Danmark, var det ja

Det är midsommardag. Det regnar lite, helt enligt traditionen. Man tycker ju gärna att midsommar, det är blommor och sol och midsommarstång och vitbroderade klänningar och milda brisar och ibland är det ju faktiskt också så. Fast rätt ofta är det 14 grader, spridda skurar, moln och koftväder. Spelar faktiskt ingen roll, midsommar är bra ändå. Själva firade vi hos syrran och Zoya och alla var glada och vi åt jättegod mat och pratade hela kvällen lång. Även Zoya var glad, i alla fall de stunder den lilla terriern sov och var något mindre terrieristisk av sig.

 

Idag har det varit lugnt; lite hundpromenad, lite fläderblomssaftsmakande och lite stickning på Viggon. Det är ett danskt mönster och först så gör man ju som så att, ordentlig som man är, så läser man igenom mönstret, blir som ett stort frågetecken och säger "Que??!!", eller möjligen "hvabehar??" eftersom det nu är danska. Begriper något gör man i alla fall inte. Icke som i nicke och allt det där. Sen tänker man att "jamen jag stickar väl bara på, så får vi se" och då faller liksom det mesta på plats och man får till såväl vrlab som vrlaf vare sig det är vrang pinde eller ej.

Nu har vi ju då osökt kommit in på det danska temat och jag tänkte att man skulle kunna ta en titt på vad vi gjorde mer när vi var i Danmark? Tja, nu är det ju jag som knattrar på tangenterna så det är jag som bestämmer. Min blogg = jag är förste bloggmafioso.

Så på onsdagen, då åkte vi till Vordinborg. I Vordinborg finns en stor borgruin där många danska kungar och även gamle Absalon, den danske biskopen som grundade Köpenhamn och för all den även hade en lundensisk sejour, byggde och krigade och hade sig. I synnerhet Absalon förstod man, han tycks inte ha varit så mycket inne på det kristna kärleksbudskapet utan trivdes tydligen bäst med en stridsyxa i handen. När det gäller det där med kungar så kan man lugnt säga Valdemar..hmm.. och på punkternas plats harkla sig lite. Det är ju svårt att hålla reda på om det är den Store, Atterdag, eller Sejr som är aktuell, så om man bara sluddrar över det lite, så kan man framstå som någorlunda kunnig ändå. (Ja maken lurar man ju inte, han har full koll på Valdemarerna och vet lika väl att hans hulda maka slirar lite på kungar och århundraden och så).

Men Vordinborg, alltså. Där finns det ett fint museum som märkligt nog handlar uteslutande om vikingar och Hedeby, eller Haithabu, i Tyskland. Där var vi för några år sedan och det var kul och intressant, men medeltid, det är det inte. Fast det var kul ändå, och vi tittade på vikingar och glaspärlor och båtar och allt vad som bjöds.

 Sen gick vi ut och tittade på självaste borgen, där det inte fanns så himla mycket kvar men dock ett torn, nämligen gåstornet. Och gåsen, det var tydligen en gruvlig förolämpning mot tyskarna av Valdemar..hmm.. som ville visa ungefär vad han ansåg om dem. Ganska rart tycker jag, och som förolämpning betraktat får man väl säga att den står sig genom tiderna.

Gåstornet kunde man gå in i. Det gjorde vi och tog oss upp en trappa. Sen gick vi ut igen, maken för att han lider av ganska svår svindel och jag för att jag har ett knä som är jättedumt. Skitdumt, rent ut sagt. Så inifrån tornet finns det en enda liten fjuttig bild så den lägger jag väl ut här för att bevisa att vi ändå gjorde ett tappert försök.

 Det fanns en liten fin trädgård också, som hade en vacker planlösning, vackra rosor och fina häckar. Dock var den inte direkt i topptrim för övrigt, så jag nöjer mig med att visa rosorna. Och yours truly som står där och ser precis så glad ut som jag är när jag befinner mig i väldoftande rosors närhet.

Sen åkte vi tillbaka till hotellet och åt den mest fantastiska måltid jag någonsin ätit, men det får bli ett eget inlägg för nio rätter (för att inte tala om tio viner), ja det hastar man inte bara förbi så där i en bisats.

Sista dagen tog vi en tur till Sorö innan vi åkte hem. Vi tittade på kyrkan som var väldigt fin där det många av Valdemarerna för att inte tala om Absalon ligger begravda. Dessutom fanns det fina vapensköldar och maken blev ju överlycklig när det fanns en halländsk touch! Och en lundatouch, för Andreas Sunesen hade minsann också sin vapensköld där.

Jag ska säga att det är himla svårt att fotografera gravstenar när man är 1.59 lång, man kommer liksom inte upp och får fågelperspektiv, utan det blir mest ett par stora fötter man ser och så ett litet, litet huvud längst upp. Knepigt det där. Lite lättare med Valdemar Atterdags granitkista får jag säga. Men jag gjorde mitt bästa och jag kommer inte riktigt ihåg vem som var vem, men det var väl Valdemar..hmm.. si eller så. Och fru Valdemar och litet barn Valdemar.

Det fanns en liten trappa också, som hade lett till munkarnas sovsal, som brunnit ner. Sovsalen alltså, ja faktiskt hela klostret. - Fotografera den! domederade maken, så då gjorde jag väl det. Jag är en medgörlig och på det hela taget en fantastisk fru om jag får säga det själv.

Sen gick vi ut och tittade på Sorö akademi, fotograferade en and till makens förvåning, pippi när det finns massor av kyrka i närheten, liksom?,  vi tittade inom konstmuséet och åt lite sill. Tja det var väl Sorö det.

I närheten låg Fjenneslev som är en liten sömnig ort. Föga anar man att det var ett maktcentrum i Danmark, då på medeltiden när den mäktiga Hvideätten huserade där. Och Hvideätten, ja de ägde större delen av Själland så de var helt enkelt skitrika. Och då bygger man sig ju en kyrka såklart. Med två torn, det var fint det! Och det som också var fint var att det finns en fin emporieläktare, så maken fick nästan tårar i ögonen av förtjusning! Och inte nog med det, man fick gå upp där också och titta ut, så då gjorde vi ju det. Svindel eller ej, finns det en empor att bestiga, ja då gör man det.

Vi tittade också på kalkmålningarna som är i original och som visar hur Asser Rig (passande namn får man säga) och hans fru Inge lämnar kyrkan till gud. På fotot syns det inte att kyrkan har tvillingtorn men det har den, och enligt sägen så byggdes kyrkan klar av fru Inge när Asser drog iväg och slogs någonstans. Innan han galopperade iväg så sa han till frugan att om det barn hon väntade blev en dotter skulle hon bygga en spira på kyrkan och om det blev en son skulle hon bygga ett torn (jädra mansgris, tycker jag, var fanns det feministiska tänket??), och tja, det blev två torn. Fast det är tydligen bara en sägen men lite kul ändå. Om än mansgrisigt, som sagt.

Utanför kyrkan fanns en liten minneslund där man märkt ut en del av den mäktiga Hvideättens släktgård (uppenbarligen ett källarrum), Fotografera! tjoade maken. Så då gjorde jag det, och sen åkte vi hemåt, mycket nöjda med vår Danmarkstripp.