I Versailles regnade det, som sagt

Men vad gör väl det när man får strosa omkring i kejserliga miljöer? Då får man sätta sig över sånt, och för övrigt var det väl inte direkt en syndaflod vi talade om. (Och nu fick det där med 'syndaflod' mig direkt att googla på vem som sa "après nous le déluge". Det visade sig vara Ludvig XV av Frankrike, och han dog minsann på Versailles, dock inte av en syndaflod utan av smittkoppor. Smittkoppor drabbades vi inte heller av, så på så sätt hade vi det ju så himla mycket bättre).

Maken och jag, vi tog alltså tåget ut till Versailles. Slott OCH olympiska vingslag, kan det bli bättre? Vi hade köpt biljetter i förväg för att säkert komma in, och det var nog bra för även om det var en småregnig onsdag i oktober så var det ändå en hel del turister där.

Eftersom vi hade god tid på oss traskade vi runt i trädgården först. Ja, alltså, en bit av trädgården för den var ju inte av radhusträdgårdsstorlek direkt. Väldigt liksom ordnat och fint på alla sätt och vis.

Ännu finare blev det när vi gick bort till en annan terass, för där ser man minsann i bakgrunden platsen där man höll de olympiska hästtävlingarna, för att inte tala om den moderna 5-kampen. Jag får ju säga att det ger en extra touch till sportevenemang när man har en anrikt slott som bakgrund. Då kan man ju sitta där och tänka på Ludvig den XV och Marie Antoinette om man tröttnar lite på hoppningen och sånt.

Vi hann inte gå hela vägen bort till tävlingsbanan innan det var vår slot-tid - eller man kan ju också säga 'slott-tid', om man är lite putslustig av sig - men en sväng fick vi gått medan vi lyssnade till klassisk musik som klingade inne bland buskarna. Nu tror jag väl inte att det var en symfoniorkester som satt där och kvintilerade, men det skänkte onekligen en viss elegans åt promenaden.

Så småningom var det ändå vår tid, och efter att ha virrat omkring en del innan vi kom på rätt spår traskade vi runt i tjusiga slottsgemak. Man kunde notera att alla sängarna hade plymer längst upp, och nu funderar jag på om detta vore något att ta efter? Fast det måste väl ändå bli lite dammigt? Eller?

Ska jag vara lite hädisk så kan jag väl ändå säga att efter en 26-27 rum eller så så infinner sig en viss mättnad vid åsynen av alla tavlor med tanter och farbröder i skönlockiga frisyrer och alla guldförgyllda möbler - men så hoppar man ändå till vid åsynen av ett litet vidunder som ser ut att behöva en tid hos tandläkaren. Ändå med en viss charm tycker jag nog.

Hur blasé man än kunde känna sig så gick det ändå inte annat än att gapa förundrat när man kom in i spegelsalen; det var guld och fönster och speglar och kandelabrar och kristallkronor vartän man såg. Det fick ju vara värt att föreviga med en selfie kan man tycka, fast jag vet inte riktigt om vi levde upp till elegansen.

Trötta i knopp och kropp traskade vi sedan ut och vad mötte vi väl på slottsgården om inte hästen som red genom hela Seine vid den olympiska invigningen. Den såg lite tanig och mager ut, tycker jag nog, men det kan man väl förstå efter att ha galopperat igenom en hel flod - på längden.

Efter att förgäves ha försökt få plats på något av kaféerna eller restaurangerna tog vi i stället tåget tillbaka till Paris och åt där i stället innan vi ramlade i säng. Det gällde ju att vila upp sig, för nu var det minsann dags att besöka ett museum eller två, och då behöver man hushålla med krafterna.

Kommer jag tillbaka till Versailles någon gång så kommer jag nog att hoppa över en eller annan sängkammare, plymer eller ej, och strosa runt lite mer i trädgården, besöka Petit Trianon och njuta lite mer av grönskan.