Det har varit avgjort höstruskigt några dagar; regn och blåst så att hårtestarna vint runt öronen på en. Mörkt och murrigt. Men så idag vaknade vi upp till strålande solsken och då måste man ju ta tillfället i akt, nu när vi passerat den 15 september och hundar åter är tillåtna på alla stränder. Alltså åkte vi ut till Tylösand för att traska längs stranden. Jag kan ju säga att vad gäller solsken så hade ju vädret verkligen spottat upp sig, men blåste gjorde det, och det rejält ändå. Det är märkligt hur mycket oväsen det blir när vågorna dånar in mot stranden! Det sätter onekligen sprutt på livsandarna.
När vi traskat en lagom lång bit var det ju dags att vända och traska tillbaka, men då tog vi oss över dynerna och gick längs Prins Bertils stig i stället. Omväxling förnöjer som bekant.
Det måste vara bra att liksom blåsa ut damm ur hjärnan emellanåt, för just när vi gick där och njöt av solen så fick jag en lysande idé. Rentav briljant. - Nu när vi (nästan) är alldeles vid Möllegård så kan vi väl köra dig och äter svindyr italiensk glass? sa jag, alldeles tagen av mitt genialiska påfund. Maken var inte svårövertalad, så det blev ett besök på Riccardos. Sen blev maken så inspirerad vad gäller infall, så då tyckte han att vi skulle åka och köpa en mutter. M7 skulle det vara. Tyvärr var hans idé inte lika framgångsrik som min, för K-Bygg hade inga M7:or. M4? Jajamen. M6? Absolut. För att inte tala om M8. Snöpligt, men det får vi åtgärda en annan gång.
Imorse var det också soligt och då plockade Loppan och jag de första kastanjerna. Man kan ju inte låta bli, de är så inbjudande trinda och bruna och blanka att man bara måste stoppa några i fickorna. Sen måste man ju då fotografera dem där de ligger i ljusstaken från Paradisverkstan bredvid min terriertemugg. Så där som man gör, det är väl fullkomligt rimligt?
Vi var förresten ute i Biskopstorp förra veckan en dag när det som omväxling inte regnade. - Oj, se så härliga höstfärger! sa jag och tittade svärmiskt ut över Kroksjön. - Du är knäpp, sa maken vänligt men bestämt, han är liksom mer sommarmänniska och förstår inte mina höstsvärmerier riktigt. Nu skulle vi se om vi hittade några trattkantareller, förra hösten hittade ju Kickan och Knyttet massor just här i Biskopstorp, men i år var det lite mer magert på den fronten. Jodå, maken hittade en del, och sen fick vi också med oss ett par fästingar hem. De kunde dock ha stannat i skogen tycker jag. Jag plockade den som satt sig på Loppan och maken ryckte ut och av-fästingade mig. Jag tycker verkligen att det är räligt, att det sitter någon som kört in huvudet i en och suger ens blod, medan den belåtet sprattlar med benen. Men nu har den sprattlat färdigt kan jag säga.
Lite så har vi det nu; lite svamp, lite glass, lite fästingar och några kastanjer.
Ja, också har jag bakat bröd och bondkakor och kardemummabullar. Man måste fylla förråden inför vintern.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.