Loppan är lite i chock

 Fredagar ska ju vara lugna fina dagar. Förr, när det förvärvsarbetades å det gruvligaste, så rände ju förvisso matten upp i ottan och susade iväg till jobbet. Men det var rätt många år sedan nu, och alla har vant sig vid att man vaknar lugnt och fint och liksom smyger sig igång. Man vill inte starta dagen med en käftsmäll, man vill mjukt och fint dra igång maskineriet. Och 99 gånger av hundra är det matte som smyger igång först medan hussen först ska lyssna på nyheterna. Ibland flera gånger för det kan hända att han slumrat sig igenom första gången. Och andra, för den delen.

Så döm om Loppans förvåning när det började plinga och prata redan kl 06.15 imorse när såväl mattes mobil som husses klockradio drog igång (jajamen, här håller vi oss till gamla beprövade apparater, låta sig väckas av en fjantig mobilsignal? Skulle inte tro det, tänker maken och vårdar sin klockradio ömt. Det är därför man på söndagar kan få sig lite Naturmorgon till livs och lära sig om pippisar och insekter och det ena med det andra, medan man ligger i halvdvala. Himla praktiskt ju, kunskap genom någon form av osmos, kan man säga). Nu kom jag visst lite på avvägar här, lätt hänt.

Okej, vi lämnar Naturmorgon åt sitt öde och fördjupar oss mer i Loppans sinnesstämning när någon vid stupid o'clock börjar dra igång dagens slit och släp - och till hennes ytterligare förvåning är det hussen som svingar sina lurviga över sängkanten och ilar ut i badrummet. Loppan slår sig för pannan och går och gömmer sig i vardagsrummet där hon också har en hundbädd. Hon måste vara sjuk och se syner, tror jag hon tänker. Bäst att bädda ner sig och sova ett tag till, så kanske livet återgår till det normala.

Men maken ilar iväg till Bilia för att få uträttat något av teknisk natur med bilen, medan matten tar det lite lugnare. Fast nu var jag ju ändå är vaken, så visst, före klockan 7 så var diskmaskinen tömd och tvätten i tvättmaskinen. Sen traskade vi ut i en arlare morgon än normalt och frös så att vi hoppade, trots att yllevantarna kommit fram. Det är läge nu att ha på sig sin Moby sweater, och det är ju i och för sig en god sak.

Nu slumrar Loppan lite igen, medan maken tittar på baseball och matten bloggar. Jag tror att hon är rätt nöjd med att livet återgått till det normala. Det tror jag maken är också, han är inte heller en entusiastisk anhängare av att störta upp innan hanen galit.

På tal om frysa, så var det precis vad maken och jag gjorde lite igår när vi åkte till golfbanan. Synnerligen friska vindar blåste, men iförd mössa och vintervantar gick det bra ändå. Lite märkligt tyckte vi det var - maken och jag tycker det är rätt gemytligt att spela med varandra utan sällskap, men hela säsongen har det varit nästan omöjligt att få till, för det har bokat in sig diverse andra spelare i vår boll ideligen, ideligen. Emellanåt väldigt trevliga, jodå, emellanåt mer av kalibern att man önskat dem dit pepparn växer, för det måste väl ändå vara rätt långt borta? Men tänk, bara för att det initialt regnade lite, blåste massor av sekundmeter och var 6 fjuttiga grader varmt så var det helt tomt på banan? Veklingar, tänkte vi självbelåtet och blåste oss runt 9 hål. Sen fick det räcka. I all synnerhet räckte det eftersom jag tvålade till maken, och vem vet hur det hade gått om vi spelat 18 hål? Bäst att sluta medan man är på topp.

(Nu kan man ju undra varför jag valt att lägga in ett foto på en Queen of Sweden-ros? Tja, jag har inget annat foto som kan illustrera detta inlägg eftersom jag försumligt nog inte tog ett foto när maken skuttade ur sängen och jag tycker det ser lite fjuttigt ut utan bild - och en ros är ju aldrig fel ändå).