Lördagstankar

Det är ju inte klokt så fort veckan rinner iväg. Bra på sitt sätt, alltså det där med semester hägrar ju vid horisonten. Skrämmande på andra; vi är en bit inne i juli och man inser att sommar, det kommer det ju inte att vara hur länge som helst. Och förresten; var e' den? Sommaren alltså, jag bara frågar.

Fast visst, ok, det är ju så varje år, det är inte 24 grader och sol jämnt inte. Ganska ofta inte. Och då är man ju ändå inte utan sysselsättning. En kväll var jag hos syrran till exempel och åt upp all hennes ost och drack te och pratade. Mycket ost och mycket prat blev det! Lite strumpstickning på det. Jag stickar just nu gråa strumpor till maken (nähä?!). Igen. I ett väldigt vackert (ehuru grått...) garn från CoopKnits som heter Socks Yeah! vilket ju onekligen väcker strumpstickarlusten till livs. Dessutom kommer det i härvor så man får vädra garnvindan och nystmaskinen och det är faktiskt barnsligt roligt!

Dessutom har jag varit i andra änden av stan och hämtat mina Elizabeth Zimmermann-böcker som jag beställde från Adlibris. Varför de envisas med att leverera dem till andra änden av Lund när vi bor 2 minuters cykelväg från ett utlämningsställe, ja det är ett av livets små förtretliga mysterier. Men nu har jag dem här och jag läser just nu Knitting Without Tears och känner att Bettan, det är en besläktad själ! Så otroligt roligt och underfundig att jag helt enkelt läser den som skönlitteratur med en garntwist. Och på tal om twist, är det någon som kommer ihåg de där tavlorna i twistsöm som "alla" sydde på 60-talet. Själv påtade jag ihop en liten fågel eller två vill jag minnas.

Det finns ju andra saker man minns - och det är nu jag är rätt glad att jag är en, om än utan egen förskyllan, någorlunda modern person. Av någon outgrundlig anledning har alla mina foton som jag någonsin lagt ut på bloggen lagrats i min mobil och där finns ju ett eller annat på den lille Huliganen, full av spring i benen och med livsglädjen sprutandes som ett fyrverkeri omkring honom.

Det är inte klokt vad vi saknar honom! Man kan inte tro hur stor plats i ens liv och i ens hjärta en sån där liten krabat kan fylla. Jag hämtade hans aska igår, och nu ligger den under äppleträdet, fast egentligen är han ju inte där. Han är överallt omkring mig!

 

Det är ju annant man saknar med hundlivet också; alla promenaderna till exempel. Visst tänker man att "jag kan ju gå och promenera ändå" - men hur kul är det att gå där mol allena utan en fyrbening som håller en sällskap och gör att man pratar med de mest skilda personer? Det är ju så, har man en hund med sig så är man automatiskt med i en särskild klubb.

Den dagen vi hade varit hos veterinären och insett hur illa det var, då tog jag Huliganen med mig och åkte till Dalby Hage, naturreservatet i närheten, för att gå en promenad tillsammans ute i skogen för sista gången. Rätt vad vi gick där kom vi runt ett hörn och där stod en man med två stora huskys och en konstig vagn. Det var en något äldre man, ni vet en sån där som ser ut som en Hells Angelstyp med kedjor, lång gråsprängd hästsvans, skinnväst och en sån där liten fjollig skinnpaj som är knuten runt huvudet. I normala fall, utan hund, hade jag ryggat bakåt och tänkt "hjälp! säkert en våldsam typ den där!!!" och han hade lika säkert å sin sida tänkt "hjälp! En tant! Mitt ute i skogen!". Men nu, nu pratade vi hund och jag bölade lite och han klappade mig tafatt på axeln och sa att han visste hur det var. Och i den konstiga vagnen, ja där hade han en liten valp, "för den orkar inte gå så långt" sa han och sen skildes vi åt. Såna möten, ja då vill det nog till att man har hund, för jag är tämligen säker på att hade vi varit frimärkssamlare båda två, ja då hade vi nog tänkt de där hjälp:en båda två och sedan raskt gått åt var sitt håll.