Ordna och dona

När allt var buret hit och dit, ja då återstod ju att sortera upp. Montera bokhyllor nere i pysselrummet. Försöka få in det som rymts i två bokhyllor och ett skåp i sagda skåp. Minus hyllorna alltså.

Det är rätt nyttigt att gå igenom sina pryttlar emellanåt, för det är ju märkligt vad man samlar på sig en himla massa grejer. Så något har arkiverats för gott, annat ska lämnas till Erikshjälpen och resten har organiserats och strukturerats. Just för tillfället befinner jag mig alltså i detta euforiska tillstånd när jag faktiskt vet var jag har mina pinaler. Troligen kommer det inte att vara för evigt, men känslan nu, alltså! Saliggörande, jag säger bara det.

Först ställde jag iordning i jungfrukammaren/pigkammaren/mormors stickrum/numera gästrummet. Jag ska erkänna att jag varit lite skeptisk och tänkt att det blir ju bra att få en gästrumshörna här uppe, men det kommer nog inte att se jättebra ut i rummet. Så fel jag hade! Det blev bättre!

Skrivbordet står på samma plats, men det är väl det enda som är oflyttat. Knyppeldynan har kommit fram och fått sitt rättmätiga ljus. Det ska upp en anslagstavla vid skrivbordet så småningom. Skåpet har bytt plats och organiserats om. Bäddsoffan är på plats. Blev ju helt enkelt jättebra!

En sak som inte riktigt fick plats var Loppans säng. Den säng som hon ändå inte använt. Så enligt Loppans åsikt är det här en Förbättring av Yppersta Rang! I våra vanliga soffor får Loppan inte vara, det tycker hon förvisso är lite småfisigt av oss, men hon finner sig i det. I bäddsoffan nere i pysselrummet, där fick Loppan husera bäst hon ville - så då är det väl klart att samma sak gäller även upp i lägenheten. Så nu får jag sällskap när jag sitter i soffan och stickar. Eller, för all del, när jag ligger i soffan och bara ligger. Trevlig utsikt mot köket har man också.

När allt var klart gick maken och jag ner i pysselrummet för där var det ju fortfarande inte helt i ordning. Med förenade krafter (jaja, i och för sig mest maken, men jag höll i en eller annan skruv, det gjorde jag) monterades hyllorna, de säkrades med vinkeljärn i väggen och sen, sen var det bara att sortera in. Hundböcker och hästböcker. Böcker om trädgård. Böcker om akvarellmålning. En del av makens avhandlingar. Böcker om det mesta, faktiskt. Fula saker gömdes i skåpet.

Maken tittade på hyllorna och insåg att nu har han fått expansionsutrymme! - Se så många tomma hyllmeter, sa han förtjust. För det är ju så, maken har lika svårt att motstå böcker som liksom vill bli köpta, som jag har svårt att motstå förföriska garner.

Alltså, det här blev ju så himla bra! Soffplats för vovven, organiserat för matten, sovplats för övernattande gäster, en trevlig läshörna i pysselrummet. Det kunde ju inte blivit bättre!

Loppan och jag firade det med att gå ut i trädgården och plocka en liten bukett med luktärt, lavendel och rosor. 

Sen blev det lite vin och lite dovhjortsbiffar också, för det här, det måste ju ändå firas på ett bra sätt, kände vi.

Loppan fick ingen dovhjort. Hon hade nämligen grävt ner ett tuggben i en rabatt några kvällar tidigare, och detta tuggben hade hon förstulet grävt upp och slukat kvällen före innan matte hann ingripa - så Loppan ägnade en stor del av dagen åt att göra sig av med detta tuggben. Ur båda ändar. Ibland hann vi ut, ibland gjorde vi inte det. Så nu är dieten kokt torsk och ris, och peppar, peppar så verkar det som om maginnehållet håller sig där det ska vara.

Styrkeprov

 Den senaste veckan har vi fått se prov på styrka, smidighet och rejäla pannben. Inte hos mig, ifall någon nu trodde att jag pratade om mig själv. Mycket kan jag säga om mig, men att jag är stark och smidig? Nja, det är nog inte adjektiv som främst faller en in.

Vi var till exempel i Bokskogen med Grynet och Pyret - och dessutom en alldeles främmande hund som flickorna passade ett litet tag. En vänlig själ, men alldeles förfärligt hårig, upptäckte man efter att ha klappat om henne lite.

Grynet och Pyret fräste runt på naturlekplatsen i spänstigaste stil, ja när man inte gosade med hund såklart. Det var balansgång och armgång och klättring - mormor nöjde sig med att bidra med en stöttande hand emellanåt. 

Sen gick vi en liten sväng innan vi fikade - är man ute så vill man ju ha lite picknick så klart. De vuxna i sällskapet som inte redan bränt en massa kalorier på utelekplatsen tyckte att då får man promenera lite först. Flickorna var nog av en annan åsikt, men så småningom hittade vi ju ändå ett förträffligt fikaställe och då blev det äntligen bullar och kakor!

Sen drog värmen in över Skåne och vad gör man när graderna ligger runt 30? Nu kan man tro att det rätta svaret är "åker och badar" och det gjorde väl i och för sig Loppan och jag en morgon så alldeles fel är det väl inte - men det mer korrekta svaret är "utnyttjar familjen att slita och släpa åt en".

Fast först gick maken och jag på Kulturen med Grynet och Pyret. Där kunde man gå på Historiska uppdrag om man fyllt 6 år - och det har ju Grynet. Alltså drog hon och morfar iväg på sina uppdrag medan Pyret och jag drog oss in i svalkan på Pippi-lekutställningen. Där fräste Pyret runt så att hästsvansen vajade medan övriga löste diverse uppdrag för att få reda på vem som slagit sönder Karlins Mingvas. "Tog du några foton?" frågade jag maken efteråt. "Ääähhh....foton....?" svarade maken då. Alltså finns detta inte förevigat på bild, så vi fick ta ett foto efteråt utanför huset där själva uppdraget började. Själv hade jag ju förevigat den spänstiga Pyret såklart. Det är ordning och reda med mig.

Men sen kom ju resten av familjen. Maken och jag hade nämligen ett övernattningsproblem - skam till sägandes har Pyret fått sova i en resesäng när hon sovit över, trots att hon är 4,5 år. Och så kan man ju inte ha det. I pysselrummet har vi en bäddsoffa - men pysselrummet är ju i källaren och det lär nog dröja ett tag innan flickorna är tillräckligt stora för att sova där nere. Alltså tänkte vi att man kan  kanske möblera om? Släpa upp den jättetunga soffan upp till översta våningen och sedan släpa ner två bokhyllor lika många trappor ner. Men vem skulle utföra själva släpandet? Själv får jag inte bära tunga saker. Maken är sedan Den Räliga Ryggbacillens skräckvälde något inkapaciterad. Valet föll på dottern och svärsonen, och dessa underbart hjälpsamma människor kom ilandes i 30-gradig värme och bar och släpade och monterade isär och monterade ihop. Mitt eget bidrag bestod mest i att jag varit upp klockan fyra på morgonen och kontrollmätt, eftersom  jag plötsligt greps av en hemsk misstanke att vi räknat fel och att soffan inte skulle få plats. Utöver detta for jag också runt och vred mina händer och ojade mig över hur tungt det var, och att de skulle vara försiktiga. Detta var säkert till hjälp. Maken bar lite, svärsonen bar hela tiden och dottern bar nästan hela tiden. - Vad stark du är! utropade maken och jag unisont. - Det vet jag inget som svarade dottern då, - men jag är envis! Det får vara hur det vill med den saken nu är soffan uppe, bokhyllorna nere och jag håller på att sortera in och sortera om och sortera ut. Kommer att bli jättebra!

Efter allt detta kånkande blev det sedan mat i trädgården i en underbart ljummen sommarkväll. Tänk vilken tur att man har en sån himla bra familj! Starka och envisa och hjälpsamma och alldeles utmärkta på alla sätt och vis.

Kalas!

 Ballongerna var på plats! Födelsedagståget likaså! Men vem var det som hade kalas?

Det var ju Kickan som hade 1-årskalas denna fina sommardag! Alla kusinerna kom, stora som små. Loppan var där. Och alla firade Kickan med många fina paket.

Det var presenter som lät, presenter som skulle läsas och studsas och byggas med. Kickan var intresserad av allt! Loppan var också intresserad, men visade en berömlig återhållsamhet och tuggade inte på något alls - även om den där piggiga bollen var synnerligen intressant.

Medan vi väntade på storkusinerna och deras föräldrar som hamnat i bilkö på vägen gick vi ut i trädgården ett tag. Där finns många bra grejer - rutschkana och smultron till exempel. Och en hund att klappa på, vilket kusin Knatte tyckte var synnerligen spännande.

Sen kom ju äntligen Grynet och Pyret med familj, och då fick Kickan ett jättepaket Duplo! Eftersom Kickan inte sett ett duplo förut fick hon också professionell hjälp med att bygga, så nu tror jag att Kickan kommer att klara detta galant framöver.

Men blev det inte tårta? undrar nu Vän av FödelsedagsOrdning. Klart det blev! Jordgubbstårta. Fast självaste Födelsedagsflickan och Knatte fick gröttårta med blåbär? Farmor tänkte i sitt innersta att när hon fyller år, så gör farfar bäst i att inte komma och servera gröttårta. Fast nu är ju farmor inte 1 år utan några till och då har man fått dåliga vanor, så är det bara. Kickan och Knatte var nöjda ändå, och det är ju faktiskt huvudsaken.

I Kickans trädgård finns det ett väldigt bra träd, ett där det ibland växer Kinderägg! Men det var nog inte säsong för Kinderägg, för trädet var i stället proppfullt av plommonkart. Dock fanns det ett litet brev....med en ledtråd....och en skattjakt senare hade Grynet och Pyret hittat lite lördagsgodis. Och trädkojan kunde man ju klättra i ändå, och äta sitt byte lite grann så där från ovan.

Så småningom åkte alla gästerna hem - utom farmor och farfar som skulle sova över. Kickan tog sig en liten tupplur, eftersom hon inte haft tid med det tidigare under dagen, och sen kom hon in i andra andningen. Då flögs det flygplan, grejades med duplo och hölls konsert med den nya xylofonen minsann. Till slut somnade dock allihop och sov så det dånade hela natten lång - undra på det efter ett sånt hejdundrande kalas!

På morgonen kom farmor och Loppan upp till en pigg och nyter liten dam som blev väldigt glad över att träffa Loppan igen. Medan pappa och mamma åkte iväg några timmar på tråkiga vuxenärenden höll sig Kickan, Loppan, farfar och farmor fullt sysselsatta.

Lite bricksurfing till exempel. Klappa på Loppan. Vi byggde, sjöng, spelade xylofon och gjorde en massa annat också, men då var farmor så upptagen med det att det inte blev några foton. Man kan ju verkligen fråga sig hur det är med farmors simultankapacitet?

Sen blev Kickan trött. Hon deklarerade klart och tydligt att det där med napp, det var dumt. Urdumt till och med. Sova i vagnen var ännu dummare. Man kan rentav säga att det var en urkorkad idé. Nej, Kickan ville sova i soffan med farmor. Det kan hända att även farmor slumrade till en stund.

Men så småningom vaknade både Kickan och farmor, på gott humör och med svettrufsigt hår, vilket faktiskt såg charmigare ut på 1-åringen, så det är därför hon får synas på bild.

Sen kom mamma och pappa hem igen, och de hade säkert längtat jättemycket efter sin Kicka. Farmor och farfar packade sina pinaler och hoppades att de hade kommit ihåg allt. Säker kan man inte vara.

- Har du kollat överallt? sa Kickan och pekade med ett bestämt finger på sin något disträa farmor. Det är tur att man får lite hjälp.

Och nu är det ett år tills nästa gång - men det går så rasande fort så man hinner knappt inte med.

Kan man lära gamla hundar att sitta?

Det sägs ju att det kan man inte, men jag håller inte med. Visst går det, även med gamla människohundar. Det kan finnas ett motstånd, det kan ta tid, men med lite tålamod så.

Visst pratar jag om mig själv, och nu är det inte så att jag inte kan sitta, det kan jag faktiskt. Men jag kan vara lite motsträvig av mig när det gäller andra saker. Ta en sån sak som strumpstickning, bara för att ta ett exempel, alltså. Jag gillar strumpstickor och stickade ihärdigt med mina fem stickor, varv på varv på varv. Och eftersom jag nästan alltid har en strumpstickning på gång, så blev det ju ett antal. Magic Loop? Skulle inte tro det, fnös jag och fortsatte med mina fem stickor, även om det, när man närmade sig tån, blev lite som att brottas med en igelkott. En med fem taggar.

Till slut föll även jag till föga för magic loopen, men riktigt nöjd var jag inte ändå. Så kom det en ny produkt för strumpstickning för några år sedan. Och eftersom stickning är en härlig materialsport, så föll jag ju till föga och köpte mig en uppsättning Addi Crasytrio. Det bar emot. Stava "crazy" med s?! Det är ju lika fånigt, fast omvänt, som när man ersatte alla 's' med 'z' och tyckte att det var the bee's knees.

Jag rös lite till, men köpte mina addi. Och provade dem. Och kastade dem med avsmak ifrån mig och deklarerade att de var alldeles för korta och fjomsiga att sticka med. Det var bara att loopa på, magisk eller ej.

Sen köpte jag lite strumpgarn på rea för någon månad sedan och så en vacker dag när jag skulle ner i trädgården och behövde en stickning att roa mig med, så greppade jag garnet och addisarna och började. Och ser man på! Nu gick det. Nu har jag stickat mitt första par strumpor med dessa stickor, och det är därför jag numera har ett par julstrumpor fast vi befinner oss i juli - det fanns väl en anledning varför garnet var på rea, men herregud, det blir väl fler jular. Och rödrandiga fötter kan man väl ha närsomhelst? Jag tror nog att det blir fler strumpor stickade med de här stickorna. Jag köpte ju faktiskt ytterligare lite garn på den där rean...

Sen finns det ändå andra saker där jag är tveksam om det går. Att lära en (kanske inte jätte-)gammal hund att sluta intressera sig för ekorrar, till exempel. Botan har gott om dessa små roliga varelser och Loppan har full koll på var de brukar skutta runt. Det är därför man emellanåt finner mig mitt inne i stora buskage medan hon stirrar hypnotiserande på något som bara sitter där och småretas. Sen tar Loppan ett skutt och korren fnissar lite och befinner sig raskt någon annanstans. Men Loppan ger aldrig upp hoppet - medan matte nog börjar inse att hon är inte den rätta matten för att lära Loppan att ekorrar är synnerligen ointressanta varelser.

När Loppan insett att loppet är kört, då gick vi hem till vår egen lilla trädgård. Där fanns inga ekorrar, däremot en mördarsnigel. Den har numera satt tofflorna, kan man säga. Men förutom snigeln fanns det dessutom de första nyutslagna luktärterna! Tänk så mycket bättre det går när dottern tar fröer, försår och har sig och sedan ger sin mamma färdiga plantor. Jag tycker nog att vi kan ta detta till tradition.