Bonjour!

 Det regnar. Förra veckan hade man förmodligen slängt ur sig ett "il pleut" och ryckt lite galliskt nonchalant på axlarna. Idag ryckte man inte nonchalant på axlarna, i all synnerhet inte eftersom morgonen inleddes med att byggarna som renoverar fasaden kortslöt elen i vår lägenheten så att man helt plötsligt satt i beckmörker inne på toa. Och inte bara inne på toa för den delen. Fast nu har vi ljus och internet igen och det muntrar ju onekligen upp.

Men, som sagt; förra veckan tillbringades i Paris. Maken och jag tog tåget till Kastrup (som gick i tid!), flyget till Paris (som också gick i tid!) och sen tänkte vi bara fixa ett Passe Navigo för att kunna navigera oss runt bland fransoserna. - Har ni foto? undrade den barska damen när vi kom fram till stället där biljetter av alla slag kunde köpas. - Näe, behöver man det också? sa vi och kände oss som kusinerna från landet. Men jo, det behövde man, fast det kunde man fixa senare sa damen för annars förlorade vi vår plats i kön som ringlade sig fram som en serpentinformad orm. En orm i koma. Alltså stod vi i kö i en timme för att köpa våra pass och sen fick vi stå i kö till fotoautomaten som inte var lätt att begripa sig på, det var den inte. Maken och jag lyckades dock få till några foton på samma remsa genom att kasta oss in och ut ur båset som ystra gaseller. Sen skulle fotona appliceras på kortet och inte var de av lagom storlek, ånej så lätt skulle det inte vara. Nu är jag ju inte en gammal scout, men förberedd kan man ju vara ändå. Alltså fiskade jag upp ett sånt där litet rese-sykit från Televerket (jajamensan, det är så gammalt att det kommer från tiden innan de döpte om sig till det infantila 'Telia') och klippte till fotona med den minimala saxen. Sen kom vi äntligen iväg till Paris med tåget efter att ha invigt våra Navigopass. Vi åkte till Gare du Nord och sen gick vi raskt åt fel håll innan vi kom på bättre tankar och gick åt rätt håll.

Vi checkade in på vårt hotell och knallade sedan in på den näraliggande bistron för en sen lunch/tidig middag som bestod av konfiterat anklår och det satt som en smäck, det gjorde det tillsammans med ett glas rött.

- Nu tar vi tunnelbanan ner till Ile de la Cité och tittar på Notre Dame, sa vi sen. Men tänk, då ville inte spärren släppa igenom maken, trots nytt navigopass och allt. Men?!?! sa vi då, men sen lyckades han prångla sig igenom en grind och vi gav oss iväg. Notre Dame är fortfarande inte öppen, man man kan ju alltid titta utifrån, så det gjorde vi. I all synnerhet som det fanns en bra läktare så att man kunde slå två flugor i en smäll; titta och vila fötterna på en och samma gång.

Tunnalbanorna i Paris har fina ingångar, det måste man medge. Jugendaktigt och sådär. Det är inte lätt att läsa metrokartan dock, och man får gå och gå och gå, uppför trappor och nerför trappor. Ibland är det modernt och fräscht, ibland är det inte det. Men folk är artiga och trevliga och mer än en gång hände det att någon reste sig upp och gav maken eller mig sin plats och det, kan jag säga, brukar aldrig inträffa på svenska tåg eller bussar. Dock fortsatte spärren att tjorva för maken, men han blev igenomsläppt av en vakt när de kontrollerat att hans kort var giltigt. Sen åkte vi hem och ramlade i säng, för vid det laget var man trött. Vi somnade innan man ens hunnit säga "Bonne nuit".

Morgonen därpå tänkte vi vara lite förutseende så vi planerade att ta tunnelbanan från Gare de l'Est där det fanns ett kundcentrum. Om kortet krånglade då också, kunde de säkert fixa det där, tänkte vi listigt. Och jo, kortet krånglade och maken fick stå i kö ett bra tag innan han kom fram till en bister dam som var så långt från fransk artighet och gallisk esprit som tänkas kan. "Kortet är giltigt, jag släpper igenom dig" sa hon, men maken påtalade att så kunde vi ju inte ha det varenda gång han skulle åka tunnelbana, kunde man kanske göra något? Få ett nytt, mer samarbetsvilligt kort, eller så? Damen lyssnade dock inte på det örat och eftersom det stod stora plakat om att om man skällde på personalen så kunde det leda till 10 års fängelse eller 150 000 euro i böter så insåg man att a) det är inte läge att insistera, samt b) det brukar krångla.  Fast så småningom så gick det ändå hyfsat bra, var det modernare  spärrar så funkade kortet och annars fick man ringa på en klocka. Jaja. Solen sken från en klarblå himmel och nu tog vi oss ner till Seine, till Pont Alexandre III.

Den var guldig och tjusig och sen vandrade vi längs Seine och tittade på alla imponerande byggnader, Louvren till exempel. Vi hade planer på att gå på Musée d'Orsay, men där var det kaos för de hade något strul med sitt datasystem, tror jag det var.

Då gick vi över floden och tog en selfie framför Louvren, som var stängt på tisdagar. Det gjorde inte så mycket för vi hade inga planer på att gå in, vi gillar mer modernismen och symbolismen och sånt. Men är man vid Louvren så kan man ju ändå kosta på sig en bild kan man tycka. Eller två.

Sen behövde vi äta något, man måste ju få in energin för att orka turista. - Något nyttigt och näringsrikt får det bli, sa maken och jag så då blev det glass och ett glas vin, innan vi gav oss i kast med tunnelbanan igen och tog oss bort till Eiffeltornet. 

Till Eiffeltornet måste vi, för vi hade ju lovat Pyret att skicka ett foto på självaste tornet. De olympiska ringarna satt inte längre upp på det, men det var fint ändå. Nu ville maken ta en selfie till, Pyret skulle minsann inte bara få foto på tornet utan som en bonus få mormor och morfar på köpet. Men det ville sig liksom inte riktigt med den där selfien, så det var ju tur att en amerikansk turist förbarmade sig över oss och erbjöd sig att rycka in. Nu tror jag nog att Pyret blev nöjd!

De olympiska ringarna, ja de fick man se från andra hållet. Vi vandrade nämligen in mot stan för att shoppa lite på Avenue Montaigne. Dior, Versace, Louis Vuitton, Chanel etc. Alla fanns de där. Så det fick bli lite fönstershopping men det kan ju vara bra det med. Det är inte så att vi inte shoppade i Paris, inte alls! Själv köpte jag skoskavsplåster och maken köpte 2 böcker om konst, så nog satte vi sprätt på pengarna minsann.

På Avenue Montaigne låg ett fint hotell, kanske lite större och lite tjusigare än det där vi bodde, så jag bad maken kolla upp rumspriserna om det är så att vi kommer till Paris fler gånger. Efter att ha informerat oss om att det billigaste rummet kostade 30 000 kr per natt och sviten 100 000 kr per natt så tror jag kanske inte att det blir där vi kommer att vila våra trötta fötter. Med eller utan skoskavsplåster.

Vid det här laget hade knän packat in, fötterna vred sig i vånda så vi kastade in handduken och oss själva ner i tunnelbanan för att ta oss tillbaka till hotellet. Först fick det dock bli en kopp kaffe - och det är lite märkligt för kaffet var dyrt i uteserveringarna. För samma pris som en cappucino fick man ett glas rödvin, så då stod man ju där som åsnan mellan två hötappar. Den här gången blev det dock kaffe.

Dan därpå hade vi bestämt oss för att ta tåget ut till Versailles (för övrigt den enda dagen på resan som det kom lite pleu från ovan), men nu ska Loppan få en eftermiddagspromenad, så mer om det senare.