Det kan kanske bli lite mycket pannacotta?

Från biblioteket hörs ett sorgmodigt snörvlande. Det är maken som snörvlar. Själv sitter jag i pigkammaren och gör dito. Snart ska vi sammanstråla med vårt rosslande och äta lite kvällsmat - och pannacotta.

Det var ju inte riktigt det här som var dagens plan. Jag hade gjort åtta stycken chokladpannacottor som skulle bli dagens efterrätt, idag när vi skulle få en hel hög gäster till lunch. Men när då ens souvenirförkylning blossar upp igen under nattens timmar, ja då får man lämna återbud. Man kan ju inte gärna bjuda folk på mat och förkylningsvirus. Känns inte som definitionen av gästfrihet. 

Därför får maken och jag nu äta chokladpannacotta, men jag har en svag känsla av att det kanske kan bli lite mycket i längden. Men man kanske kan kväva förkylningsviruset med kalorier?

Men kom vi inte fram då?

 Jag lämnade visst oss där på Rhen bland drinkarna - vi hade ju några dagar kvar av vår resa!

Morgonen därpå, ja då var vi framme i Köln - och inte nog med det, solen sken! Vi promenerade längs med Rhen tillsammans med vår guide Daniella och rätt vad det var fick vi syn på Kölnerdomen - åh så vackert!, sa vi och tog alla ett foto över denna. Och visst är den fin? Vi kom dock att se den från närmare håll senare, och då var den så inihoppsan stor att det liksom inte gick att få med allt på bild. Uppenbarligen är de båda tornen inte exakt lika höga, det skiljde på en eller annan liten centimeter. Kan ju inte påstå att det är direkt uppenbart.

Men vi traskade vidare mot gamla stan - vilket är lite lurigt, för Köln blev så sönderbombat under andra världskriget, att i stort sett den enda byggnaden som stod kvar var just domen, även om den blev träffad också, så det som ser så gammalt och pittoreskt ut i Gamla stan är pittoreskt, men återuppbyggt. Nåja, vi tittade till exempel på Fisch Markt vid St. Martinskyrkan. Och Martin, det är ju Mårten det, han med gässen ni vet. Ja, i alla fall vet man det om man är skåning.

Vi lärde oss att kölnbor av tradition anses vara rätt så lata av sig, vilket fick sin förklaring när vi hörde att förr hade minsann vartenda hushåll ett antal små nissar som utförde allt arbete på natten, så kunde människorna ägna sig åt att ligga på soffan och käka praliner på dagarna, om det nu var det som lockande. Enda villkoret var att man inte försökte komma i kontakt med dem. Nu är ju människan som hon är, så självklart var det ett nöt som la en fälla för att fånga sig en liten nisse, och då drog de ju som en vindil. Såklart. Och sen fick alla kliva upp från sofforna och pralinerna och maka sig att utföra sitt jobb själva. De enda nissar som finns kvar är sådana i statyform och det blir man kanske inte så hjälpt av.

Allt byggdes inte upp igen - Alt St. Albanskyrkan ligger kvar i ruiner och inne finns statyer av Käthe Kollwitz över ett sörjande föräldrapar. Otäckt aktuellt i dessa dagar, man undrar ju om mänskligheten aldrig lär sig?

Vi promenerade vidare och kom så småningom fram till Domen. Och ja, den gick liksom inte att riktigt få med på bild. Imponerande. Minst sagt. Maken och jag tog en sväng inne i kyrkan också innan vi knallade in på ett kafe för att få dagens dos av cappucino. Vi försökte slå till på en liten marillenstrudel också, men där stötte vi på patrull! Strudel serverades inte före klockan 12 och nu var det lite tidigare. Hur skulle det se ut? Äta strudel kl 11.40, rena anarkin, ju! Kanske lika bra, med tanke på att vi hade både lunch och middag kvar att äta.

Det blev ytterligare någon promenad längs Rhen, rentav en liten selfie där i solskenet, innan vi smorde kråset igen, för den här kvällen, ja då var det Captains Dinner och då, då blev det ytterligare rätter. Jag kan ju säga att det var en himla tur att vi promenerade så pass mycket på den här resan, annars hade vi kommit hem som spärrballonger.

Och plötsligt hade vi kommit fram till den sista dagen och den skulle vi tillbringa i Amsterdam. En himla trevlig stad! Vi såg fram emot att strosa fram längs kanaler, kanske ta en kopp kaffe, bli guidade både hit och dit och lära oss en massa saker. Fast nu var det ju så att dagens guide var av arten "långrandig mumlare" så det blev väl lite si och så. Framförallt blev det inget kaffe, för det hanns inte med innan det var dags att traska hela vägen tillbaka till båten. Men visst tittade vi på kanaler och strosade både här och där och för maken var avgjort dagens höjdpunkt när vi tittade på det ståtliga palats vid kanalen som byggts av tvenne bröder Tripp som ägnade sig bl.a. åt kanonindustrin. - Vad hette de i förnamn?! undrade maken ivrigt, och det var nog första gången som någon turist brytt sig så mycket om detta. Och voffor då, kan man ju verkligen undra. Varför, o varför, hetsade maken upp sig över dessa Trippar? Jo, maken har ju nu ägnat en inte obetydligt mängd tid åt något skifte i Söndrums socken och tänk, då hade han upptäckt en holländskTripp som roffat åt sig land där. Se där, nu har vi varit så där folkbildande här i bloggen igen!

Men om man nu inte bryr sig så mycket om vare sig den ena eller andra Trippen, ja då kunde man titta på att det växte cannabis lite här och där - och rentav titta på lite mer färdiga produkter. Och kände man sig lite mer kulturell av sig, ja då kunde man titta på konst. Eller cyklar. Eller kanaler. Det fanns helt enkelt lite av varje! Amsterdam är en fin stad och dit åker jag gärna igen.

Sen började maken känna av den där förkylningen som blev i stort sett den enda souveniren vi fick med oss hem (ja om man nu bortser från att jag i all hast ryckte åt mig en påse med tulpanlökar på flygplatsen), så då knallade vi tillbaka till båten och tog det lugnt. Vilket var klokt med tanke på att de olika sällskapen började ge sig av till sina respektive flyg nästa dags morgon. Den spanska gruppen, en stor och liksom ganska högljutt pratglad grupp, gav sig iväg redan vid 3-tiden på morgonen. Det var ju lite jobbigt för dem kanske, och måhända även för de som hörde dem. 

Men vi kom hem vi också, och på morgonen dagen därpå hämtade jag hem Loppan, som levt livets glada dagar hos syrran. Så skönt att alla hundarna trivs bra tillsammans och samsas om liggplatserna. Och det är väl klart att den lilla minsta ska ha största filten!

Familjetider

 Lite så där spontant har det varit lite familjeträffar i veckan - sonen går på kurs i Malmö och förkovrar sig i något tandartat, och då passar det ju väldigt bra att komma hem till föräldraskapet och äta middag en kväll. Så trevligt! Loppan blev alldeles i gasen när sonen kom och for runt som ett skållat troll. Själv hade jag insett att människan lever ju inte av mat allena, ånej, en eller annan bulle krävs också, så efter middagen blev det kaffe och kanelbulle innan vi alla följde sonen till tåget igen. Loppan tyckte i och för sig att det var alldeles väldigt fel, när sonen försvann mot perrongen och vi skulle gå och ett annat håll, flocken ska vara samlad. 

Tyvärr var ju inte svärdottern och Kickan med, men med modern teknik fick vi ändå hälsat på dem. Ibland är det bra med det moderna, det tycker även maken som väl annars gärna hade haft kvar en bakelittelefon - främst för att man då inte alltid var nåbar, tror jag. Men i en bakelittelefon hade man minsann inte fått skåda en gullig dotterdotter och det vore ju en avgjord nackdel, det inser även bakåtsträvaren i familjen.

Himla tur att jag bakade bullar, för dagen därpå, ja då stötte vi på Grynet och Pyret och deras föräldrar som var i Botan för lite fotografering. Loppan, som inte har några hämningar, rusade rakt in i fotosessionen och tjoade "hallååå!!!", medan jag förgäves halade i kopplet. Så småningom hade vi ändå stört klart och promenerade vidare, även om Loppan försökte påtala att "näe, nu blir det ju fel igen! Man ska vara samlad i en enda hög, säger jag!".

Nu blev vi det ändå, för efter en stund ringde dottern och sa att nu när de ändå var i närheten, så kunde de ju titta upp en stund? Och vilken himla tur, i slowcookern puttrade ju en kycklinggryta, så det fanns mat till alla OCH kanelbullar som serverades efteråt. Flickorna ritade fina teckningar med prickiga hundar och Sommarskuggan och massor av kreativa saker, medan vi andra pratade på och åt och hade det himla trevligt.

När jag kom ut i köket hittade jag flickorna under bordet, som en liten trevlig överraskning. Sonen kröp, såvitt jag vet, inte in under bordet när han var här. Men så fick han ju då inte vara med på bild heller.

Man ska inte ropa hej...

...men jag tror det har vänt, både för maken och mig. Ja med feber och rossel, alltså. För mig personligen torde ett osvikligt tecken vara att jag faktiskt har fått tillbaka lust och ork att sticka (mer än något enstaka dystert varv alltså) och även att baka. Alltså bakade jag hallonmuffins med vit choklad igår kväll. Detta av diagnostiska skäl, för att se hur hög tillfriskningsgraden är.

Dessutom av el-ekonomiska skäl, eftersom ugnen ändå skulle värmas upp till en laxlasagne, och då känns det nu nästintill omoraliskt att inte utnyttja ugnsvärmen till ett litet bak. Både frisk (nästan) och sparsam, minsann! 

Nu har Loppan och jag gått och njutit av oktobermorgonen i Botan - men något måste vara fel? "Svartlönn" stod det på skylten vid trädet, och något mindre svart, det har jag då sällan skådat. 

Oktober alltså! Muffins i frysen, på bättringsvägen och med en raggig hund i sällskap - nog känns det bra, alltid.

Ömsom regn och ömsom sol - och en eller annan exotisk pippi

Dagen därpå var det upp och hoppa med tuppen. En inte alltför morgonpigg tupp, men i alla fall. Bussen avgick till Heidelberg och det såg jag fram emot, vackra vyer, pittoreskt, borgruin - vad mer kunde man önska sig? Det visade sig att man hade kunnat önska sig lite sol, för regnet det hällde på. Nåja, nu hade jag ju inte bara packat paraply utan även regnponcho, så mig sätter man inte på pottkanten med lite väta, inte. Och i ärlighetens namn så var det också lite sådär suggestivt atomsfärrikt när man strosade runt uppe vid ruinen. Fin utsikt hade man också ner mot själva staden. Tror jag.

Här är en annan bild över själva borgruinen, vad som syns på bilden är något oklart. Vi hade nämligen en lokal guide här och detta var en mycket liten och mycket vimsig gubbe som rände iväg och pratade på om både det ena och det andra utan att ha säkerställt att a) hela gruppen var med eller b) att man hade någon som helst aning om vilken byggnad han pratade om. Nåja, ingen kan ju komma och påstå annat än att det här, det är ju som taget ur vilken sagobok som helst!

Vissa delar av borgen var återuppbyggt och där hade man bland annat ett apoteksmuseum - så fint! Kan ju säga att det är något helt annat än att kliva in på ett av dagens moderna apotek, eller beställa från Apotea på nätet. Förvisso har vi ett mycket fint apotek i Lund, apoteket Svanen, som har fullt av intarsia och sniderier och det ena med det andra, men här ligger det ändå i lä. Jag är säker på att man blir otroligt mycket friskare av att få piller från ett sånt här vackert apotek!

På tal om svanar så såg vi tvenne befjädrade kreatur uppe vid borgen - ta ett foto! sa maken som inte ville gå miste om någon sevärdhet. Sedan undrade vi vad detta var för pippifåglar? Det visade sig vara nilgäss, och det kan man undra vad de gjorde här uppe, istället för att löga sig vid Nilen?

När gubben hade muttrat och mumlat oss runt borgen tog vi bergbanan ner och traskade runt lite till, innan maken och jag helt enkelt smet iväg. Vi kände att det fanns en tid för virrig guidning i regn, och en tid för att gå och dricka kaffe, äta apfelstrudel och käsesahnetorte - och då var valet lätt...

På eftermiddagen seglade vi vidare mot Mainz och då då kom faktiskt solen fram igen! Trots utsvävningarna i Heidelberg klämde vi i oss de fyra rätterna och sen kände vi att det kunde vara skönt med en kvällspromenad innan vi skulle segla vidare. Mainz såg ut att vara en vacker stad, så dit åker jag gärna igen, men den här gången fick vi nöja oss med ett litet smakprov i skymningen.

Nästa morgon, ja då var scenerierna helt annorlunda, lite mer vinodlingar, pompösa monument, linbanor och sånt. Här var det ordning och reda på guidningen, för då var det vår "egen" guide - hon hade alla fakta på sina fem fingrar och tappade inte bort minsta resenär. Rüdesheim är onekligen tämligen pittoreskt, det är gemyt och mys i kvadrat på en ganska begränsad yta. 

När vi traskat lite hit och dit åkte de som ville upp med linbanan till Germania - det mycket pompösa monumentet som tronar uppe högt uppe på en kulle. Klart man ville det, för vi såg filmbevis på att ingen mindre än  Elvis hade fräst runt i en sån linebanekorg, medan han sjöng synnerligen tjusande. Vi sjöng inte (vilket jag tror att övriga resenärer uppskattade), men tyckte att det var rätt angenämt ändå.

Så småningom klättrade vi ur vår linbanekorg och traskade upp mot Germania - eller Niederwald Monument. Jaja, whatever, stort och liksom bombastiskt är väl vad som faller en in. Kanske inte min tekopp, men utsikten ner över Rhen var ju fantastisk, annat kan inte sägas. Efter en tag så kände vi ändå att ja, jo, det är nog så bra med monument och sånt - men vore det inte liksom skönt att ägna sig åt något lite mer hemtrevligt, njutbart?

Alltså tog vi linbanan ner igen, och gick för att leta upp ett ställe där vi kunde avnjuta en Rüdesheimer Kaffee - kaffe med flamberad Aspbach Uralt, vispgrädde och chokladflarn. Slog faktiskt monumentet med hästlängder enligt min åsikt. Rena showen vid bordet var det, med eldsflammor och spritflaskor och vispgrädde och jag vet inte allt - synnerligen gott!

Men är man på kryssning så är man - ingen rast, ingen ro. Vidare mot nya äventyr! Nu åkte vi längs en synnerligen pittoresk del av Rhen. Klippor och borgar och Lorelei och trånga passager och jag vet inte allt. Nu kunde vi ju uppleva det från första parkett utan större strapatser och det var väl inte det sämsta får jag säga. Rough living har sin tid - och den är inte nu för min del.

Så småningom kom vi fram till Koblenz och gudskelov var det vår egen guide som hade hand om dagens promenad. I Koblenz sken solen och de hade också ett monument. Minnet sviker mig om det var en Friedrich, eller en Wilhelm eller någon helt annan. Spela roll, tänker jag hädiskt. Men det som var lite häftigt var att här flöt Mosel och Rhen samman. Det är det som man ser ovan, tro det eller ej.

I Koblenz har man också en massa konst. Då kan man ge tummen upp!

Något som är typiskt för Koblenz är också deras "Schängel" som tydligen är ungefär "slyngel". Ursprungligen ett skällsord för barn till flickor som fått barn med utländska soldater, men något som man nu lyfter fram, så till den milda grad att de får stå statyer och är med på gatubrunnslocken. Visst är det härligt när man kan omvärdera saker?

Vi tittade också på kyrkan som växlat mellan olika trosinriktningar och som uppenbarligen retat Napoleon så till den milda grad att han framskridna planer på att göra om den till ett slakteri med köttbutik i långskeppet (vilket tydligen aldrig genomfördes), samt tittade på det gamla skråhuset med ett väggur med en rälig gubbe som rullade ögonen i takt med visarna - samt sträckte ut tungan varje hel- och halvtimme. Scary. Minst sagt.

Efter detta var det skönt att komma tillbaka till båten för en happy hour i baren så att man kunde förpassa den skrämmande klockgubben till långt bak i minnet. Och efter ytterligare en fyrarätter så förpassade man själv sig i sömn. Ingen kan säga annat än att det är ansträngande att vara resenär!