Familjeliv

Nu är det ju ett tag sedan Grynet fyllde 9 år, och kalaset vi skulle gått på, det satte ju ett illvilligt virus p för. Men nu var det dags! Man vågade verkligen inte ropa något 'hej' förrän man kommit över någon som helst bäck för vem visste om alla skulle vara friska och kunna komma på kalas hur mycket tummar man än höll? Så blev det i alla fall! Alla dök upp i finstassen, men sötast av alla var självaste 9-åringen med rosor i håret. Solen sken, födelsedagsvimplarna hängde längs väggarna och ballongerna svajade i fönstret.

Och på födelsedagsbordet stod födelsedagståget helt enligt traditionen. Men nu får det ju inte plats med fler siffror! Nästa år blir det tvåsiffrigt.

Presenter delades ut och sen blev det ett hejdundrande tårtkalas där ingen mindre än Grynet själv bakat såväl hallonmoussetårta som maränger och kärleksmums, medan farmor bidragit med igelkottskakor. Och det kan jag ju säga att själv hade aldrig kunnat baka en så fin tårta när jag var 9 år - frågan är om jag kan det nu? 

När vi alla ätit tårta så att magarna stod i fyra hörn ägnade vissa sig åt att motionera bort såväl chokladbottnar som hallonmousse - det hoppades och cyklades på den nya födelsedagscykeln medan den något äldre generationen kanske mest satt och pratade. Pyret försökte ihärdigt få mormor att hoppa i studsmattan med henne och Kickan, men mormor var märkvärdigt motsträvig och vägrade. Däremot gungade hon lite senare, men insåg att även det känns rätt sjösjukeframkallande nuförtiden. Bäst att hålla sig på fast mark.

Det var full rulle hela eftermiddagen! Utklädningskläder skulle provas, böcker skulle läsas, musik skulle musiceras och svärdottern satte sig rast och virkade ett pannband till Pyret - en skapande och kreativ eftermiddag helt enkelt! 

Vi bjöds på födelsedagsmiddag och upptäckte att vi visst kunde äta mer! När det är gott så är ens kapacitet stor. Så småningom var det ändå dags för vissa att klä sig i pyjamas och sen körde vi hem till Halmstad igen, mycket mätta, mycket belåtna och nöjda efter en väldigt trevlig dag tillsammans med familjen!

Nu var det ju inte slut på familjeliv för det, nej minsann. Dagen därpå skulle sonen och svärdottern tapetsera och det begriper ju vem som helst att blanda in en snart 4-åring och en snart 2-åring i ekvationen  med tapeter, tapetsklister, borstar och färger och sånt, det blir inte bra. Det är nog enklare att jonglera 5 svärd samtidigt. Men det blev ju Loppans och vår vinst det, för flickorna kom och hälsade på farmor och farfar. 

Kickan matade  Loppan, farmor och Knyttet byggde med djurhusen och de små djuren, ja alla utom den lilla kyckligen som gått sitt öde till mötes i Loppans käftar.

Vi hann med hela programmet; lekplatsen, pannkakor och biblioteket. Lite orutinerat hade farmor och farfar inte tagit med skötväskan till biblioteket, men farfar lubbade raskt tillbaka och hämtade den när behovet uppstod - tur att vi bor så nära biblioteket! 

När mamma och pappa var mätta på att tapetvåder och dito klister kom de och åt kvällsmat och sen åkte hela familjen hem igen. Farfar och jag slog oss ner i våra fåtöljer och enades om att vi haft en himla trevlig helg! Under fåtöljerna, ja där låg Loppan och snarkade så det dånade. Det är roligt med barnbarn, men en liten terrier har ju fullt upp med att vara vaken och på alerten. Undra på att man drar en eller annan timmerstock då när lugnet åter sänkt sig.

 

Plötsligt händer det - igen

 Det är inte bara färdigrenoverade fasader som händer, nejdå. Det händer andra saker så där plötsligt som i reklamen. Men för att man ska förstå det där plötsliga så kanske jag ska börja från början. Eller någorlunda början, vi behöver inte gå ända tillbaka tills när islandsisen drog sig tillbaka och allt det där. Men så här; genom Halmstad flyter Nissan. Nu har ju i och för sig Halmstad bara legat här sedan 1320-talet, innan dess var det Övraby som gällde. Fast å andra sidan så flöt ju Nissan vid Övraby också, så vi lämnar det spåret. I alla fall; Nissan flyter genom Halmstad. I Nissan ligger en liten ö vid namn Laxön för sig själv. För länge sedan vad det dit man tog sig när man kände en obevinglig lust att svinga sina lurviga i en dans, jo för på Laxön låg en dansbana. Ut till Laxön rodde man, eller tog en sån där färja där man drar sig ut med hjälp av rep. Sen kunde man dansa tills morgon grydde. Sen blev väl folk lite lata och orkade inte hålla på där och ro, så då dansade man på andra ställen, i Folkparken till exempel. Där även undertecknad har hasat runt med maken på det glada 70-talet. Om man nu inte försökte tag sig in på Norre Kavaljeren där man även kunde spela roulette.

Laxön, den låg i alla fall kvar och det har väl varit lite olika saker där ute, typ scoutgård (?) på 90-talet, men till viss del har den nog sovit sin Törnrosasömn. Numera drivs där sånt som yoga-retreater och glamping och allt vad det är. Färjan är ersatt av en bro som tas upp över vintern, men över bron kommer man inte om man nu inte vill retreata sig eller glampa eller så. Loppan och jag, och ibland även maken, vi traskar ofta längs Nissans strand för det är en fin promenad och i stort sett varenda gång säger jag att det vore väl himlans trevligt om man kunde promenera ut till ön och ta sig en titt - för visst är det något tilltalande med en plats som är lite hemlig och otillgänglig så där, men så lockande nära? Men grinden till bron är alltid stängd och låst så det har inte blivit av. Maken, som ju ändå är gammal Halmstadbo har inte heller varit där. Men så, häromdagen när vi gick längs Nissan så såg jag att bron var ute igen. - Tänk om man kunde gå över! sa jag, som jag brukar göra. - Fast det går väl inte, fortsatte jag sedan desillusionerat.

När vi närmade oss så såg vi att det var ett par män som höll på att göra nya räcken till bron och maken, som är en handlingskraftig make, han knallade raskt fram och frågade om man kunde få lov att spatsera över? Sedan fick han fråga en gång till, fast på engelska, för snickaren pratade inte vårt vilda tungomål. Det var dock en hyvens snickare som tyckte att jodå, bara vi inte ramlade i vattnet så gick det alldeles utmärkt. 

Vi traskade raskt över innan någon hann ändra sig, och utan att ta oss ett ofrivilligt dopp i Nissan. Den fina portalen såg ut att behöva en rätt genomgripande uppfräschning, men solen sken, vitsipporna blommade och vi strosade runt och tittade oss omkring.

Och nog kunde det varit lite mysigt att dansa på den här utedansbanan? Eller bara sitta vid någon av grillplatserna och njuta av sommarkvällen? Loppan och jag passade på att ta igen oss lite i solen på en plattform till en glampingstuga som ännu inte kommit upp. Det är nog det närmaste jag kommer att komma någon form av glamping, mina campande dagar är över, vare sig av plebejisk eller glamourös natur känner jag.

När vi sedan traskat runt ön gick vi tillbaka över bron, utan att ramla i den här gången heller. Så nu har jag minsann varit på Laxön, bara så där. Utan att behöva vare sig yoga eller dansa heller, eller ägna mig åt någon form av kampsport heller för det kan man tydligen också syssla med där ute lite då och då. Passar mig mycket bättre så här, med en liten stilla promenad som nu också stillat min nyfikenhet. Så visst har reklamen rätt; plötsligt händer det.

Sommaren kom på besök

 Helt plötsligt blev det sommarvarmt! Ena dagen går man med vantar, andra dagen njuter man i solen utan jacka på sig. Nu ska det väl i och för sig bli svalare igen, men desto större anledning att njuta tänker jag. Och vilken tur vi hade att en sån här dag sammanföll med att vi hämtade de stora flickorna i skolan!

- Det är jättevarmt! sa flickorna och undrade sedan om vi hade glass hemma? Men så snöpligt, det ekade alldeles tomt i frysen på glass, men mormor visste på råd. Vi stannade till vid en jourbutik och införskaffade glass, för ska man inte äta glass en sådan här fin dag, ja då vet då inte jag när man ska göra det.

Men först måste ju alla dynorna transporteras ner till trädgården, och vi fick effektiv hjälp av flickorna. Pyret kastade med stor precision ner dynorna uppifrån vinden, mormor tog emot och Grynet lastade in i hissen. Sen klämde flickorna, mormor och Loppan in sig i hissen och åkte ner. Det var nästan så att det behövdes skohorn men det gick. Morfar kunde vi dock inte klämma in, vare sig med eller utan skohorn, så han fick vackert traska ner för alla 87 trappstegen.

När dynorna var på plats, ja då var det ju läge att med gott samvete äta glass. Alla fick glass utom Loppan. Hon fick dock en tuggpinne, så jag förstår inte varför hon påtalade att hon var grovt förfördelad? 

Sen hade vi det bara bra där i solskenet, vi ritade och läste bok och provade solglasögon. Definitivt en solglasögondag! Flickorna provade såväl morfars som mormors solglasögon, och visst ser de coola ut? - Men hur kan du se med dina solglasögon mormor? undrade de och såg lätt skelögda ut. Mormors solglasögon är nämligen slipade efter hennes synfel och då kan det ju bli lite lätt sjösjukeframkallande om man nu inte råkar ha samma synfel.

Så småningom var det ju ändå dags att dra sig in för att laga mat. Nu ska man inte tro att mormor behövde stå där ensam och slava vid spisen, ånej. Högst kompetent hjälp fick jag av Pyret som med stor ackuratess rörde och hällde i och såg till att allt lagades enligt receptet. Kolla vilken simultankapacitet!

En väldigt fin sommareftermiddag så här alldeles i början av april. 

Proust? Chilla?

Vid morgonpromenaden häromdagen tog jag detta foto. "Det kan jag blogga om!" tänkte jag belåtet för mig själv. Men vad, vad frågade jag mig, skulle detta foto illustrera? Om man nu inte bara säger helt prosaiskt att det är en pippi som sitter på en annan pippi, nämligen Bronsörnen som är ett minne över Bengt Lidforss. Som uppenbarligen var synnerligen begåvad, radikal och dog i sviterna av en långvarig syfilis redan vid 45 års ålder. Vad nu det har med saken att göra. Men syfilis, det vill man väl inte skriva om i en blogg som mer vill vara mys och pys och inte sjukdom och elände?

Alltså kom jag att tänka på Marcel Proust, "På spaning efter den tid som flytt". Den sitter ju onekligen där och spanar, fågeln. Fast om jag nu blandar in Proust i det hela så låter det ju som om jag faktiskt läst den där Spaningen. Och det har jag ju inte, även om jag gjort mina försök att baka madeleinkakor. Mer litterär än så är jag uppenbarligen inte.

Men så kan man ju också tänka sig att den där övre pippin, den sitter där och chillar lite för sig själv. Och då kände jag faktiskt att det där, det kan jag relatera till. Jo, för igår upptäckte  jag att när jag fogat samman bål och ärmar på den tröja jag stickar till Pyret och äntligen skulle börja på the Real Stuff, nämligen mönstret på oket, ja då stämde det inte! Mönstervåden gick inte ihop. Jag kollade att jag inte stickat fel (sånt kan hända även den bästa), men nejdå, jag hade stickat så himla präktigt rätt som allra helst. Ändå fattades 8 maskor i mönsterapporten. Och 8 maskor, det fifflar man inte till lite så där med vänstran. Jag räknade och räknade, och jodå, det var 93 maskor till baksidan och 95 till framsidan och 58 till vardera ärmen - men inte blev det 312 maskor som de skulle bli enligt mönstret. Det blir 304, hur man än räknar. Jag blängde på stickningen. Sen tänkte jag skriva ett ampert brev till mönsterutgivaren och påtala att av all inkompetens i denna värld så tog väl ändå det här priset! (Här bortsåg jag i hastigheten från denna världens trumpar och hans gelikar). Dessutom är tröjan stickad i ett mjukt och behagligt, men ack så halkigt garn. Det finns en anledning till att jag föredrar rejält ullgarn, men har man nu ett Pyre som är känsligt för ull, ja då stickar man i mjukare garner, hur halkiga de än är. 

Men när jag väl besinnat mig och läst mönstret en fjärde gång så insåg jag att ojsan, hoppsan - det var jag som läst fel i mönstret och missat några uttag på ärmarna. Voila! Då landade jag på 312 maskor och förvisso tog det mig ett bra tag att med stor koncentration repa upp ett antal halkiga varv, men jag kände mig ändå väldans chill som inte hade fräst iväg mitt ampra mail till mönstertillverkaren så att jag fått stå med slipsen i brevlådan senare och utropa "mea culpa, mea maxima culpa!".

Tja, det var väl det man kan utläsa ur pippifotot. Idag har det dock varit lite andra fåglar i fokus. Inga birdies dock. Tyvärr. Men vi såg en glada som svävade över oss vid utslaget på 13 hålet, jag trampade i gåsbajs på greenen vid 16 hålet och i den lilla sjön simmade en svan. Fåglar en masse, således när maken och jag begick årets golfpremiär. Maken spelade utmärkt från tee och längs fairway, men puttade inte så bra. Jag spelade tämligen dåligt raktigenom, förutom när det gällde att lobba bollen över greenbunkern in på green. Tre gånger lyckades jag med detta konststycke till min egen stora förvåning. Och solen den sken och det var helt enkelt ganska chill det med. Och vill man, så kan man spana efter den tid som flytt, eftersom golfbanan på Kungsmarken är knökfull av fornminnen. Bara en sån sak. Och snart är man väl ett fornminne själv nu med tilltagande ålder.

Nu börjar det!

Lund levererar en fredag av soligaste slag med tvåsiffrigt tal på termometern. Sånt kan man ju inte slösa bort, så jag har rotat runt bland rabatterna och rensat bort visset perennkrafs och belåtet konstaterat att jojomen, rabarbern börjar lite blygt titta upp ur myllan. 

Nu finns det ju en gräns för hur mycket trädgårdsarbete ens knotiga gamla knän och gnissliga gamla rygg orkar med så efter en 20 minuter eller sådär så kände jag att dagens kvot av arbete var uppfylld. Solen, den sken dock fortfarande, så då plockade jag med mig maken och Loppan och åkte ut till Dalby Hage - eller Dalby Söderskog om vi nu ska vara petiga och korrekta och sådär.

Nu kan man ju undra vad jag håller på med, där ute i Europas minsta nationalpark? Inte ska man behöva sväva i tvivelsmål om det alltför länge, utan jag kan meddela att det är maken som förevigat när jag under jubelrop fotograferade vårens första - i alla fall för min del - vitsippor! Och vitsippor, det blir man glad av. Syrran och jag var i Linnebjer för en vecka sedan och då blommade det minsann inga vitsippor inte. Men nu! Nu stod de där ute i backarna och neg och sa att nu är det vår, precis som i visan. Ja, jo, jag vet att det är blåsippan som sa det, men nu är det väl ändå inte så att blåsippor har monopol på att uttala sig om våren? Kan blåa så kan väl vita?

Så jodå, tack vare min tämligen ograciösa ställning så kan jag nu uppvisa bildbevis på blommande vitsippor. 

Sen traskade vi vidare hela Kroppekärrsrundan, alla 2,3 kilometrarna. Det är liksom gammalt och (tämligen) orörd natur och på det hela taget väldigt angenämt. Loppan drack lite i bäcken medan maken underhöll mig om att det anses att det var den gamla Svend Estridsen som på 1000-talet hade anlagt Dalby Hage som kunglig jaktmark. (Loppan hade druckit färdigt innan jag fått fram mobilen för att fotografera henne i bäcken, så man får liksom tänka sig en Loppa där).

När vi traskat vidare tittade maken intresserat på ett tämligen högt träd och undrade om det månne kunde vara en hagtorn? - Hagtorn blir inte så höga sa jag avfärdande då. Men sen tänkte jag att jag behövde ju inte vara så avig, så jag sa att "om de inte stått här sedan Sven Estridssons tid, då under vikingatid". - Du menar 'EstridSEN' sa maken, som har ett lätt förargligt drag. - Och inte Sven, utan SvenD, Skåne var ju faktiskt danskt då, fortsatte han sen på samma förargliga sätt. - Jaja, whatever, sa jag då. Komma här och vara så petig när jag visade att jag faktiskt lyssnat på honom när han yrade på om vikingatida kungligheter och så och att jag inte bara slagit dövörat till, vad är det för sätt? Man baxnar lite. 

Så kom ihåg, befinner ni er i Dalby Hage tillsammans med maken och vill uttala er om gamla döa kungar, så ska det vara SvenD Estridsen och inget annat. Förutsatt att det inte är någon annan kung som står på agendan.

Ändrade planer

 Vi var ju bjudna på kalas i helgen, för Grynet har ju fyllt inte mindre än 9 år! Herregud, nästa år blir det tvåsiffrigt. Men det var ju alldeles nyss hon var ett litet, litet gryn? 9 år, det är minsann värt att fira det! Men det får bli en annan gång eftersom en elak bacill, eller om det möjligen var ett virus, det är lite oklart - illvilligt och elakt var det i alla händelser - satte p för dessa utmärkta planer på samvaro, hurrarop och tårta. Och dessutom ryktades det att födelsedagsbarnet själv skulle baka tårtan! Men ja, vi får ha det att se fram emot.

Eftersom vädret är soligt och klart och eftersom jag led av ett svårartat behov att få ut balkongmöbler och sånt passade vi på att åka till Halmstad. Och jajamen, nu har balkongen möblerad, med fåtöljer och matta och allt. Mattan fick vi av syrran och den har fått med utmärkt beröm godkänd av Loppan som gärna ligger på den och  håller koll på det som rör sig i omgivningarna. När man är en vertically challenged (så hörde jag en gång Tom Cruise beskrivas, han är tydligen inte så hög över havet) vovve, ja då är det utmärkt med balkongsidor i glas. Det saknas lite pynt även om det tillkommit en liten blå pensé sedan fotot togs. Inte så prunkande ännu kanske, men den jobbar på det, det får man ge den. 

Eftersom Kickan och Knyttet inte heller fick gå på kalas så passade vi på att sammanstråla vid en lekplats. Jag tänkte mig att vi skulle glassa lite i solskenet och avnjuta mina nybakade kanelbullar, men vinden visade sig vara kyligare än vad man kunde tro, så det blev inte att sitta och glassa så långe. Men vad gör det, flickorna hade ändå inte tid att sitta stilla, inte när det finns gott om grejer att klättra på och åka utför och gunga på. Så de höll värmen i alla fall! Det var nästan så att även farmor övervägde att kasta sig ut i rutschbana eller så - men bara nästan för farmor är rädd om sina höftleder. Kan vara bra att ha menar jag.

Idag, till exempel, var de bra att ha för då pumpade vi cyklarna, maken och jag, lastade in Loppan (ja hon lastar ju faktiskt i praktiken in sig själv) och så cyklade vi ner till Västra Stranden. Det var soligt och blåsigt idag också, men nu höll vi ju faktiskt värmen. Loppan passade på att rulla sig i något som hon fann rullningsinbjudande medan matte kved något om att hon (ja Loppan alltså, själv var matten ganska rufsig i håret under cykelhjälmen) var ju faktiskt nyborstad och ren och fluffig. Det örat lyssnade inte Loppan på. Men så har hon ju också ovanligt håriga öron, det kan ju ha berott på det? En skön promenad/cykeltur blev det i alla fall så nu är vi fulltankade med friskt luft och solsken och nu ska det strax bli lite pasta med kantareller och bacon, Det kommer att sitta som en smäck.

Så nu håller vi tummarna för att alla håller sig friska, så blir det nog kalas vad det lider. Med tårta och allt.