Det heter ju så ibland, när man pratar om alla dessa kvinnor (och en eller annan Gustav till kung) som broderat och stickat och virkat och haft sig, ja då är det lätt hänt att man fnyser och muttrar om "förspilld kvinnokraft". Däremot hör man sällan talas om "förspilld manskraft" när det gäller mer förment manliga grejer där man går loss med såg och hammare. Själv tycker jag att allt har väl sitt värde, om det så är korstygngsbroderier eller hemsvarvade snusdosor.
Men varför tjatar jag nu om detta? Jo för att jag har plockat fram en tröja som min mamma stickade åt sonen när han var en liten parvel på en 11 år sådär. Vi kallade den "tidningströjan", inte för att den var tunn som tidningspapper, utan för att mönstret var en norsk OS-artikel om slalom och längdåkning och det ena med det andra. Fast det stod ju på norska då, men man förstod ju vad som åsyftades. Himla praktiskt var det också, för när vi var i fjällen och sonen fräste iväg och man undrade lite var han var, så kunde man haffa vem som helst och undra om de möjligen sett en tidning susa förbi?
Sen växte sonen ur tröjan och jag stoppade undan den. Men nu är den framplockad igen, och jag har tvättat den och lagat ett par maskor som hade släppt. När jag satt där och lagade så kände jag mig nästan lite sentimental - tänk att min mamma stickade varenda liten maska 1996 och de finns kvar, och nu sitter jag här närmre 30 år senare och fixar till tröjan. Förvisso är den ju för stor ännu till Kickan men så fort som åren går så är det snart hon som susar runt i pisterna, kanske iförd den tröja som farmorsmor stickade.
När jag satt där och pillade insåg jag att mamma dessutom stickat fel, något jag inte sett tidigare; texten är samma på fram- och baksida och "langrenn" ska det ju stå - men si, det gör det inte på framsidan. Men vad gör väl det, hantverk behöver ju inte vara perfekt, och jag tycker nog att det gör tröjan ännu bättre - och framför allt känner jag ett närmare släktskap med mamma, för jag, som gärna är lite hoppsan-hejsan, har oftast något lite fel här eller där i mina stickalster. Precis som det ska vara, för man ska inte vara helt perfekt i sitt handarbete sägas det (vilket ju är tur för undertecknad). Då kunde man lika gärna köpa något maskinstickat. Jag hade ju kunnat fixa till det med maskstygn - men det tänker jag inte göra för det här är ju ändå en del av tröjans historia. Jag undrar vad mamma hade tänkt om hon vetat att all den omsorg hon lade ner när hon stickade till sin lille dotterson finns kvar som ett mycket påtagligt minne? Hon hade säkert blivit glad, för det blir man ju om det man lagt så mycket möda och kärlek på uppskattas.
Så det här är verkligen så långt man kan komma från något förspillt, vore det så kvinno- eller manskraft.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.