Vanans makt

Det finns ju vanor och vanor. Bra vanor, som att dricka äppleglögg på 2:a advent. Okej, det behöver inte vara just äpple, men det var var som fanns hemma och den var god. Sen finns det mindre bra vanor, men de tycker jag vi kan lämna därhän, såhär i juletider, när man ska tindra med ögonen och vara julsnäll och sådär.

Sen finns det andra vanor som man kanske inte ens tänker på. Vilken sida av sängen man sover på, till exempel. Själv sover jag på högersidan. Ja om man står vid fotändan och titta på sängen. Ser man ur liggande synvinkel, ja då är det ju vänstersidan. Men hursom, det är den sidan som är min, så att säga. Utom i natt. Inatt sov jag på vänstersidan. (eller höger, men det där behöver vi väl inte dra en gång till?). Vofför detta då, kan man ju undra. Men det har varit några riktiga skitdagar på sistone, med värk och elände och då är det svårt att sova. Därför erbjöd mig maken som är en omtänksam figur att jag kunde ju prova hans säng. Vi har nämligen olika mjukhetsgrad i sängarna.

Det kändes j-vligt skumt att gå och lägga sig på fel sida och hunden blev lätt förvirrad. Skulle hennes bädd inte vara bredvid mattes? Skulle hon sova bredvid en lätt snarkande husse? Men alla somnade, så även husse som suttit uppe sent och  tittat på när Manchester United spöade Manchester City. Alla sov tämligen gott får jag säga, men sen blev det morgon och då stötte vi på patrull. Husse är van vid att få frukost på sängen på helgerna (så kan jag äta i lugn och ro för mig själv, win-win), men att ha frukostbrickan på fel sida?! Vojne, vojne, detta blev alltför omstörtande. - Man kan inte ha tekoppen på fel sida! utropade husse och rullade över på rätt sida. Hans rätta sida.

Och sen blev det en regnig adventssöndag som gått i Vinterstudions och stickningens tecken. Loppan parkerade sig i mitt knä. "Så att man vet var man har henne nu när hon rantar runt så dant" såg hon ut att tänka.

När vi inte har stickat och tittat på skidor har vi adventsfikat. Jag har bakat katalaner för första gången och de blev juligt röda och ganska goda, om jag får säga det själv. Loppan fick inget, det tyckte hon var snålt lät hon meddela.

Men nu ska jag bjuda på ett tips om det finns fler än jag som har svårt att sova. Jag har en kompis som hållit på med yoga och hon informerade mig om att om man har svårt att sova, ja då ska man täppa till höger näsborre  och andas med vänster. I 11 minuter. Och det kan jag säga att det är inte det lättaste, man vill ju inte sätta en timer så att man vaknar precis när man knoppat in menar jag. Så man får försöka approximera sitt andande och räkna andetag och det kan vara att det var det som gjorde att det blev så enformigt att man somnade. Men somnade gjorde jag.

Sedermera har jag läst på nätet att man behöver inte göra det i 11 minuter i sträck, och det låter ju enklare. Men funkar det undrar man då? Kanske bäst att hålla sig till de där elva minutrarna trots allt.

Fast just nu blir det till att andas med bägge näsborrarna, för nu ska middagen fixas och då kan man ju inte stå där och sova vid spisen.

Vinterkänslor

Vi vaknade imorse, kanske inte direkt till ett Winter Wonderland, men till en härlig, krispig och kall morgon. Till och med tomtarna hade lite frost i luvan! Åh, man känner hur livsandarna börjar dansa jenka och man känner hur nertryckt man blir av allt det där gråmulet fuktiga som vi serverats i överdos de senaste månaderna.

Men ibland gör det inget. Ibland är man bjuden på adventslunch och dito -fika hos sonen och svärdottern och då spritter det minsann också i livsandarna. Det var tomtigt och juligt och när vi hade ätit lunch så var det dags för lite pyssel! Jo för Grynet och Pyret med vidhängande föräldrar var också där och då ville vi inviga dem i konsten att göra en smällkaramell. Det var silkespapper i rosa toner! Det var glitter i rosa toner! Det var lim! Det var juliga klistermärken! Vi hade lite dimmiga, för att inte säga dammiga, minnen av hur man gjorde en smällkaramell så det tog en stund att komma igång och det var inget man tog direkt lättvindigt på, här gällde det att hålla tungan rätt i mun!

Grynet hade krona på sig, är det adventskalas så är det, och då ska man vara fin. Dottern vek en mycket prydlig smällkaramell med mycket krus i ändarna. Dessa prydliga gener har hon inte fått av sin ömma moder, som med schvung och hast snörpte ihop en synnerligen ojämn och vildvuxen smällkaramell. Alltså finns det inga bilder på slutresultatet där man kan jämföra de färdiga kreationerna, jag är väl inte dum heller? Men Grynet klistrade tomtar och rosa glitter på mormors karamell, så den blev rätt fin ändå till slut. Inte lika fin som dotterns, men ändå. När vi var färdiga hade vi glitter överallt, till och med Loppan var rosapudrad och skimrade vackert i stearinljusens sken.

Det kan hända att morfar inte vek så mycket smällkaramell, han tog sig emellanåt en liten rökpaus på uteplatsen. Sånt går dock inte obemärkt förbi, både Loppan och Pyret hade full koll på var han var någonstans.

Det tar på krafterna att julpyssla så sen var alla lite trötta och det var dags att åka hem till Lund igen och tända det första adventsljuset där också.

Det var en mycket fin och rosaglittrig första advent!

Ifrågasatt

Idag är det första advent, och det kan man inte ifrågasätta, det står i almanackan och dessutom är jag så himla pepp på att dra igång julförberedelser så det känns minsann alldeles lagom. Igår bakade jag saffransbullar, bara en sån sak! Också var maken och jag hemma hos syrran och åt middag och det tindrade av ljusslingor och amaryllisar så det var en ren fröjd åt det! Vi hade synnerligen trevligt och mätta och belåtna tog vi bussen hem vid 10-tiden. Det är inte vi som ger begreppet "nattrumlare" ett ansikte.

Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan fredagens jazzklubb. Jag borde ha fattat en viss misstanke när det stod att kvällens artist(er) ägnade sig åt något som benämndes cool jazz. Jag gillar ju tradjazz med kläm i, sånt som man blir orimligt glad och uppspelt av. Lite lagom cool, laidback, långsam plingeliplong, tryfferat av trumsolon och pianosolon och alla andra solon - det är inte min tekopp direkt. Behagligt och inte oangenämt måhända, men blev jag uppspelt och fick svårt att sitta stilla? Nä.

På min ena sida hade jag maken som var av likartad uppfattning. På min andra sida hade jag en synnerligen senior gentleman som vid ett tillfälle vände sig mot mig och undrade vad jag tyckte? Jag svarade väldigt artigt men sannfärdigt att ja, jo, förallandelar, men för min del var det här lite för svalt och tamt.

Gentlemannen tittade på mig och jag såg att jag fallit i hans aktning. Han tänkte till och sen undrade han - är du en sån där som gillar... äähh, vad heter det nu igen.... jo heavy metal?

Nu tycker jag ju att det finns en hel del mellansteg mellan cool jazz och heavy metal (och i ärlighetens namn, blir man upprymd av tungmetall, jag bara frågar?!)  så jag skakade nekande på huvudet, men jag insåg att det var kört. Jag var dömd som en sån där okulturell heavy metal:are.

Maken (med sina märkliga musikaliska preferenser) föreslog att jag skulle svarat att jag gillar Ulf Peder Olrog och det hade förmodligen, med tanke på ålderskategorin, fallit i god jord. Men jag är ju en tämligen sanningsfärdig person så den utvägen var stängd. Om jag nu ens kommit på den i tid.

Låt oss nu hoppas på att det inte blir experimentell jazz nästa gång.

Man ska akta sig för älgar

Vips! så gick den veckan. Bacillerna har hemsökt Grynet och Pyret och deras föräldrar, så AB Mormorstjänst har ryckt ut. Vi har klippt bokstäver, torkat snoriga näsor, läst böcker, lekt med Loppan, ätit köttbullar, skrivit brev till Tomten, byggt med duplo och åkt båt på vardagsrumsgolvet. Säkert en massa annat med, men det väsentligaste kom nog med.

Loppan tycker om att vara nära Grynet och vill gärna se vad hon håller på med. Pyret har byggt jättehöga torn som gärna ville välta lite. Det tyckte Pyret var fisigt av tornet. Jag får ju säga att det är märkligt vad såna småpyren hämtar sig snabbt - ena stunden har de 40 graders feber, i nästa stund läser man om Älgen som inte ville vara kung och begrundar alla bilderna på olika sorters bajs som finns i boken; älgbajs och harbajs och fladdermusbajs och flugbajs och sådär. Det fanns ingen bild på hundbajs, men vi enades om att det visste vi ju ändå hur det ser ut.

Det var en lömsk älg det där,  han verkade nog så resonabel och vänlig i texten, men när man minst anade det hoppade han på en och ramlade ner på ens totalt oskyldiga tå som nu prunkar i lilavioletta toner. Det känns som att det är helt fel färgskala såhär inför jul. Och ja, jag erkänner att det känns lite fånigt att fotografera sin tå och lägga ut i bloggen, men allt för att med osminkad realism dokumentera tillvaron! Så idag blir det bara bekväma och mjuka skor på. Vandrarkängorna fungerar fint och det är ju himla bra! Men jag vet inte om det blir så snyggt när maken och jag ska på jazzklubb ikväll?

Och kolla här! Ja, jo, det ser ut som regn, men det var det inte (helt och hållet), det var snö! Och det var ju en himla tur eftersom dottern igår lite orutinerat sa till Grynet att "vet du vad, jag har hört att imorgon ska det kanske snöa!". - Då ska vi göra snöänglar! sa Grynet bestämt. - Jag ska "kanske", påpekade dottern då, men på det örat lyssnade inte Grynet. - Du får också lägga sig i snön mamma och vifta med armarna som jag när vi gör snöänglar! fortsatte hon. Dottern försökte igen med det där "kanske", men man såg att hon börjat inse att det kanske varit lite förhastat, det där med att tala om eventuell snö, i all synnerhet när Grynet spände ögonen i henne och påtalade att hon sagt att det skulle snöa, så det så. Så det var ju en himla tur att det singlade ner flingor ovanifrån, dock i alldeles otillräcklig mängd, så vi får nog vänta på snöänglar ett tag till.

Loppan och jag tog vår sedvanliga morgonpromenad i Botan i morse och noterade att tomteskogen kommit på plats. Om man undrar vad det där suddig är på vänstersidan, så är det Loppan - det var nämligen både blåsigt och blött när vi var ute. Jag gjorde ett försök till, men sen började Loppan visa ett otillbörligt intresse för tomtarna, så då gick vi vidare.

Men i eftermiddags, då hände det något märkligt! Det började lysa där ovanifrån, solen gjorde ett sällsynt gästspel och visade upp ens oputsade fönster i all sin o(prakt) och då kan man ju inte sitta inne, då får man bege sig ut i skogen medan man har chansen, så det gjorde vi, Loppan och jag.

Och vips så var det mörkt igen, men det gjorde inget för då hade vi fått skogsluft i näsan och åkte hem och tände lite adventsljusstakar. För nu, nu är det nästan helt legitimt, nu när det är 1:e advent på söndag.

Nu börjar det likna något!

Nu, nu är det som det ska vara. Vinterstudion har dragit igång och jag har tillbringat någon timme framför tv:n med stickningen i högsta hugg och med skidåkarna som stakat sig framåt genom snön i Gällivare. Himla trevligt, för det var ju  mest svenskar eftersom världscupen ännu inte dragit igång, så det var överfullt med svenskar i resultatlistorna och det är man ju inte så bortskämd med.

Jag vet inte varför jag tycker det är så avkopplande, men det gör jag och varför skåda given avkoppling i munnen?

Vi har också hunnit med att vara och titta på ett förslag till nytt kök. Det bär mig lite emot att byta kök, dels för att det nuvarande inte är så våldsamt jättegammalt och det känns ju inte så miljövänligt att byta då, dels för att jag vet hur himla jobbigt det är att leva utan kök i en månad eller så... men vårt kök designades av förra lägenhetsinnehavaren, en rejäl, arbetsam, trevlig och ordentlig ung man. Men väldigt mycket singel just då, och det märks. Arbetsytorna är i det närmaste obefintliga och jag känner att jag blir mer och mer galen på att hålla på och flytta runt allting så fort man ska laga minsta lilla rätt med mer än två ingredienser - eller mer än en rätt för den delen. Så till våren blir det förhoppningsvis av, men först ska vi ju hitta den optimala lösningen. En av de lösningar som presenterades idag innebar bland annat att man skulle ta en del av mitt garnrum i anspråk. Jag tittade oförstående på mannen när han visade det, hur tänkte han här? Ta potentiellt garnutrymme i anspråk?! Skulle inte tro det.

I veckan fortsatte julförberedelserna. Syrran, Birgitta och jag var på Solnäs gård och gjorde adventskransar. Himla trevligt och vi gick loss bland mossa, kottar, granris och röda bär så att julstämningen sprutade som en geysir. Det var idel koncentrerade miner, det här var inget som man tog lättvindigt på!

Men efter att ha hållit tungan rätt i mun så blev de färdiga och vi blev mycket nöjda! Jag hade kanske tänkt gå in för en liten minimalistisk approach, men herregud, när det dukas upp med så mycket kottar och pynt så kan man väl inte stå emot? Så vi snodde tråd, fäste med små krokar, svor över att vissa saker bara ramlade av, åt äpplekaka för man måste ju hålla blodsockernivån på en jämn och bra nivå, och sen, sen var vi helt plötsligt klara! Jamen kolla så fint!

Just nu ligger min krans på balkongen för att hålla sig fräsch tills det är dags att hänga upp den till nästa helg. Jag är svårt frestad att bara hänga upp den redan nu, och har provhängt bara för att se hur det ska bli - men någon rest av julbehärskning dröjer sig väl kvar sedan mina tidigare strikta och rigorösa regler om att julpyntandet ska ske så sent som möjligt. Vi får se om jag klarar det till nästa helg...

Jag fick fint besök i veckan också, det var planeringsdag på förskolan så de gick miste om att träffa Grynet och Pyret, men det blev ju vinst för mormor det! Vi hamnade i pysselrummet, vi gör ofta det. Och där finns ju så mycket att måla med, pärla med och lera med. En lermask till exempel. Tittut! Jag ser fram emot när vi ska göra lite julpyssel, det gör jag!

Nu ska jag strax gå och laga lite mat. Ellenfamiljen kommer och det ska bli roligt att träffas! Så då får jag jonglera runt i mitt opraktiska kök och det ska nog gå bra det med.

Imorgon blir det Mozartkonsert i Allhelgonakyrkan så jag får nog säga att livet liksom har täckt in de flesta aspekter så här på sistone. Tryfferat med lite hundpromenader med raggfian.

Ja, jag glömde ju nästan det viktigaste; Maken är hemma igen från villande hav - ja han tog väl i och för sig Öresundsbron över från Danmark men i alla fall. Vi är fulltaliga och det känns bra.

Proppen är snart ur

Nu känner jag hur man nästan tar bettet mellan tänderna och bara drar iväg. Inte i fullt sken, inte än, men farten ökar definitivt. Nedräkningen har börjat...

Det började ju lite oskyldigt i förra veckan med att jag köpte en liten fjuttig hyacint. Eller två. Okej, tre, men den ena gav jag bort. Det kan ha varit så att jag köpte en amaryllis också, även om jag mörkade det lite för att inte verka vara en sån som sätter igång julmyset rent orimligt tidigt. Lite självbehärskning har man väl?

Och ja, visst köpte jag väl en tomte och en ullkrans i helgen, men är det julmarknad så är det. Det räknas ju liksom inte.

Nu finns det ju andra julförberedelser som man kan tänkas ägna sig åt. Luta långa till exempel. Hu! säger jag bara och det kommer det inte att bli. Städa i alla skåp? Alltså, har vi inte en gång för alla gjort upp räkningen med det där Kajsa Kavat-präktiga? Syltor, grisfötter, aladåber? Ha! säger jag bara (lite omväxling får det ju ändå bli i fnysandet).

Baka saffransbullar, det ska jag göra. Men inte förrän till advent, någon måtta får det ändå vara, det tycker till och med jag. Fast nu är det ju ändå bara knappt fem veckor till jul, så då behöver man sätta fart. Julvimplar, så får det bli! Loppan och jag har tillbringat en stund nere i pysselrummet medan maken är i Danmark och pratar om dögamla prylar med likasinnade. Det gjorde inte vi, vi klippte vimplar, och så snart jag köpt lite snedslå ska det sys julvimplar så att tomtenissarna jublar av fröjd.

Jul alltså. Just bring it on.

Det kan ha varit så att jag köpt en liten konstgjord gran också, inte kan väl pysselrummet förbli alldeles granlöst över jul? Nu är jag ju en inbiten "granar ska vara äkta och barra och dofta skog"-människa, men jag inser att det kanske blir lite väl mycket barr och lite för lite omsorg nere i pysselrummet så då får det bli en liten konstgjord sak. Blir nog bra det med.

Bland tomtar och troll

I helgen var vi som sagt i Småland, bland skog och vatten och mossiga stenar och granar och ekar. Jag såg inga troll, men jag tror de fanns, för mer sagoboksliknande natur får man leta efter. Tomtar såg jag däremot!

Förra gången vi var i Småland var det strålande sol och glödande höstfärger och därför blev jag tämligen förvånad när vi körde upp i lördags för då var det raka motsatsen - så mörkt och murrigt att gps-kartan tolkade det som att vi var ute och körde i nattmörker och envisades med att visa kartan i nattvy.

Men vad gör väl lite murr när man får träffa familj, leka med barnbarn och blir serverad jättegod mat? Och när vi vaknade på söndagen, ja då hade vädret skärpt sig och Loppan och jag tog en promenad genom skogen bort till vattnet. Förra gången vi gjorde det var ju då Loppan sprang in i ett elstaket och blev så rädd att hon rymde i ilfart, och jag blev hysterisk och illtjöt i telefon och det blev 45 minuter av ren panik innan hon hittades av en vänlig själ längst ut på en brygga. Det ville jag för död och pina inte vara med om igen, så därför fick Loppan vara kopplad tills vi passerat alla illvilliga elstaket.

 Men jag tror att hon njöt av tillvaron ändå, vem skulle inte göra det som fick traska runt i en sån här morgon? Fast det var märkligt tomt, det var det, inte en endaste människa mötte vi. Inga troll  heller som sagt, men det var nog lika bra det. Vi hittade däremot en skylt som hembygdsföreningen satt upp vid en husgrund efter ett hus som rivits 1865 och där två fiskaränkor hade bott. Det är något väldigt charmigt med dessa föreningar som väl oftast drivs av en eller annan eldsjäl. Nu kanske man ler lite i mjugg och tänker att det är lite gulligt trivialt med en skylt över en husgrund efter ett torp om man är mer inne på plaketter som utropar att "här bodde Strindberg medan han skrev Inferno" eller liknande. Men maken påstår att inom arkeologin är det synnerligen hett och inne att forska på marginaliserade grupper som liksom varit mer eller mindre osynliga i historien. Alla kan ju inte vara Strindberg - vilket nog är tur det, han verkar ha varit en rätt besvärlig gubbe.

 När vi kommit till vattnet tittade vi på det, man vill ju passa på och njuta av all natur som stod till buds. Sen traskade vi tillbaka igen för jag visste ju att det skulle vankas frukost med hembakt surdegsbröd och sånt vill man ju inte missa!

Det syns när Grynet och Pyret är på besök! Det har lekts intensivt med duplo och klossar och vi har ritat och sjungit och emellanåt städade vi upp alla klossarna igen, vilket faktiskt var tämligen onödigt, för rätt vad det var så låg de över hela golvet igen. Ibland blev man trött och fick ta igen sig hos farmor - men snart var det full rulle igen!

Men tomtar, var fanns de? Jo de hittade man på julmarknaden som hölls i hembygdsgården som syns till vänster. Det var nog den minsta julmarknad jag varit på, men den var gemytlig och mysig och där, där hittade vi tomtar! Grynet hjälpte mig att välja en som ska bo i pysselrummet till jul, för det är väl klart att det ska vara tomte där också.

Nu var det ju inte bara en tomte som fick följa med, det går ju inte att motstå att shoppa lite när det finns så fina saker. Krusbärsmarmelad med ingefära till exempel, det låter väl spännande? Känns som en marmelad med sting, och hälsosam dessutom tänker jag.

Dessutom hittade jag en julkrans. Nu ska jag i och för sig gå med syrran och en kompis på torsdag och göra en krans, men den här, den kunde man inte motstå, inte när man gillar ull. Och det gör jag. Den liksom bara ropade "köp mig!" . Så det gjorde jag. Något annat var inte möjligt. Och varför ska man vara så snål och gnetig med kransarna och bara ha en? När man kan ha flera.