Meningen med livet

Vi kände att nu, nu fanns ingen tid att förlora! Ville man uppleva den där första skira grönskan i bokskog, ja då kunde man inte slappa på soffan och pilla navelludd. Det går så fort tills det blir mer vanlig sommargrönska, inte det där övernaturligt sagolika. Alltså drog maken, Loppan och jag iväg till Biskopstorps naturreservat. Inom parantes så är det där som det enligt samstämmiga uppgifter på nätet finns sådana kopiösa mängder kantareller, vilket ju vi verkligen inte hittade när det var svampplockardags. Inte en endaste liten kantarellusling hittade vi på våra svampturer dit, vilket ju fick oss att tro att det var illsluga influencers som spred detta rykte för att sedan i lugn och ro plocka kantareller någon helt annanstans, medan alla godtrogna flockades i Biskopstorp. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Det fanns ju lövskog och barrskog och får och kor (som vi inte heller såg), sjöar och allt som vill till för en härlig försommarpromenad. Träd som växte konstigt till exempel. Och konstiga saker som växte på träd.

Maken, Loppan och jag vi knallade på och passade på att njuta av allt det där, av solen, fårens bräkande och försommardofterna. Emellanåt gick det nerför och sen gick det uppför, lite hit och lite dit. Det var alldeles tyst (fårbräk borträknat, liksom flåsandet från tvenne pensionärer i uppförsbackarna) och vi mötte ingen alls.

När vi hade gått uppför ett ganska bra tag så kom vi till en klokt placerad bänk. - Här sätter vi oss ett tag och pratar om Livet och meningen med det hela, sa jag som kände ett behov av att av-flåsa mig lite.

- Vad är egentligen meningen med livet, du säger ofta att man ska prata just om det? undrade maken intresserat. 

- Enkelt min käre Watson, svarade jag. - Meningen med livet det är att njuta av stunden, uppskatta det man har och känna sig nöjd! För det mesta i alla fall. Det är precis som i sången!

- Vilken sång? undrade maken förvirrat, varpå jag började tralla på Var nöjd med allt som livet ger, tralalala som Baloo sjunger i Djungelboken och maken stämde raskt in. Fast det visade sig ju att ingen av oss kunde texten mer än till just den raden, så det blev mycket tralala och ett eller annat en björntjänst gör ju ingen glad.

- Det här går inte sa maken och slet fram sin mobil och letade upp sången på Spotify och sen klämde mobilen och vi i tillsammans med Baloo. Just då kom den enda människa vi såg under hela rundan runt fram bakom ett träd tillsammans med sina två hundar. Vi log glatt, de två hundarna tittade medlidsamt på Loppan som såg generad ut över att befinna sig i sällskap med två fullblodstöntar och sen traskade matten och hundarna vidare medan vi avslutade vår skönsång.

Sen kom maken på att han måste boka en klipptid nu när mobilen ändå var framme, så han satt där bland de nyuslagna bokarna och bokade tid (sic!). - Vad gjorde man före mobilens dagar? sa maken. - Inte kunde man leta sångtexter och inte kunde man ringa frisören ute i skogen. Och det har han ju rätt i. 

En härlig promenad, med sång och allt. Vi carpade verkligen diem.