The good stuff

Vi har haft en födelsedag i familjen! Faktum är att det var igår, men då hanns det inte med något bloggande för då, då var vi ju upptagna med att fira! Vi tog en paus från slemmigt gubbvälde i Akademin, från testosteronstinna galningarnas självupptagna hasardspelande med fred och frihet och ägnade oss åt ha en riktigt mysig födelsedag.

Det var Dottern som fyllde år och hon hade fått den briljanta idén att en utflykt till akvariet i Malmö, det vore väl något? Maken och jag, vi var inte nödbedda utan vi lämnade raskt brödfödesslitet åt sitt öde och trängde in oss med barn och barnbarn i bilen och drog till Malmö. Till fiskarna! Till ödlorna! Till skolutställningen!

Grynet var mycket pepp och pratade ihärdigt om alla stora fiskar hon skulle se och hon blev inte besviken! Det var stora fiskar och små fiskar och grodor och ödlor och bruna fiska och blåa fiskar och vita fiskar. Det var lådor att klättra på, det var plastdraperier att springa ut och in genom, det fanns ödlor att klappa och att rida på om man var mycket modig. Det är ju såklart Grynet. Sen fanns det dessutom en STOR stege att klättra på och Grynet pinnade raskt upp för alla stegen för att livet lite grann från ovan, och de som byggde utställning väntade så snällt och tålmodigt. Klart att Grynet skulle få klättra liksom. Och under allt detta upptäckande så strosade maken, dottern och jag runt och tänkte att det här, det var ju en attans trevlig födelsedag! Pyret? Ja hon var lika intresserad hon och sov i stort sett inte en blund utan tittade intresserat på det mesta och man undrar lite vad som rörde sig därinne i huvudet på henne?

Sen åkte vi hem igen och försökte ringa Microsofts support vilket ju vem som helst med ett uns erfarenhet av datasupport kunnat inse att det var ett slag som var förlorat redan från början - men inte hängde vi läpp för det för sen var det ju dags för den fantastiska födelsedagsmiddagen som svärsonen bjöd på efter ett eminent jonglerade med kastrullerna; basilikarisotto med pilgrimsmusslor och sedan torskrygg och som den sista nådastöten innan vi gled in i en mycket behaglig paltkoma en kanel- och chokladtårta. Med uppbådande av våra sista krafter traskade sedan Loppan, maken och jag till bussen och när vi kom hem fanns det ingen ork för bloggande innan man ramlade in i Morfei armar. Därför får jag såhär en dag i efterskott utbrista i ett hjärtligt om än senkommet GRATTIS KÄRA DOTTER! Det känns inte så länge sedan du själv knatade runt och förundrades över de mest oväntade saker och nu kan man sitta där med famnen full av dina egna barn. Varav den ena tuggar på en bläckfisk, för varför inte?

Motion!

Nu haver jag motionerat! Cyklat till jobbet med den stadiga terriern i cykelkorgen, uppför och uppför och flås och flås.

Sen har jag gått i uppförsbacke. Utan terrier men med flås. Och det var nog  himla bra, för det som väntade i slutet av backen var ett Afternoon Tea på the Lodge tillsammans med syrran och maken. Och ja, vi gillar Afternoon Tea i vår familj, så är det bara. Maken muttrade i och för sig lite för det som numera är det flådiga och trevliga the Lodge, var tidigare Friluftsfrämjandets Romelestuga uppe på Romeleåsen och han mumlade längtansfullt om ryggsäckar med termosar med varm choklad och svettiga ostmackor. Min egen nostalgiker blev dock något mer nöjd när han såg att skylten med "Romelestugan" satt kvar på väggen som en vink till 50-talet.

Vi åt och vi åt och vi pratade och hade det himla trevligt, innan vi gick ut för att titta på utsikten som inte gick av för hackor precis. Man känner att våren liksom ligger på språng och innan man vet ordet av så har den blommat ut för fullt!

Sen var det dags att ta sig nerför backen igen, och egentligen hade vi bara kunnat lägga oss ner och rulla ner, så mätta var vi.

När vi kom hem igen sken solen och man bara kände långt in i sin själ att nu, nu var det dags att röja i trädgården. Ett svettigt göra. Det tog säkert upp emot en timme att rensa i rabatterna, sopa och kratta upp allting, packa upp möblerna och fixa gräsmattan. Och, inte minst, låta vår eminenta trädgårdstomte flytta ut på grönbete igen. Oh the joy of att ha en liten lagom plätt! Loppan bekantade sig med en våryster humla och stod länge och betraktade den förundrat; vad var det där för något som vimsade runt? såg hon ut att tänka.

Efter det hårda arbetet var det ju dags att ta igen sig en stund med ett glas vin som vi drack i sällskap med vår bostadsföreningsordförande, en dam som Loppan älskar hett och innerligt.

När jag vaknade imorse kände jag dock att det kunde nog inte skada med lite mer motion, att bära ut en trädgårdstomte bränner ju inte så många kalorier. Inte på mig i alla fall, eftersom det var maken som bar.

Så Loppan och jag drog ut i spenaten och traskade runt vid Krankesjön, hälsade på en travhäst som travade förbi och kände att vårmorgnar, det är grejen det!

Man måste ju upprätthålla en viss balans, yin-å-yang och allt det där, så för säkerhets skull, nu när kroppen fått så mycket oväntad motion, har jag varit iväg och köpt kardemummabullar som lite senare ska inmundigas i trädgården. Det känns nog inte direkt som en uppoffring ska jag väl erkänna.

Min lilla kompis

Snart fyller hon två år, det är ju inte klokt. Hon har blivit lite lugnare inomhus, medan det fortfarande är full sprätt utomhus, i alla fall när hon får vara så som hundar enligt hennes åsikt ska vara; lös. Lös och fri och med ytor att springa på, då är Loppan som lyckligast. Och en lycklig Loppa, det gör hennes matte innerligt lycklig också.

Inne vill hon gärna ligga i knäet och bli klappad, så matte har lärt sig att simultangosa hund samtidigt som hon stickar som en modern multitaskande matte. Man vill ju inte gärna köra undan en raggfia som ligger och snarkar i ens knä menar jag.

I likhet med hennes innerligt saknade föregångare Huliganen lär Loppan aldrig bli någon tävlingslydnadshund, vilket ju passar bra eftersom matten aldrig lär bli någon tävlingslydnadsmatte. Det är lite "sådan matte sådan hund" över det, vi har samma lite lagom lätt anarkistiska inställning till hur lydig man egentligen behöver vara. Lite lagom normalt vardagshyfs är väl vad vi försöker få till och det går väl sådär lagom bra med en entusiastisk hund som tycker att alla gäster ska tas emot med största möjliga entusiasm och spänstighet, hur ska de annars veta att man blir glad åt att de kommer tänker hon. Jag försöker påtala att ett glatt och vänligt sagt "välkommen!" räcker långt, men det tycker Loppan är snålt och tråkigt.

Nu är det ju inte så att vi inte går på kurs och sånt, det kan man göra även om man aldrig platsar på en tävlingsplats. För tillfället tar vi lite privatlektioner för vår eminenta tränare Lisa, och dessutom går vi på Nosework och tänk, där visar det sig att hur tjohejsig Loppan ändå är, så är hon faktiskt väldigt duktig på det där med att nosa sig fram till lite eukalyptushydrolat. Igår var vi ute på den blåsiga skånska slätten i skymningen och Loppan drog runt som en liten målsökande spruttig missil och markerade hydrolat som om det var hennes mission här i livet. Då blir matte jättestolt och hivar skinkbitar i Loppans gap och det tycker Loppan är en förträfflig reaktion av matte.

Mattes Loppa - det kan vara så att de flesta kommandon rinner av dig som om du vore täckt av teflon, men du är nog den gulligaste hund som tänkas kan!

Det är ju ändå samma

Igår träffade jag mina gymnasiekompisar och när man tänker efter är det ändå lite märkligt; när vi träffades på gymnasiet var vi 16 år gamla och kände oss ganska vuxna och hade åsikter om både det ena och det andra och emellanåt hade man en orosknut i magen över hur man skulle klara av det där med livet som vuxen? Nu är vi 61 och känner oss kanske inte så värst vuxna alla gånger, undrar fortfarande över livet och meningen med det hela, har fortfarande massor av åsikter och pratar i mun på varandra hela tiden. 16, 61... det är ju samma siffror, fast i en annan ordning.

Det är skönt med kompisar som känt en så länge, vi har gått igenom alla stadier med varandra från plugg och killar, giftemål och barn för de som velat, jobb och skilsmässor och tonårstid och gamla föräldrar och barnbarn - det är så mycket som händer och tittar någon utomstående på oss så ser vi kanske inte direkt ut som när vi var 16, men när jag tittar på dem så ser jag samma tjejer som alltid och det är rätt fantastiskt faktiskt att få ha kompisar i sitt liv på det här viset.

Dessutom får man tulpaner när de kommer, bara en sån sak! Typiskt bra, både det där med kompisar och det där med tulpaner får man säga.

Ikväll är det dessutom stickcafé, och det är ju också typiskt bra. Jag stickar frenetiskt på Grynets vårgröna kofta så att jag sedan med ett pantersprång kan kasta mig över Pyrets turkosa dito.

Sen så har det varit riktigt vårväder idag, bara en sån sak! Bra dag, denna onsdag.

Än är det inte slut

Jag måste säga att det varit otroligt skönt med lite fler lediga dagar än vanligt, jag tycker nog att kvoten arbetsdagar/helgdagar är lite skev i vanliga fall, men fyra dagar såhär över påsk, det fyller på batterierna rätt bra. I all synnerhet om man då får gå på kalas som sagt och dessutom får tid över till långa promenader med Loppan ute i naturen som är lite sval men faktiskt solig också. Morgonen efter kalaset åkte vi till Ellinge och rastade oss. Loppan tillryggalade i runda svängar ungefär tio gånger sträckan som jag promenerade, men hon var som en Formel 1-bil ungefär, fräste runt runt och emellanåt gjorde hon pitstop för påfyllning av bränsle. Frolic i vårt fall, mindre brandfarligt och luktar inte så illa.

Emellanåt gav hon sig tid att lukta på blommorna också.... eller vänta nu, det kanske egentligen var sorkjakt på gång? Så var det nog. Loppan är en ihärdig sorkjägare, men lyckligtvis brukar hon inte fånga någon, det är inte direkt en påskpresent jag skulle önska mig så där på rak arm.

Sen åkte vi hem och då, då fick jag syn på det! Jamen herredumilde, man blir ju helt hemmablind när man lullar runt där i sin lilla ylle-å-hund-bubbla, men nu lyste det verkligen i ögonen. HUR kunde jag ha missat detta? I serveringsgången låg en jullöpare kvar och skämdes. Jul i all ära, det är nog så bra, men inte i april! Som tur var visste jag på råd, när jag fyllde år fick jag en förpackning med minicharms av syrran i de vårigaste av färger så nu fräste jag iväg med symaskinen som vore även den en Formel 1-bil.

- Nu ska det in VÅR i lägenheten, ut med julen pronto!! sa jag till mig själv och ångade vidare på maskinen så att nålen gick glödhet.

Det var länge sedan jag sydde något i lapptäcksteknik och alla hörn tål inte att synas i sömmarna men det blev ljust och vårigt och jag kviltade med den melerade tråden som jag också fått av syrran - i grönt! Grönt är skönt, det är en sanning som står sig.

Sen åkte vi hem till syrran, maken, Loppan och jag och blev emottagna på bästa sätt med bubbel och blinier och lammstek och vin och prat och skratt och vi åt och drack tills vi blev alldeles mätta och trötta innan vi nöjda tog bussen hem igen. Ännu en bra påskdag att lägga till handlingarna.

Idag är det då annandag påsk, och det är ju helt förträffligt! Solen den skiner och jag har sytt ett par ugglebyxor, baraföratt liksom, Loppan och jag ska snart ut på heden och sen ska jag förbereda morgondagens tjejmiddag (ja nu får man se "tjej" som ett vitt begrepp här, det är mina gamla gymnasiekompisar som kommer), så det känns som att vi är i ett flow här. Ett bra flow i vårfärger.

2-årskalas!

Det där med att vara två, det måste vara en fantastisk ålder! Allt är spännande, det finns massor att upptäcka och göra, fantasin har ännu inte satt några som helt gränser och bara the sky is the limit - allt är möjligt! Så hur kan ett tvåårskalas bli annat än som en bal på slottet; helt underbart?

Jamen bara tänk; det fanns tutor att blåsa i - som lät! Det fanns paket i massor! Det fanns ballonger! En galen terrier! Man fick ha Pippi-klänning! En gullig lillasyster! Man fick vara omgiven av en hel familj som tycker att man är det bästa som finns!

Grynet var i sitt esse och tutade och blåste och dansade runt med ballonger och sjöng om Pippi Långstrump medan lillasyster Pyret beundrande tittade på. Hon packade upp paket och fick en gubbe som klättrade nerför en stege i rasande fart och den tyckte Grynet var himla rolig. Det tyckte Loppan också som var grymt avundsjuk på alla fina presenter som Grynet fick och som försökte sno åt sig en eller annan utan att skämmas det minsta. Till slut fick maken hålla henne i ett famnen, innan hon dystert la sig på mattan i en liten minut eller två och kände sig kränkt innan hon var upp igen och försökte norpa åt sig någon annan liten sak i ett obevakat ögonblick. Inget hämmar en terrier i någon längre stund.

 Sen var det dags för tårta! Påskgul med blåbär och hallon och två fina ljus. Grynet var inte nödbedd utan stoppade glatt i sig tårta precis som alla vi andra, är det kalas så äter man såklart tårta. Pyret fick ingen tårta utan fick nöja sig med en virkad bakelse, men hon var nog rätt nöjd ändå tror jag.

Det är så väldigt bra att det nu finns två fina flickor, då räcker det liksom till för alla att busa med, bära på och gulla med, även om jag får säga att jag ser nog mer entusiastisk ut än Pyret. Fast jag tror att det kanske ändå var eftersom hon inte fick någon tårta?

Sen, sen åt vi lammstek och drack vin och skålade och hurrade innan Grynet fick gå och lägga sig orättvist nog, trots att det var hennes födelsedag. Men jag tror hon var nöjd med alla presenter, alla ballonger, alla tutor och med tårta.