Veckan som gick

 Jag har kommit till en insikt. Kanske inte så oerhört revolutionerande eller världsomvälvande, men även små insikter är ju ändå något. Insikten är denna; om jag inte bloggar om vad jag gjort, så ekar det tomt därinne i huvudet när jag funderar på "vad gjorde jag i onsdags?". Eller till och med "vad gjorde jag igår". Nu är det kanske inte direkt livsavgörande att komma ihåg vad man gjort hela tiden, men det är ju ändå så som det står i dikten att Alla dessa dagar som kom och gick/inte visste jag att de var livet. Inte vill man vakna upp så där på sluttampen och tänka "livet?! har jag haft ett sånt?".

Så vad har jag då ägnat livet åt denna veckan, förutom det där vanliga; sticka, ranta runt med Loppan, prata med maken?

Vi har till exempel städat taklamporna. Detta sker inte alltför ofta, men när ljuset kämpar sig fram genom en grå matta och flugliken hopas i plafonderna, då är det dags. Maken fick stå på stegen, och jag stod nedanför och sa kloka saker i stil med "var försiktig, hörredu". Vi har en klar och definierad arbetsordning. Plafonden i hallen visade sig synnerligen motsträvig, men då ryckte svärsonen ut och stod på stege och skruvade ner, så nu lyser alla watt så klart och fint som man kan önska.

Det har regnat en hel del, och då kan man ju läsa lite. Lektioner i kemi, det kan ju låta nästan skrämmande dystert och svårbegripligt - men då tar man fel. Maken till bra bok! Ibland tuggade man fradga av upprördhet å kvinnlighetens vägnar, ibland skrattade man så att tårarna rann. Ganska ofta skrattade man och tänkte att varför döper man alltför sällan hundar till Halv Sju?

Och hur var det nu med onsdagen då? Jo, traskade vi hem till syrran. Vädret var minst sagt omväxlande, och enbart för att jag tog med mig paraply och fällde upp det i början av promenaden (utan blodsutgjutelse denna gång, puh!) så klarade vi oss undan regnet. Till och med så att vi kunde sitta ute på altanen och dricka Pimms! "luta dig framåt så att du kommer med på fotot" sa jag till maken, som inser att det är inte lönt att argumentera när hustrun regisserar foton. Resultatet kanske inte blev i världsklass, men roligt hade vi! Den började det regna ändå, men det gjorde ingenting för då satt vi inne och smorde kråset med god mat. Den får man tänka sig för den kom inte med på bild, men en stämningsbild på egenodlade luktärter och ljus kan jag bjuda på.

Så greps jag av lust att brodera igen, det var ett tag sedan. En ekorre ska det bli, vi gillar ekorrar i den här familjen. Som tur var saknade jag några av färgerna, så det blev ett litet internetköp. Kanske blev det så att det i beställningen slank med något mer än de tre dockor moulinégarn som saknades. Sånt är så lätt hänt.

Igår, ja då var det fint väder och det passade ju väldigt bra eftersom vi spelade minigolf med Grynet och Pyret och deras föräldrar. Vi for fram över banan med schwung och elegans och bollarna for emellanåt åt alla håll, men ganska ofta ner i hålet ändå. Den enda av oss som klarade av att göra en spik, ja det var Pyret det. Vad månde bliva av denna lilla atlet? Såg i tidningen i dag att Linn Grant vunnit sin första seger på LPGA-toursen - ge Grynet några år till så kan nog Linn få sig en match!

Jomensåatt. Visst har jag ett liv - och vilket fint liv sedan!

Sommardagar

 Här kommer ett alldeles ostrukturerat inlägg. Inte för att jag vill påstå att alla andra inlägg är så oerhört strukturerade att de borde utnämnas till någon slags role models i bloggeriet, men någon form av röd tråd finns det ibland. Oftast av ullig natur. Eller raggig, om man nu tänker mer i Loppantermer.

Men i alla fall, nu är det sommar och dagarna glider lite behagfullt ihop. Ibland är det strålande varmt och man sitter omväxlande i trädgården och på balkongen. Sitter man på balkongen, ja då kan man avnjuta luktärterna, som såddes av egenhändigt skördade frön av yours truly. Med tanke på att jag inte direkt följt alla fina direktiv om hur man bäst sköter och omhuldar dessa varelser så är jag väldigt imponerad av att de faktiskt presterar små rosa ärtblommor av väldoftande slag. Jag har redan plockat in små buketter och enligt traditionen utropar maken då att "ska du plocka av alla blommorna, då blir det ju inga kvar!" och lika enligt traditionen informerar jag honom vänligt då om att han är en totalt luktärtinkompetent person, så det så. Luktärter gillar att bli halshuggna och skövlade säger jag. Maken ser inte övertygad ut, men själv vet jag ju att de stackars ärterna i ren desperation sprutar blommor ur sig för att det ska bli några ärter i alla fall.

Några dagar är det svalare och regnar, och då kan man på kvällspromenaden få se en regnbåge över Botan. Och med tanke på att det ska finnas guldskatter vid regnbågens slut, så borde det ju finnas två guldkistor om man bara letar lite? Kanske ändå bäst att låta bli, det uppskattas nog inte om man ger sig ut med spaden i högsta hugg i en botanisk trädgård?

Andra dagar är det jättevarmt redan på den hyfsat tidiga morgonpromenaden där värmen dallrar i solskenet och Loppans tunga hänger som en slips. Just denna morgon rände vi runt vid Höje å, och plötsligt hittade jag en ny upptrampad stig. - Här ska vi gå! utropade jag som kände mig äventyrlig och på upptäckarhumör. Loppan var inte den som var den, utan vi rände åstad. Nu tillhör jag ju den generation som är tillräckligt gammal för att ha spelat "Årsexamen i Ruskaby skola" på en uppvisning för föräldrarna någon gång annu dazumal. Själv spelade jag Johanna, en "snäll och artig flicka". Och vad lärde man sig då? Jo att "genvägar äro senvägar min käre Petter". Uppenbarligen inget som fastnade. Men efter att ha gått i närkamp med brännässlor och annat otyg så kom vi fram till den plats där jag tänkte att Loppan kunde slippa kopplet ett tag. Detta tanke reviderades snabbt när jag såg mängden av små skuttiga kaniner som sprätte runt i grönskan. Jag ville inte behöva kasta mig in i fler nässelsnår för att hala ut en Loppa som sjöd av kaninjaktslusta.

Men lite så har vi det. Inte dumt med sommar alls.

Bland platådojor och lösrumpor

 I arla morgonstunden ringde det på dörren och två dotterdöttrar dundrade in genom dörren. Loppan blev till sig av förtjusning och mormor och morfar kom inte långt efter i välkomstkommittén. Sen satte vi igång, för programmet var fullt!

Promenad skulle gås i Botan så att Loppan fick göra sitt, för sedan skulle Grynet och Pyret och vi vara borta ett tag. Medan vi ändå var där bland blommor och blader och en eller annan and och en liten gullig älling så kunde ju de i sällskapet som är både snabba, starka och viga klättra runt lite bland stockarna. Vi andra, som inte direkt ger vigheten ett (rynkigt) ansikte, vi tittade beundrande på.

För att vi säkert skulle veta var vi befann oss tog vi ett kort. Morfar och Pyret blev ärtor, och Grynet var en ananas. Mormor var fotograf och kunde därför inte vara med på bild.

Sen stärkte vi oss med lite kanelbullar och så traskade vi iväg. Vart vi skulle? Jamen, det är ju bara att läsa! Till Kulturen skulle vi, för vi skulle följa med på en Historisk Tidsresa, en som handlade om fåfänga och mode. Tre nedslag i historien hanns med; det var 1700-talet, mitten av 1800-talet och så 1970-tal. Jag tror säkert att människor varit både fåfänga och modeintresserade under andra tidsepoker också men dessa avhandlades inte denna dag.

Grynet och Pyret var mycket intresserade och vi lärde oss mycket om muscher och snörliv och lösvader och lösrumpor och puder och jättebreda kjolar under 1700-talet. Lite opraktiskt mode får man väl ändå tycka, att behöva gå på tvären när man skulle gå i trappor till exempel? Och ha varma, kliiga peruker på sig? Det borde väl vara lite mer praktiskt under andra tidsepoker? 1800-talet kom visst inte med på foto, men man hade en hel del märkligheter för sig då med, med krinoliner och annat. När vi matats med Fredrika Bremer traskade vi vidare mot 1970-talet, där vi mötte discoparet och proggarna som märkligt nog levde i kollektiv tillsammans? 1970-talet det är ju makens och min tid! Det var då vi träffades och då vi var unga, för även om Pyret ju emellanåt tvivlar på att vi varit det, så var det faktiskt så.

Det var platådojor och silverkläder och discomusik som dunkade. Det var nog inte så mycket mer praktiskt då än på 1700-talet? Annorlunda, jodå, men kanske inte så lättburet alla gånger? När proggarna och discoparet så småningom hittat någon jämvikt så avslutades det hela med allsång - och tänk, maken och jag vi kunde det mesta från Mamma Mia till Staten och Kapitalet, Michelangelo och Hanna från Arlöv så vi skrålade glatt med.  Vi förklarade också för flickorna att vi nog mest hört hemma i progg-falangen, men att vi även gillat ABBA. Hur kommersiellt det ändå ansågs på den tiden. Tävla i musik? Alltså, det var ju hög fnys-faktor på det! Höga platådojor, det hade vi inte (hade förmodligen inte kunnat gå i dem), däremot trätoffor, snickarbyxor, arbetarskjortor och sånt. Maken läste på den tiden ekonomi (det var innan han hittat den rätta arkeologiska vägen) och klädde sig i jeansjacka och trätofflor när de flesta andra ekonomistudenterna var iförda loafers och catalinajacka. Inte undra på att man föll för honom!

Efter att ha skrålat färdigt gick vi till den nya lekplatsen som precis invigts. Det var en medeltidsstad med ringmur och så var det lite landsbygd utanför med grisar och vattenhjul och massor av grejer. Lekplatsen fick med beröm godkänt och flickorna fräste runt och lekte medan morfar och jag tog igen oss en stund.

Bland annat kunde man testa att gå med en slags medeltida platådojor - då fick man hålla tungan rätt i mun! 

Allra roligast var nog ändå skovelhjulet som drev den lilla vattenströmmen. Och inte behövde man sakna vatten när Grynet och Pyret drev hjulet!

Till slut slet vi oss ändå från lekplatsen för att gå hem till Loppan. Men först gjorde vi en liten avstickare och gick och tittade på den fina rustningen som ställs ut på Kulturen nu. Båda flickorna var fascinerade av hur man klädde sig i en sån sardinburk. "Man måste ha en väpnare till hjälp" sa Grynet som är mycket beläst i historia. Man fick prova en rustningshanske också! Passformen var kanske inte den bästa för Pyret, men förmodligen gjordes inte rustningarna i storlek XS tänker jag.

Man kunde också prova på att skjuta och det var minsann svårare än man kan tro. Maken vann överlägset och själv lyckades jag på mina 5 skott få ett (1) poäng. Och att flickorna överhuvudtaget lyckades avfyra geväret som var ganska tungt och bångstyrigt, det var en prestation. Från detta finns en suddig bild. Mobilen sa förvisso till mig att jag skulle hålla den stilla, men uppenbarligen lydde jag inte detta goda råd. Men så har jag ju alltid varit lite motsträvig av mig.

Men sen traskade vi i alla fall hem, och så småningom kom dottern och svärsonen och vi satt ute och grillade och hade en väldigt trevlig kväll innan vi så småningom ramlade i säng, fulla av modeintryck och grillad dovhjortsadel. 

En mycket bra dag! Även om Loppan tyckte att det var snålt att hon fick nöja sig med lite korv när vi andra åt dovhjort.

Skenet bedrar

Man skulle lätt kunna förledas att tro att detta är en bild på ett alldeles oskyldigt paraply. Bra att ha när det regnar, men annars en tämligen oförarglig pryl, en som inte gör så mycket väsen av sig. Men då bedrar man sig!

Detta, det är ett illvilligt ting. Jag kanske inte ska gå så långt att jag ska kalla det Ondskan paraplyfierad, men nära nog.

Det började visa sin rätta natur i går kväll när vi anlände till våra kompisar labbefamiljen. När maken, Loppan och jag klev av bussen började duggregnet ta i ordentligt, det kände väl att nu, nu hade det en 5-6 minuter på sig att blöta ner oss ordentligt! Nu var vi ju rutinerat förberedda med var sitt paraply, så vi klarade oss. När vi klev in i hallen så råkade jag trycka på knappen som fäller ihop paraplydelen innan jag hunnit sansa mig, så värdinnan som välkomnande hade löpt ut i hallen blev rejält nerduschad och det är väl kanske inte det som man förväntar sig i värdinnepresent. Hoppsan! Hon tog det med jämnmod får jag ändå säga och vi serverades bubbel, mat, vin och desserter i rikt mått. En väldigt trevlig kväll hade vi och hundarna fräste runt så mycket så att Loppan mest tillbringat dagen idag med att snarka belåtet.

När det var dags att gå hem hade regnet upphört och det kändes ju positivt får jag säga. Då skulle jag trycka ihop paraplyet så att det blev litet och lagom och fick plats i handväskan - och tänk, då hoppade det på mig och gav mig en rejäl snyting på näsan! Illvilligt, det är det minsta man kan säga. Lite lätt näsblod och en viss vimmelkantighet uppstod innan paraplyet hade besegrats och vi kunde traska mot bussen. 

Idag är jag något trött (kan i och för sig bero lite mer på gott vin och god mat) och öm i näsan. Maken, han tittar förbluffat på mig och säger att jag är den enda människa han hört talas om som nästan knockat sig själv med sitt paraply. Det är ju skönt att man är unik på något sätt ändå, fast jag önskar att det vore på ett mindre smärtsamt sätt. 

Jag tror också att jag kommer att inhandla ett nyare, snällare paraply, ett som inte har en sån sadistisk läggning. För även om det ser så medgörligt ut nu, så känner jag att det bara bidar sin tid.

Idag tar vi det lugnt

 Till skillnad från igår, då rände vi runt så att stegräknarappen fick hicka av förtjusning. Först var jag och Loppan ute vid Krankesjön med Susanne och voffsen. Mest rände väl hundarna, med även Susanne och jag knatade iväg. Sen kan det hända att det blandade sig i en rastplats, en termos kaffe, några muffins och en massa prat i det hela och då gick väl inte vi så mycket.

Från detta finns det en fjuttig och inte särskilt bra bild på Loppan. Jag slänger väl in den ändå, en Loppa är ju ändå alltid en Loppa tänker jag.

Sen for vi iväg och spelade golf, maken och jag. Loppan fick stanna hemma och vila sig. I stället fick vi sällskap av en pratkvarn i vår boll, en äldre gentleman. Man kunde rentav kalla honom gubbe. Inget fel i det; men i alla fall jag kan få för mycket av en strid ström av kommentarer av oftast mindre relevans. Maken påstår att jag är för snäll och svarar, själv är han mer av typen att något enstaka mutter då och då kan väl räcka. Vi gick och vi gick, ackompanjerade av det som James Joyce kallade "stream-of-consciousness" när han skrev Ulysses. Det var å andra sidan högklassig litteratur och den där strömmen, den var liksom tyst och mest mental. Här var den vare sig högklassig eller tyst.

Måttet blev (nästan) rågat när jag slog ut i ruffen (som är ökänd på Lunds Akademiska för sin täta och ogenomträngliga natur) på 8:an och sen efter några fruktlösa försök att hacka mig ut på fairway gav upp och plockade upp bollen. "Man måste slappna av, det säger alltid min fru, slappna av och inte tänka" sa Pratkvarnen då. Inom mig tänkte jag att 'om du nu har en fru, varför spelar du inte med henne då?' Och nog för att det där med att inte tänka är en bra inställning i golf, men vore det inte ännu bättre med "inte prata"? Att tiga är guld och allt det där. Maken kastade en blick på mig och drog sig försiktigtvis över till andra sidan fairway (måhända även för att hans boll hamnat där). Efteråt sa han att han trott att jag skulle rappa till Pratkvarnen med pitchingwedgen som var den klubba jag höll i näven. Så långt gick jag dock inte.

Pratkvarnen var inte inne på  det tigande guldspåret och på 9:an ville han diskutera energipolitik. Det ville inte jag, eller maken för den delen. Att vi faktiskt höll i hop spelet riktigt bra är ett smärre underverk, och efter att ha hålat ut på 9:an (utan att hamna i dammen, tackar som frågar) tackade vi hycklande för sällskapet och drog hem till Loppan.

Sen satt vi i trädgården och grillade och drack lite vin, för det var vi värda. Och från denna härliga kväll finns det bara ett foto, återigen på Loppan, och återigen inte ett högklassigt foto. Men hon är gullig och (för det mesta) saligen tyst. På golfbanan, där är hon alltid tyst. Något att ta efter för vissa, känner jag.

Liiiten, liiiten...

 När vi var och hälsade på Kickan läste vi en massa böcker. Det var Babblarna och Pettsson och Pippi och allt möjligt ur världslitteraturen som plöjdes igenom! Allra roligast var det när det var små saker som avbildades; då gick vi automatiskt upp i falsett, både farmor och Kickan och slängde ur oss litterturanalyserande kommentarer i stil med "en liiiten, liiiten fisk". Eller en "liiiten, liiiten potta" - metodiken är väl rätt klar? Detta var i alla fall väldigt roligt tyckte Kickan, och när Kickan tycker att saker är roliga då tycker såklart omgivningen också det.

Och vad är väl då bättre än att få en liiiten, liiiten syster? Ja, alltså, så himla minimal är hon ju inte, 3030 gram och 49,5 cm bär ju ändå en viss respekt med sig, men jämfört med storasyster är hon ju ändå ganska liten. Eller rättare sagt; liiiten.

Kickan tog hand om Knyttet på bästa sätt; hon killade henne på kinderna, klappade om henne och undersökte de små händerna och fötterna. Man såg att hon var mycket nöjd med den syster som hennes föräldrar presterat!

Knyttet, ja hon var å sin sida väldigt nöjd med att ha fått en så snäll storasyster, en som läste böcker för henne. Förmodligen om små, små fiskar eller något annat intressant. Här var minsann en som tog sitt ansvar som storasyster på allvar!

Av förklarliga skäl blev det inga nubbar på midsommarafton, vilket jag personligen inte ser som någon större förlust. Däremot blev det bubbel på midsommardagen. Om man inte ska dricka bubbel när det kommit ett litet Knytte till världen, ja då vet då inte jag när det är läge för bubbel! Det blev inte bara bubbel, det blev plockmat och gott bröd och pasta till Kickan. Vilket hon ratade till förmån för oliver, salami, lufttorkad skinka och allt vad det var. Jag förstår henne, vem vill äta pastafjärilar när bordet är fullt av delikatesser? Efter maten slog Kickan och jag oss till ro med var sin bebis i famnen. En väldigt trevlig kväll!

Dagen därpå fick Knyttet åka på kontroll, och hon kom självklart ut med väl berömd godkänd! Och sen när vi väl kunde slita oss från att hålla Knyttet var det dags för farmor, farfar och Loppan att styra kosan mot Lund igen i hällregnet som plötsligt börja hälla ner på oss. Tänk så konstigt; när vi åkte upp till Halmstad så hade vi tre fina barnbarn - och nu har vi fyra! Varav en liiiten, liiiten - men det kommer hon nog inte att vara så länge till med den aptit hon visat upp.

Midsommar med extra-allt

Det har ju varit midsommar, och inte vilken midsommar som helst! Nej, det har varit en sån där midsommar som det alltid är i visorna, med blommor och solsken och flaggor och blå himmel och majstång och klänningar med svaj i kjolen.

Maken och jag, vi firade midsommar i Halmstad. Ja, vi var faktiskt så pepp på midsommarfirande att vi anlände redan en dag i förväg. Måhända för att maken, denne inbitne Halmian, ville se en fotbollsmatch av stor dignitet med detta illustra lag. Att köpa biljett i förväg var inte nödvändigt. Åskådarskaran var säkert mycket entusiastisk men kanske inte så månghövdad.

Själv följde jag inte med på fotboll. Valet mellan att umgås med Kickan och hennes mamma och glo på fotboll var ett så kallat icke-val.

Kickan och jag, vi klättrade i träd och bubblade och åkte rutschkana och red hopplahästar med hjälp av sopkvastar. Inte har man tid att ränna iväg på fotbollsmatcher då?

Fast det blev ändå lite fotboll i trädgården med farfar och farmor. Ända tills den fina rosa bollen råkade träffa på en glad terrier som också ville vara med och spela boll... Men Kickan hade fler bollar och hon förlät raskt Loppan, för de är såna kompisar de två!

Det var mycket spring och full rulle hit och dit! Men så småningom var det ändå dags att gå och lägga sig för att vara pigg dagen därpå..

Solen, den sken minsann lika fint på midsommarafton! Efter lite trädgårdshäng serverades det jordgubbstårta och sen svidade vi om för att gå på midsommardans. Kickan var mycket fin i hatt och klänning och farmors halsband. Hon kastade lystna blickar på farmors rosa örhängen också, men eftersom hon ännu inte har hål i öronen fick örhängena stanna på farmors öron.

Vi dansade kring midsommarstången, "skära, skära havre", "flickan hon gick i ringen" och allt vad det var. Men när det kom till "små grodorna" ja då la farmor in sitt veto. Farmors knän är inte längre kompatibla med groddjur, så är det bara. 

Fast det kan ju ha varit så att de där grodorna, de satte fräs på något annat... för på kvällen när vi kommit hem och det hade grävts upp nypotatis och grillats och vi ätit så vi var proppmätta, ja då åkte sonen och sonhustrun iväg ett tag.

Kickan och vi, vi hade full sysselsättning dagen därpå. Det skulle gungas och bakas sandkakor och lekas med Loppan och ätas mat - och mitt när vi bakade sandkakor som värst, ja då kom det ett efterlängtat besked; Knyttet hade anlänt! Undra på att flaggades i alla trädgårdar!

Sen fick vi vänta hela dagen, och inte förrän Kickan somnat gott på kvällen alldeles nybadad kom den nya lilla familjemedlemmen hem med sina föräldrar och man blev bums alldeles mjuk i knäna och började jollra fjolliga ramsor om de små, små händerna och små, små fötterna. Kanske inte så originellt och nyskapande, men ibland kan man helt enkelt inte behärska sig.  Knyttet tog det hela med ro, och det är väl lika bra att hon vänjer sig vid att farmor, hon är en sån som rasslar av sig ramsor på löpande band.

När sen Kickan sovit hela natten så fick hon också hälsa på sin lillasyster; - bebisen! sa hon förtjust och klappade om sin syster som säkert kände att med Kickan som storasyster, ja då är hon i de bästa händer!

Det kan hända att farmor tagit ett eller annat foto till på den nya lilla sondottern, men de får bli en liten cliffhänger till en annan dag. Eller vadå, "kan hända" - klart det finns en massa bilder! Har man nu så fina fotomodeller vore det väl omåttan fjånigt att inte ta bilder?

Just nu nöjer jag mig med att säga att välkommen till familjen Knyttet! Du är så efterlängtad! Och det här, det blev ett midsommarfirande att komma ihåg!