Utan svamp men glad ändå

 Maken och jag är åter i Halmstad. Det var ju dags för första kvalmatchen för Halmia. Nu är det så fisigt att kommunen ibland inte vill låta Halmia spela på Örjans Vall, för gräsmattan är tydligen av det känsliga slaget och måste sparas åt HBK. HBK? Vem bryr sig?! Alltså skulle matchen gå av stapeln ute i obygden vilket väl kan vara ok, men utan sittplatsläktare. Sån fotbollsfantast är jag inte att jag vill stå rakt upp och ner i höstkyla i flera timmar. Om inte annat så blir det ju svårare att sticka då. Sonen förbarmade sig dock över maken och tog min plats där på ståplatsläktaren. 

Under tiden hade jag sällskap av Kickan och Knyttet, det ritades och pysslades och lektes kurragömma. Eftersom Loppan haft lite ont i magen blev hon väl omhändertagen av flickorna, och jag tror nog det är denna ömma omvårdnad som gjort att Loppan nu mår mycket bättre!

 Hur matchen gick? Det blev 2-2, och uppenbarligen hade Halmia inte spelat lysande. Var det avsaknaden av min välgörande stickning som gjorde det? Nåja, inte förlust i alla fall, så hoppet lever fortfarande.

Dagen därpå sken solen så maken, Loppan och jag bestämde oss för att ta en tur uppe på Galgberget. 

- Vi tar med en papperspåse ifall vi hittar svamp, sa maken och knölade ner en påse i bakfickan. Solen sken, livet lekte och vi tittade efter svamp. Och minsann! Vi såg flera jättefina kantareller. Dock befann dessa sig i en annan naturstrosares korg. Maken funderade på om vi kunde hävda allemansrätten och plocka ur korgen, men kom fram till att det nog inte vore en god idé ändå. Sen såg vi inte fler kantareller, men det var en skön promenad i alla fall.

Igår vaknade vi till en kall och solig morgon. Vinterjackan och vantarna fick komma fram. Sonen hade drabbats av en illvillig bacillusk, så svärdottern, flickorna och jag bestämde att det vore läge för en utflykt i den soliga hösten. Maken? Han hade bokat tid för att sitta på ett arkiv så han var fullt sysselsatt ändå. (Inom parantes sagt har sonen uppenbarligen i början av deras bekantskap underhållit den blivande svärdottern med skrönor om hur våra semestrar gick till när han var barn; att hans syster och han fick sitta uppspetade på stolar och titta på när maken forskade i arkiven uppe i Vadstena. Den blivande svärdottern hade tittat förbluffat på honom och måste ha gripits av ett visst tvivel på om det vore klokt att beblanda sig med denna familj. Jag har nu meddelat att även om det ligger ett litet, litet korn av sanning i denna histoia så är det ändå en ganska grov historieförfalskning. Ja, jo, vi var i Vadstena vid ett tillfälle, men maken satt för det mesta själv inne på arkivet. Men nog om detta. Vem vill förstöra en god historia?). 

Flickorna, deras mamma och jag åkte således på egen hand ut i det vackra halländska landskapet. Först gjorde vi ett stopp vid ett självplock av dahlior. Måhända hade det varit klokare att ta detta senare på dagen, men blommorna har ändå överlevt. När vi hade valt omsorgsfullt och plockat vackra blommor var det dags att åka vidare. 

Alla utflykter blir så mycket bättre om man har med sig fika, det var svärdottern och jag rörande överens om. Alltså var med medpackat smörgåsar och bullar och varm choklad och kaffe - något för alla smaker med andra ord. Kunde man kombinera detta med att små energiska ben fick rasta av sig lite, så mycket bättre!

Vi körde ut till kusten vid Steninge och det var härligt! Jag tycker ofta att ordet "magisk" används alldeles för ofta så att det blir rent urvattnat - men här var det definitivt läge för att säga att det var en magisk dag vid havet! Vindstilla, soligt och tämligen ensamt, så man kunde rasa runt hur mycket man ville. Själv ville jag kanske inte rasa så mycket, och jag hoppade inte heller mellan stenar så värst mycket. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Men vi tittade på fåglar (en anka! sa Knyttet upphetsat medan hennes mer ornitologiskt bevandrade storasyster kunnigt sa att det var en strut, så det så), vi utforskade obebyggda öar och fikade som sagt. 

Efter att ha suttit där och haft det väldigt skönt tyckte vi att det var dags för ytterligare en programpunkt, nämligen att åka till minizoo:et och den fina lekplatsen vid Vallarna i Falkenberg. Den luriga GPS:en ledde oss först till helt fel plats och Kickan blev förvånad när hon tittade ut genom bilrutan - var fanns lekplatsen? Var fanns djuren? Med förenade krafter hittade vi dock rätt och sen hade vi några aktiva timmar med att klättra, tävla med käpphästar, klappa blivande mammagetter och konversera med linderödssvinen. - De är inte rosa? sa Kickan förvånat om grisarna, men de var sällskapliga och trevligt fläckiga så ingen blev besviken över deras icke-rosa färg.

Så småningom var det ändå dags att styra kosan mot Halmstad igen och båda flickorna somnade bums i bilen, medan svärdottern och jag enades om att vi haft en toppendag! - Kommer de att somna ikväll ändå, frågade jag, men det trodde svärdottern efter all denna aktivitet och all frisk luft. Ganska sent på kvällen fick jag ett sms; sonen sov i feberdimmor, Knyttet hade också knoppat in, men Kickan var enligt egen utsago "pigg som en jordnöt" och var inte alls inne på det där med att sova. Och det förstår man ju, pigga jordnötter tar nog tid på sig att varva ner.