Med risk för att vara tjatig...

... men det här med möss, alltså.

Inte har det fastnat någon mus i fällorna och jag tycker fortfarande att det är ett upprörande slöseri med dumlekolor. Har börjat fundera på nougat.

Men så kom - förmodligen - förklaringen till fenomenet varför musen ratat betet. Han har helt enkelt emigrerat! Förmodligen en mycket äventyrslysten mus, en som tänkte att varför begränsa sitt liv och sina vyer till just Huliganköket?

Anledningen till att jag vet detta är att vi nyligen fick ett (lätt mycket) hysteriskt mail från dottern. Där hade hon suttit i allsköns ro och skrivit när det klampade en mus över hennes golv! Dessutom inte vilken liten blyg musstackare som helst, nej en mus i kromosommegajätteformat var det uppenbarligen. Bilden hon frammanade var definitivt av en mus i huliganstorlek.

Såvitt jag förstod sovs det inte många stunder den natten i dotterns hem. Det hyperventilerades. Det letades musskrämmor på nätet. Det mailades till mamma.

Och mamma vet så klart på råd!

- lugn, bara lugn, skrev jag, vi har en överbliven dumlekola du kan få låna.

Blev dottern tacksam av detta? Inte så värst, tycktes det. Lite otacksamt kan jag tycka, när man nu curlar så fint.

- kan man doktorera i kemi kan man väl ta död på en mususling, fortsatte jag uppmuntrande sen.

Dottern lät meddela att hon förmodligen löser problemet dränka in lägenheten i pepparmnintsolja, vilket tydligen enligt allvetande google är ett osvikligt medel. Och hjälper inte det genom att låna kompisens katt.

Och det kanske funkar bättre än dumlekola?

1:e advent

Utomhus är det verkligen ruskväder; regn, blåst, mörker och avgjort ruggigt. Ganska skönt ändå, man rantar runt med hunden och det är lite stärkande att kämpa mot elementens raseri. För om man ska vara ärlig är ju det där raseriet inte av allra argsintaste slag (än - det låter som om det håller på att ta i) utan bara precis så där så man känner sig uppiggad för att sen tycka att  det är så skönt att komma in igen.

1:e advent - vart tog det året vägen? Nyss for jag ju runt och letade efter vårtecken och vintergäck och allt vad det var? Nu får man i stället njuta av lite glögg, vilket inte är så dumt det heller.

Nu kanske någon tänker att oj, vilken vacker julduk hon har, har hon sytt den själv? På det kan jag bara säga att nej det har jag inte. Jag är inte alls begåvad när det gäller att sy. Man kan rentav säga att jag är oerhört Obegåvad när det gäller att sy. Däremot är jag väldigt begåvad på att ha en syster som kan sy, och som dessutom är av den där generösa sorten som presentar sin mer osykunniga syster med juldukar.

Titta här! Favoritrosen - nog är det lite häftigt att kunna plocka in lite rosor från sin egen trädgård till första advent?

För ett tag sedan beklagade jag mig över alla mina oavslutade projekt. Det är ju visserligen himla roligt att köpa på sig garn, men någon gång vill man ju ändå bli klar med åtminstone några projekt. Men hur skulle jag hinna?

Mina blickar föll på Huliganen.... heureka!!

- Greppa virknålen och hjälp till! uppmanade jag.

Hunden var alls icke motvillig utan grep sig raskt verket an.

Och titta så bra det blev! Skitlångt har det ju blivit!

Så då hann jag ju göra klart lite av Huliganmattens Ofullbordade. Den skotska schalen, till exempel.

Och tubhalsduken i det underbart mjuka och ljuvlig garnet från Manos del Uruguay. Precis vad som behövs när det är ruskväder ute.

Men man kan ju inte bara avsluta projekt, man måste ju börja på nya också. Sticka vantar med restgarnerna från mormorsfilten till exempel. Ett bra projekt, ett sånt som stickar sig mer eller mindre själv. Inget eländigt räknande och fipplande och tappande av maskor och sånt.

Som här, till exempel. Alltså, HUR tänkte jag här? Sticka pulsvärmare med små eländiga 2,5 mm strumpstickor i spetsmönster och med mörkt garn? Här kan man verkligen tala m fipplande och tappande av maskor. Totalt hjärnsläpp måste jag ha haft, och en vacker dag kommer jag säkert att begå harakiri på dessa sakramentskade tunna stickskrällen.

Dessutom skulle de bli en julklapp som ska skickas till södra England. Men påskpresent kanske också går bra? Eller varför inte förljuva midsommar med ett par pulsvärmare? De engelska somrarna kan ju vara lite kyliga av sig har man hört.

Dock kan jag inte begå harakiri riktigt än för nu ska jag fixa lite coq au vin, och då vill man ju ändå kunna äta det.

... och nu, nu är det faktiskt riktigt, riktigt ruskigt ute. Så jag och Huliganen fortsätter nog med vårt inomhushandarbetande.

Musfångstbetesresultat

Som jag skrev häromdagen så hemsöks casa Huliganos av en mus. En kräsen, enveten rackare som ratade osten i fällorna. Sen fnös den bara föraktfullt åt valnötterna.

Men har man trogna och hjälpsamma bloggläsare så får man ju goda råd! Alldeles gratis och pronto också, så det där med att goda råd är dyra, det är minsann rent nys, det kan jag intyga.

- ok! sa jag till maken, - den allmänna inställningen tycks vara att möss är gottegrisar som gillar kolor och nougat och allt vad det är. Vi provar med dumlekolor! sa jag och kände mig väldigt taggad. Här skulle fångas möss!

Sagt och gjort, vi inhandlade en påse dumlekolor och sen pillade vi väl i oss själva ett antal (för som någon så klokt sa, mössen behöver ju inte roffa åt sig alla kolorna).

På ett mycket kompetent sätt betade maken fällorna och lyckades faktiskt undvika att klämma sig själv i dem. Då applåderade Huliganen och jag högljutt.

I morse öppnade jag förväntansfullt skafferilådorna, med skräckblandad förtjusning väntade jag mig se en, eller kanske två?, synnerligen döda gnagare. De skulle ha lockats in i döden av sitt godisbegär (ha!) och vi skulle få ha våra havregryn i fred. Var planen, alltså.

Men nix. Fällorna gapade tomma (förutom kolabitarna alltså), och ja, jag kan nog inte låta bli att tycka att det var ju ett slöseri med en utmärkt dumlekola.

Nåja, vi får väl prova de andra sätten. Med nougat. Russin. Kanske lite vanlig choklad? Det ska nog gå, och några rester behöver det ju inte bli.

Det är ju en evig tur att möss inte gillar ostron. Eller alltför löskokta ägg. För det gör inte jag heller.

Ordning på torpet

Huliganen har ju nu under hösten bara gjort något sporadiskt gästspel på jobbet, eftersom han är hårt arbetande vd på Huliganens Hunddagis.

Tja, då går det ju som det går också. Folk kliver innanför dörren alldeles opåskällda och oannonserade. För vad är väl en mesig ringklocka mot en gastande västgötaspets? Tamt, skulle man kunna säga. Och vem håller ordning och reda på ost&mack-kön? Ingen alls, så då blir det ju rena villervallan framför wästerbottenosten. Tyst och fridf... jag menar tråkigt...är det.

Så nu när Zoya för tillfället ägnar sig åt ett rejält hormonsvall får Huliganen följa med till jobbet igen; och alla (nåja) säger förtjust åh, han är på kontoret idag!.

- Just det, nickar Huliganen belåtet och skäller lite extra på dem för säkerhets skull.

Han drar igång morgonlek med en gul tennisboll och tvenne konsulter så det står härliga till. Visst ni förresten att en västgötaspets kan skälla för fullt trots att han har munnen full av tennisboll? Nog är väl det begåvat?

När fruktleveranserna kommer så far han ut som en liten torped och tjoar så det hörs långt in till våra grannföretag.

Fruktkvinnan, som har hund själv, strålar som en sol och säger hej lille vän!

- Stopp och belägg, gapar Huliganen. - Här kommer du inte in, med frukt eller utan frukt. Här vaktar jag, och jag släpper bara in folk som levererar ost. Har du ost, va?

- Nix, men jag har bananer, vindruvor och äpplen, svarar Fruktkvinnan. - Och du vet väl att an apple a day keeps the doctor away?

OK då, tycker Huliganen och släpper Frukten över tröskeln, vilket ju är väldigt bra för då slipper vi drabbas av kollektiv skjörbjugg. Vilket ju är väldigt bra för då blir det många friska konuslttimmar att fakturera ut. Vilket ju i slutänden leder till frolic till den lille besten. Så nog är det bra att det finns äpplen. Och västgötaspetsar.

Nu får väl ändå mössen veta hut?!

Jag brukar inte direkt hyperventilera av att se en mus i vitögat - ha rman bott i nybyggt hus på (nåja) landet, så har man haft sin beskärda del av smågnagare. Har man dessutom bott i mycket gammalt hus mitt inne i storskogen har man lärt sig att ducka för fladdermössen. Så nej, jag hoppar inte direkt högt.

Men detta innebär ju inte att jag gillar att ha möss i huset. Jag tycker att de kan bo där ute, så bor jag, maken och Huliganen där inne. Grannar, men ändå inte så att man springer ner dörrarna för varandra. Jag vill mer se det som att man har en "nodding acquaintance".

Jag får nog säga att sedan Huliganen flyttade in så har mössen för det mesta flyttat ut. Tills nu.

Jag upptäckte en morgon att någon hade ätit hasselnötterna i skafferilådan. Att någon käkat havregrynsgröt -utan bry sig om att koka den först!

- Det här duger inte, sa jag till maken. Havregrynen delar jag inte med mig av!

Alltså apterade vi två fällor, en i vardera skafferilåda. Som lockbete petade vi ditt lite kvibillle cheddar, det borde väl fresta vilken mus som helst? Trodde vi. Men nej, musskrället ratade osten till förmån för mera havregryn, mera grahamsmjöl, fler nötter.

Alltså, vad är det för en otacksam mus? Va?! Har den inte sett alla tecknade filmer där mössen äter ost så det sprutar ur öronen på dem? Möss SKA gilla ost, så är det bara. För om den inte äter ost, så kan den ju inte fastna i fällan, det borde den verkligen begripa.

Hunden har man ingen nytta av. Jag försökte intresserad honom för lite musjakt, men han stirrade bara oförstående på mig:

- käka möss??
- killar störtskönt i kistan, försäkrade jag honom. Men inte hjälpte det. Vår finsmakare till Huligan bara ryste lite lätt och knaprade förstrött och ohjälpsamt vidare på sin frolic.

Nu kör vi en  ny taktik. Vill museländet ha nötter så ska han väl få det då! Fällorna är numera apterade med valnötter. Dyra valnötter. Och äter den inte dessa, ja då vet jag inte vad vi ska göra?

Men skulle ni råka stöta på en trind och förlupen mus, en som förstulet rapar såväl havregryn som grahamsmjöl, så behöver ni inte visa den riktningen tillbaka till vårt hus.

Äntligen vuxen

Ni vet hur det är när man blir så där arg så man bara måste kasta saker omkring sig? Eller kanske det är så att ni har en mer måttfull approach och nöjer er med att rynka missbelåtet på överläppen, medan ni behärskat utbrister i ett litet "äsch då" eller "fy sjutton"?

Det har i alla fall hänt att jag dängt saker omkring mig. Smällt igen dörrar. Sparkat på döda föremål. Kanske inte så mycket på senare år, men ändå.

Idag blev åter en sån där dag när man känner att får jag inte slänga något i golvet så svarar jag inte för följderna! Den ena förtretligheten hade följt efter den andra och till slut var måttet rågat! Jag greppade närmsta glas och var på vippen att slänga det i golvet när jag plötsligt hejdade mig.

Jag insåg att inte bara skulle vi bli ett glas fattigare, det skulle dessutom resultera i en jädrans massa splitter som jag själv hade fått städa upp. Ja, jo, förvisso hade det smällt på ett sätt som lindrat själspinan något, men i alla fall - var det värt det?

Jag funderade en stund. Sedan satte jag ordentligt ner glaset igen på diskbänken. Plockade upp diskborsten och slängde den med sån snärt i golvet att den på ett högst tillfredsställande sätt studsade tre gånger innan den la sig till ro under elementet. Sedan var det liksom bara att plocka upp den.

Jag kände mig både avreagerad och (äntligen) vuxen och behärskad.

En gråmulen morgon

Man har varit ute på morgonpromenad. Bläddrat lite i tidningen. Tittat ut på det gråa. Tänkt på att för två veckor sedan vakande man upp till en solig morgon i Rom, det var uteserveringar, gelato, ruiner, mat, vin och prat i långa banor.

Och reliker. Säga vad man vill om rom-borna, men nog är det lite rejälare det där med deras reliker? Inget småfjomsande med en liten sticka ur kristi törnekrona och sådär, nej där fläskar man på ordentligt.

Som sagt; inte en liten nyckel. Eller en avknipsad länk. Ånej, här har man hela middevitten. För att inte säga hela konkarongen. Nej, det är inte attiraljerna till något kinky sex utan skåda! Petri bojor!

Och i Maria Maggiore har man hela krubban! OK, det medges, själv innehållet är inte kvar, men i alla fall. Nu ska jag medge att när jag först såg skapelsen så tänkte jag syrligt att "ånej, den lätte går jag inte på! Jag tror inte att man hade krubbor av silver, guld och kristall i ett litet stall i Betlehem. Ha!" Men sen såg jag ju att inne i allt ädelmetall och kristall så ser man ju några gamla brädor. Så nu vet jag inte vad man ska tro?

Sen får jag ju också säga att jag är rätt så glad över att jag inte är påve, så jag slipper ligga där till allmän beskådan.

Ja sånt kan man roa sig med att fundera över en lördagsmorgon.