Äntligen har jag fått lite karaktär!

 Det är fredag. Jag håller på och multitaskar; dricker pink gin, gör köttbullar och dovhjortsstek och sitter och är ganska nöjd med att jag vid denna framskridna ålder har uppnått någon slags peak i min karaktärsdaning.

Köttbullarna beror på att flickorna kommer i helgen och sover över, dovhjorten ska maken och jag hugga in på när det snart är dags för mat, och pink gin beror på att det är gott.

Men hur var det nu med det där med karaktären?

Ingen kan ju förneka att det är härligt jordiga färgtoner ute nu. Det är brunt, gult, lite rött och så där. Då blir man inspirerad och tänker att jajamen, jag knypplar mig ett bokmärke i guldbrunt. Man spolar upp och mäter och sätter fräs med pinnarna och tycker att jamen det här det går ju hur bra som helst. Ända tills man kommit så pass långt att man plockat bort knappnålarna från början. Då hittar man ett litet fel.

Eftersom man är jag, så tänker man först att "äsch, jag fifflar till det på något sätt, det märks nog inte". Sen tänker man lite till och rätt vad det är så står man och knypplar baklänges och hänger upp bortknypplade pinnar lite överallt i köket. Sen går man och lägger sig. Och så står man där igen på morgonen och plockar upp igen, för hur ska maken annars kunna komma åt och hälla upp sin yoghurt?

Hela tiden är man mild och blid och tar det med en klackspark. Det är inte ens så att man med hopbitna tänder falskt utropar "hoppsan! som det kan gå!".

Nix man knypplar baklänges och rätt vad det är så är man på banan igen. Då kommer maken ut i köket och säger att det måste vara väldigt karaktärsdanande, det där knypplandet.

Och det är ju skönt att man kommit så långt så att det blev så att man inte gick hela livet igenom med en odanad karaktär.

Knyppling, alltså. Vilken grej!

Det där med knyppling

 När man knypplar så brukar ju folk tycka att "jahaja, det gjorde min farmor...ser krångligt ut...vad ska du ha det till?". Och det kan man ju undra, inte är det så att man direkt bäddar sängen med lakan med hemknypplade spetsar. Eller syr en nattskjorta med krås av hemknypplade spetsar till maken.

Ibland undrar man själv, när man trasslat in sig rejält bland pinnarna och tåtarna. Då gäller det att anropa sitt inre zen, entonigt mumla "jag är inte frustrerad, jag reder ut det här, det kommer att gå att gå jämnt upp på slutet...".

För det är lite så, det är en rejäl dos mindfulness över det hela. Man kan liksom inte tänka på något annat medan man knypplar. Nu till exempel, nu sitter maken och pratar med mig om en norsk master-uppsats om frimärken och det går ju alldeles utmärkt när jag bloggar. Man lyssnar lagom mycket, hummar instämmande och det blir liksom inte kaos i det hela. Och blir det det, ja då är det bara att deleta det sista stycket. Så kan man inte göra när man knypplar.

Idag har jag till exempel stått vid köksbänken och knypplat en lång stund. Man står bra där och har hyfsat bra ljus, man måste ju kunna se spetsen från ovan så att säga. En liten rackarns spets till en nyckelring skulle det bli, på ca 3 x 4 cm. Nu kan man ju inte tro att det a) krävs 40 pinnar med en pyttetunn tråd, b) tar rätt många timmar innan man är klar. Det hade säkert gått snabbare om man inte ägnat sig åt bakåtknyppling titt som tätt.

Men så, rätt vad det är har man knypplat bort alla paren, gjort en liten avslutningsfläta och klippt av alla trådarna.

Att knyppla kan vara lika gastkramande spännande som att sticka - ska tråden räcka?! Det kan vara lite pilligt att räkna ut vad som är gångpar och vad som behöver lite extra tråd. Då drar man en lättnadens suck när det visar sig att den räckte. Dock inte med jättemarginal.

Så nu har jag knypplat två myckelringar, ett Hundkäx och en Prästkragar. Ja, jo, jag kunde ha sträckt tråden lite mer - men när man knypplar med 90/2 så sträcker man med viss försiktighet. Talar av erfarenhet.

Jag är mycket nöjd, och mitt inre zen är på topp. 

Nu blir det lax och riesling. Det är också bra för ens inre fröjdfulla lugn.

November - redan?

 Men vad tiden rusar iväg! Nyss var det ju sommar och idag fyller Kickan 4 månader. Ryktet går att hon svingar sig runt från mage till rygg och tillbaka, snart får man väl spänsta efter henne i ilfart när hon ger sig ut på upptäcksfärd.

Fortfarande är det härligt höstigt ute. Gula löv. Bruna löv. Bruna vovvar. Vita vovvar. En eller annan matte. Syrran och jag var ute i Måryd idag. Egentligen skulle vi varit åt Silvåkrahållet men där drällde det av jägare och man vill ju inte bli skjuten i misshugg sådär, så det blev Måryd i stället. Vem vet om man hade blivit tagen för ett vildsvin? Det gjorde alls inget, vi sprätte runt bland löven och försökte fotografera hundarna som aldrig hade tid att stå stilla. När man däremot ville fotografera något litet artistiskt som en svamp eller löv eller så, ja då placerade de sig prompt mitt ivägen och undrade om det var dags för en liten godisbit nu?

När vi promenerat alldeles lagom långt och skymningen så smått började anas och det droppade lite från ovan, ja då åkte vi hem igen och bakade bröd. Sånt ska också göras, och jag tycker det sprider hemtrevnad i kubik att baka.

I veckan som gick fick jag också lite feeling och bakade en mjuk chokladkaka, det är ju lätt hänt. Maken och jag provsmakade lite för att se så att den var ok, för på kvällen kom flickorna och deras föräldrar och åt kvällsmat, och då vill man ju inte bjuda på en rälig kaka. När vi ätit kycklinggryta och pasta och bröd så frågade jag Pyret om hon hade plats för lite mjuk chokladkaka också? Pyret började prompt röja undan på bordet framför sig och pekade sen belåtet på den frigjorda ytan att där minsann hade hon plats! Mormor insåg att hon nog inte varit helt tydlig i sin fråga, men det visade sig att Pyret hade plats i magen också, så allt löste sig till det bästa.

Dan därpå var Loppan och jag ute i skogen med Susanne och Lisa, och tänk, det fungerade utmärkt att äta chokladkaka där också. Mångsidig kaka det där.

Idag skulle egentligen flickorna varit hos mormor och morfar ett tag, för deras föräldrar skulle förlusta sig med att åka till Ikea och titta på sopsorteringsinredning (var och en roar sig på sitt sätt, själv föredrar jag att sticka. Eller åka ut med hunden i skogen), men tyvärr fick Pyret feber så vi fick skjuta på det.

Det är en snörvlig tid nu, jag tycker det hostas och snoras till höger och vänster och trots att jag gillar hösten så tänker jag att det blir skönt till sommaren när förkylningarna förhoppningsvis är ett minne blott. Vi har i alla fall bokat in såväl den tredje covidsprutan som årets influensavaccination så det känns ju bra, men jag får säga att det är ett evigt rännande till sjukvården nuförtiden, med knän och ögon och ryggar och det ena med det andra. Så var det inte när man var en spänstig (nåja) 20-åring.

Höst och monster

 

Vilken höstvecka det har varit! Man får gå runt med uppspärrade ögon för att inte missa något av allt den här höstliga färgprakten. Ibland traskar vi runt i Botan, Loppan och jag, och njuter av färgprakten. Möjligen är det mest jag, Loppan spejar efter ekorrar. 

Andra dagar är vi ute i skogen med Susanne och Lisa och far rundor och dricker kaffe och får för oss att rusa bort och tjoa "tjena!" till en rottweiler som inte var på tjena-humör innan man kommer på bättre tankar. Då var mattes puls rätt hög.

Man kan ju inte bara ranta runt i skogen och kolka i sig kaffe, te bör man också dricka.  Då är det ju bra att vi passade på att gå på Alice och Katten med syrran och dricka afternoon tea. Afternoon tea, det är liksom det som gör livet lite extra värt att leva. Alice och Katten var fullt av spindelväv och spöklika saker - små spökkakor till exempel. Jojo, det drar ju ihop sig till Halloween - en helg som jag numera ser på med större förståelse efter det att Grynet och Pyret kommit till familjen. Lite monster och spöken muntrar ju alltid upp!

När vi var synnerligen mätta (det är ju lätt hänt att bli efter ett bättre afternoon tea) traskade vi hemåt igen genom Lundagård, som är lika fint i höstskrud som under alla andra årstider.

 Idag har det dock inte promenerats i Lundagård, idag har vi nämligen haft fint besök av Pyret. Storasyster var på kalas och då kom Pyret på besök själv. "Fast den här gången ska jag inte sova över, mormor" sa hon. Däremot så hjälpte hon mig att göra små monsterbakelser till den halloweenfest de skulle ha hemma på kvällen. Deras kök håller nämligen på att renoveras och då är det lite svårt att baka monsterbakelser.

Världens sötaste lilla sockerbagare! Med rosa hår och svarta naglar, är det Halloween så är det. Visst blev de skrämmande? Med huggtänder, droppande blod och ett övermått av ögon, nog hade man sprungit om man mött ett sånt litet monster en mörk kväll?

När jag körde hem Pyret så diskuterade vi det där med syskon; deras katter är syskon. Pyret är syskon med Grynet, mamma är syskon med Kickans pappa, pappa är syskon med faster och farbror och mormor är syskon med Syrran. -  Men vem är morfar syskon med? undrade Pyret sedan, och jag fick svara att morfar har minsann inte minsta lilla syskon alls. Då tyckte Pyret synd om morfar, men sen sken hon upp - "sen fick han ju Grynet och mig!" sa hon och det har hon ju alldeles rätt i. Inte behöver morfar något syskon när han har så rara barnbarn. Inte bara Grynet och Pyret, utan nu även en liten Kicka också. Dock har hon nog inte börjat med monster och spöken och halloween ännu tror jag.

Med solsken i blick

 ...fast nu gäller det inte mors lille Olle, utan Kickan, som i likhet med vädret verkligen hade solsken i blick i lördags. Och eftersom jag nu sitter här, beredd att slänga in massor av foton, så kan man sluta sig till att den blåa datorn, den har återbördats till matte igen.

Så nu börjar vi från början! Solen sken, som sagt. Det hade hällt ner regn dagarna före, men det är väl klart att när Kickans dopdag inträffar då ska solen skina! Maken, Syrran, Loppan och jag anlände i god tid. Man vill ju inte riskera att missa när sondottern ska döpas! Vi njöt i solskenet och sen anlände huvudpersonen med sina kulier som bar henne. Då fick det bli några fler foton så klart. 

Kickan döptes i en fin liten kyrka. "Medeltida!" sa maken belåtet som inte estimerar modernt krafs från 1700- eller 1800-talen. Fast för en gångs skull var maken mer intresserad av något annat än själva kyrkobyggnaden.

Sen minglade vi lite till medan Kickan fick på sig dopklänningen, den som hennes morfar varit den första som döpts i. Hon blev mycket fin! Hon såg mycket belåten ut själv, det är ju roligt det där med att klä upp sig.

Så småningom anlände mormor, morfar, moster och lille Knatte också och då drog det igång! Organisten dundrade i med Pippi Långstrump-temat så att vi hoppade högt i bänkarna och så tågade dopföljet in. RS-viruset har ju lagt en blöt filt över tillvaron nuförtiden, så vi var inte så många, men det var en ljus och fin ceremoni!

Prästen, som var mycket trevlig präst som tyckte om hattar, välsignade och döpte och vi sjöng TryggaRäkan och en fin psalm till och sen var Kickan döpt och alla skrattade och log och vissa hade nästan en tår i ögat så rörda de var. 

Sen minglade vi lite till och tog fler foton - man kan inte ta för många foton när det är ett Högtidigt Ögonblick. Okej, det kan hända att man ångrar sig lite när man ska gå igenom dem och redigera... men hellre för många än för få!

...också foton med den hattälskande prästen...

Sen åkte vi tillbaka till ballongerna i huset. Då var både Kickan och Knatte trötta och behövde ta sig en liten tupplur. Vi andra, vi åt god mat tills magarna stod i fyra hörn.

Så småningom vaknade Kickan igen - det drog ju ihop sig till presentöppnande! Hon verkade mycket nöjd med sina presenter; födelsedagståg, fin bok, halsband, resväska (det gäller att börja i tid) och andra fina saker. 

Nu undrar man kanske var Loppan befann sig (förutom att ligga under bordet och tigga lite när vi åt)? Tja, hon var ju med, men fastnade bara på 1 (en) bild. Detta tillhör inte vanligheterna, men nu var farmormatte upptagen med annat. Loppan var dock nöjd ändå, trots sorglig brist på tårta. 

Vi andra, vi led minsann ingen brist på tårta! Sötaste tårta jag någonsin sett, och nu har väl förvisso inte Kickan börjat med skor ännu, men jag kan tänka mig att ett par sådana här rosa gympaskor, det hade hon varit supersöt i! ...fast det är hon ju alltid, i och för sig.

Sen var det dags för oss att åka hem till Lund igen, mycket mätta och mycket glada och belåtna. En väldigt fin dopdag!

Nu kan man ju tro att blogginlägget slutar här? Men det kan ju vara så att jag måste bifoga ytterligare några foton. Eftersom jag nu har. Och eftersom more verkligen is more.