala, ja där ingår att träffa vänner!

Alltså åkte Loppan och jag till Saxtorp där vi sammanstrålade med Susanne och Lisa. Innan vi hann säga vare sig bu eller bä hann Lisa och Loppan med att a) ta ett raskt dopp, b) bli intresserade av att hälsa på en svan som simmade i sjön med sin unge (SÅ inte en bra idé tyckte deras mattar) samt c) rusa fram till två som stod och trasslade med sina metspön i godan ro och tjoa "tjena! vad gör ni?!".

Men så är det när livslusten är på topp och det liksom spritter i benen av livsglädje. Vi ropade in våra fyrbeningar och strosade runt såväl badsjön samt fågelsjön under ihärdigt pratande. Loppan och Lisa tog ett antal bad till, bara för att liksom, medan Susanne och jag pratade i munnen på varandra. Så småningom började vi ändå tycka att en liten fikapaus kanske vore på sin plats. På långt håll såg vi att vid "vårt" bord satt en farbror och tittade på fåglar. Eller något annat. Eller han kanske bara begrundade livet och meningen med det hela? Vid vårt bord!! Förmodligen kände han våra ogillande blickar för när vi närmade oss reste han sig upp och traskade iväg och Susanne började packa upp fikat under överinseende av Två Svältande Hundar.

Men sen kände vi att den där kalla vinden, den hade liksom fritt spelrum här. Och bordet var, förvisso estetiskt tilltalande och allt det där, placerat rakt under en björk som bara väntade på att frikostigt sprida sitt pollen. Så då packade vi, under hundarnas veklagan (jamen våra tuggpinnar då?!) ihop igen och knallade vidare till nästa rastplats, som faktiskt också är "vår" när jag tänker närmare efter. Där var det alldeles farbrorfritt och mycket lä:igare och ingen pollenbjörk i absoluta närområdet. 

-  Här fikar vi! utropade vi då, och sen gjorde vi det och voffsen fick tuggpinnar och kanske en eller annan godbit till och vi drack kaffe och åt kanelbulle och pratade på innan en viss heshet började infinna sig och det var dags att åka hem till våran husse igen.

Idag var det åter dags att träffa vän - och inte vilken vän som helst, utan Kristina som jag lärde känna när vi var 16 år och började i samma klass på gymnasiet. Numera är vi inte 16, utan lite till, och det där med skolgång ligger som ett nostalgiskt och väldigt avlägset minne i ett töcken. Lika roligt har vi ändå när vi träffas!

Idag gjorde vi en utflykt till Landskrona, bara en sån sak! Själv skulle jag titta på skor, maken och jag ska ju på galej nästa vecka (om gudarna är med oss, för maken till inställda evenemang i kölvattnet av makens disputation, det är nog svårt att finna). Då kan man behöva skor. Nu har jag väl i och för sig, gammal och klok som jag är, bestämt mig för att ha ett par gamla, ingångna skor. Kanske inte så flärdfulla, men vem ser det under en hellång klänning? Orka ha skoskav, typ. Så det blev minsann inget högklackat, men ett par slip-in som säkert kommer till användning i sommar. Sen strosade vi genom parken bort mot Citadellet för att äta lite lunch, och då fick vi minsann oss lite kultur till livs på vägen, alldeles utan ansträngning.

Sen blev det laxsallad och prat i stora mängder innan det var dags att köra söderut igen. Det är alldeles väldigt vad man kan bli upplivad av en liten utflykt i försommartid. Vänner. Det är bra, det! Och nu blir det snart lite vildsvinsstek, och det är minsann bra det med. Man kan behöva möta helgen mild och blid till sinnes, för nu drar det stora Valborgsraseriet igång och det byggs scener inne hos Malmö och Göteborgs nationer. Så det är tur att man har lokaliserat sina öronproppar. De lär behövas.

Vitsippstid

 Underbart är kort och man måste passa på. Och något som verkligen är underbart, ja det är vitsippstiden. Att hela skogen blir vitskimrande och ljuvlig, all denna växt- och blomsterkraft gör en lite småsalig faktiskt. Det vet maken, så en dag förra veckan mitt i all trötthet och rosslighet, ja då tänkte han att det som ska till, det är lite vitsippor! Det piggar upp! tänkte maken och tog med sig Loppan och mig ut i naturen.

Och tänk, det hade han alldeles rätt i! Klok man, det där. Man kunde säkert rentav dikta en liten haiku om honom, nu när jag tänker närmare efter.

Men i alla fall, sen blev man liksom ännu mer uppiggad, för sen kom det bilder från dottern. Där man såg både sina fina dotterdöttrar och en massa vitsippor! Ljuvlighet i stora mått, således. Jag tror nog att det var det som fick febern att ge slaget tappt och inse att den hade inget mer att hämta.

Vitsippstid alltså. Man kan verkligen inte klaga på den.

När inspirationen slår till

 Efter en rasslig och rosslig och febrig vecka kändes det som att man behövde en liten uppfräschning. Och var fräschar man upp sig bättre än på ett spa? Där får både själen och kroppen sitt. Som tur var, hade maken bokat in oss och syrran på Tylösand, jo för maken kände dessutom ett behov av att få bonda lite med sina halländska rötter.

Eftersom det är ordning och reda med maken hade han dessutom fixat ett strålande väder som log emot oss när vi klev in i hotellrummet - ja dvs, vädret var ju utanför och log, men titta på utsikten! Den gick inte av för hackor.

Efter ett tag kom vi på att ja, jo, det är nog så bra att stå och titta på härligheten inifrån, men varför inte gå ut i densamma? Så då gjorde vi det. Befinner man sig nära ett hav (och inte vill befinna sig i dess alltför få grader), ja då vore det ju fånigt att inte ta chansen till en promenad.

Fast om man nu är på ett spa, då ska man ju inte bara promenera, då bör man ju spa:a lite också. Det fanns ett gym dessutom, men det passerade vi raskt förbi. Synnerligen raskt. Sedan sjönk vi med en belåten suck ner i varmt vatten, både inomhus och utomhus och kände hur själen liksom skrynklade ut sig och friden sänkte sig.

Så småningom var själen kanske alldeles skrynkelfri, men skrynklorna hade hamna på tårna i stället och man kände sig liksom genomspa:ad och då var det dags att byta om och äta en utomordentlig middag.

Under middagen kom vi att prata om artikeln som maken håller på att färdigställa och inte minst pratade vi om slutklämmen, som är en dikt som en medeltida frälsedam hasplat av sig. Just för tillfället sviker mig minnet av vilken specifik dam det var (sorry, maken). Då utbrast syrran, som just pratat om haikudikter på en kurs att "jamen, varför skriver du inte en haiku om det här?". Och efter att ha klargjort haikuns inneboende natur, med antal stavelser och det ena med det andra, och styrkta av ett glas vin (eller om det var två?) så kreerade vi med gemensamma krafter följande mästerverk:

Frälse fru i Lund

Tänker på sin hädanfärd

Giver gård till munk

Nu ska man ju inte förklara poesi, men maken har påpekat att för att riktigt förstå storheten i det hela så bör man kanske veta att haikun handlar om Domina Lucie som 1266 skänkte sin gård i Lund till Svartbrödraklostret. Sådär, nu blev det både finlitteratur och folkupplysning i 3 små rader.

Vi blev alla mycket nöjda med vår skapelse, men maken trodde nog ändå inte att den skulle få komma med i artikeln, så då får den väl odödliggöras här i bloggen i stället.

Sen gick vi och lade oss, så mycket tankemöda blir man trött av. Ute var kvällshimmeln lysande vacker och inne susade luftkonditioneringen störande högt. Inte gick den att stänga av heller, så jag ringde receptionen som raskt skickade upp tvenne damer med en hög stege. De höll med om att ljudet var lite högt och inte gick att stänga av - om man inte lyfte på innertaket för där uppe, där satt avstängningsknappen. Den hade vi aldrig hittat, eller nått för den delen, på egen hand, så det var ju tur att kavalleriet ryckte ut. Det blev saligt tyst och sen sov vi gott ända tills morgonen grydde.

Loppan? Hon hade haft det utomordentligt bra hos Kickan. Det kom en bild från Kickans mamma där hon meddelade att en slarver i stolen och en opportunist på golvet, det var en bra kombination!

Så efter frukosten körde vi hem till Kickan och drack kaffe, hämtade vovve och lekte lite.Och när vi lekt färdigt, ja då vinkade vi farväl, tog Loppan och tog en sista promenad längs havet innan vi styrde kosan mot Lund igen. Alldeles väldigt rena och med en alldeles nyupptäckt poetisk ådra.

En avbokad vecka

 Veckan skulle innehålla så mycket. Utflykt med en av mina bästa vänner, vaccination (kanske inte så kul, men känns ju ändå bra), knypplingskurs, hundpromenader, trädgårdspill, jazzklubb.

Och vad har det blivit av det kan man fråga sig? Knappt ens en liten tummetott än så länge. Jodå, solen skiner och det är ju himla bra, men inte när man är förkyld och febrig. Då hasar man sig runt på små korta hundrundor och tränar sedan på att lära Loppan att runda papperskorgar (kan tyckas märkligt, men tro mig, en bra kunskap när man håller på med Hooper. Ja, alltså, det behöver inte nödvändigtvis vara papperskorgar, men det är principen det gäller). Och papperskorgsträning, ja det kan man utföra inomhus, sittande i en fåtölj om så krävs.

Vaccinationen fick ställas in, så det blir nytt försök nästa vecka. 

Det finns inte ens ett ynkligt litet foto att illustrera det här inlägget med, för jag har inte tagit några. Så jag slänger in en bild på rabattkatten jag tog häromdagen. Inget lysande foto, men det föreställer ju vare sig stickning, Loppan, barnbarn eller bakning så det blir ju ändå en liten nyhet tänker jag.

Men rätt vad det är så är man piggelin igen. Solen skiner (förhoppningsvis) fortfarande, Grynet och Pyret ska komma och hälsa på och knyppling och vänner kommer ju att finnas kvar. Så det blir bättre - och då kanske man rentav skriver lite roligare blogginlägg igen. Man kan alltid hoppas.