Det sägs ju att det kan man inte, men jag håller inte med. Visst går det, även med gamla människohundar. Det kan finnas ett motstånd, det kan ta tid, men med lite tålamod så.
Visst pratar jag om mig själv, och nu är det inte så att jag inte kan sitta, det kan jag faktiskt. Men jag kan vara lite motsträvig av mig när det gäller andra saker. Ta en sån sak som strumpstickning, bara för att ta ett exempel, alltså. Jag gillar strumpstickor och stickade ihärdigt med mina fem stickor, varv på varv på varv. Och eftersom jag nästan alltid har en strumpstickning på gång, så blev det ju ett antal. Magic Loop? Skulle inte tro det, fnös jag och fortsatte med mina fem stickor, även om det, när man närmade sig tån, blev lite som att brottas med en igelkott. En med fem taggar.
Till slut föll även jag till föga för magic loopen, men riktigt nöjd var jag inte ändå. Så kom det en ny produkt för strumpstickning för några år sedan. Och eftersom stickning är en härlig materialsport, så föll jag ju till föga och köpte mig en uppsättning Addi Crasytrio. Det bar emot. Stava "crazy" med s?! Det är ju lika fånigt, fast omvänt, som när man ersatte alla 's' med 'z' och tyckte att det var the bee's knees.
Jag rös lite till, men köpte mina addi. Och provade dem. Och kastade dem med avsmak ifrån mig och deklarerade att de var alldeles för korta och fjomsiga att sticka med. Det var bara att loopa på, magisk eller ej.
Sen köpte jag lite strumpgarn på rea för någon månad sedan och så en vacker dag när jag skulle ner i trädgården och behövde en stickning att roa mig med, så greppade jag garnet och addisarna och började. Och ser man på! Nu gick det. Nu har jag stickat mitt första par strumpor med dessa stickor, och det är därför jag numera har ett par julstrumpor fast vi befinner oss i juli - det fanns väl en anledning varför garnet var på rea, men herregud, det blir väl fler jular. Och rödrandiga fötter kan man väl ha närsomhelst? Jag tror nog att det blir fler strumpor stickade med de här stickorna. Jag köpte ju faktiskt ytterligare lite garn på den där rean...
Sen finns det ändå andra saker där jag är tveksam om det går. Att lära en (kanske inte jätte-)gammal hund att sluta intressera sig för ekorrar, till exempel. Botan har gott om dessa små roliga varelser och Loppan har full koll på var de brukar skutta runt. Det är därför man emellanåt finner mig mitt inne i stora buskage medan hon stirrar hypnotiserande på något som bara sitter där och småretas. Sen tar Loppan ett skutt och korren fnissar lite och befinner sig raskt någon annanstans. Men Loppan ger aldrig upp hoppet - medan matte nog börjar inse att hon är inte den rätta matten för att lära Loppan att ekorrar är synnerligen ointressanta varelser.
När Loppan insett att loppet är kört, då gick vi hem till vår egen lilla trädgård. Där fanns inga ekorrar, däremot en mördarsnigel. Den har numera satt tofflorna, kan man säga. Men förutom snigeln fanns det dessutom de första nyutslagna luktärterna! Tänk så mycket bättre det går när dottern tar fröer, försår och har sig och sedan ger sin mamma färdiga plantor. Jag tycker nog att vi kan ta detta till tradition.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.