Nu snöar det rejält... och blåser iskalla vindar... och SMHI har utfärdat halkvarning inför kvällen.
Jahapp.
Men det var skönt så länge det varade.
måndag 1 mars 2010
Jag sticker ut hakan
Nu är det VÅR!!!
Japp, tecknen är otvetydiga. Det är 1 mars (och minns vad min mamma sa). Det töar och slaskar och rinner och ligger grus i drivor. Lera!! Hurra!'
När vi gick morgonpromenaden nyss, maken och jag (nej nu skojade jag, det var ju huliganen och jag. Så klart), så var jag djärv nog att lämna broddarna hemma för första morgonen på länge. Saknade dem inte alls måste jag säga.
Och igår när syrran, huliganen och jag traskade runt ute vid Nöbbelövs kyrka så såg vi dem! Plötsligt tvärnitade vi och skrek: Titta!!
Vadå, tänkte huliganen, är det en löptik? Men nej, det var årets första vintergäck! De skulle ha medalj för tapperhet i fält tycker jag. Snön hade precis töat bort vid en husvägg, och där stod och lyste.
Ja, kära dotter i din glasgowska tropiska klimatzon, jag vet att ni haft mycket mer blommor länge nu, men fatta vilken känsla det var. Ljuvligt räcker liksom inte till.
Bild?
Jamen herregud, tror ni jag hade kameran med? Syrran hade det i och för sig, får nog kolla in hennes blogg...
Edit: just det, titta här!
Japp, tecknen är otvetydiga. Det är 1 mars (och minns vad min mamma sa). Det töar och slaskar och rinner och ligger grus i drivor. Lera!! Hurra!'
När vi gick morgonpromenaden nyss, maken och jag (nej nu skojade jag, det var ju huliganen och jag. Så klart), så var jag djärv nog att lämna broddarna hemma för första morgonen på länge. Saknade dem inte alls måste jag säga.
Och igår när syrran, huliganen och jag traskade runt ute vid Nöbbelövs kyrka så såg vi dem! Plötsligt tvärnitade vi och skrek: Titta!!
Vadå, tänkte huliganen, är det en löptik? Men nej, det var årets första vintergäck! De skulle ha medalj för tapperhet i fält tycker jag. Snön hade precis töat bort vid en husvägg, och där stod och lyste.
Ja, kära dotter i din glasgowska tropiska klimatzon, jag vet att ni haft mycket mer blommor länge nu, men fatta vilken känsla det var. Ljuvligt räcker liksom inte till.
Bild?
Jamen herregud, tror ni jag hade kameran med? Syrran hade det i och för sig, får nog kolla in hennes blogg...
Edit: just det, titta här!
söndag 28 februari 2010
Mat!!!!
Observera utropstecknen. Just nu är jag matfixerad.
Livet i sus och dus har satt sina spår, och nu är det sträng disciplin som gäller. Ska man få plats i sin golfkjol utan att sprätta både här och där så får man liksom vara lite mindre åt ro-hit-med-en-gräddbakelse-till-hållet och lite mer skicka-mig-havrekliet-tack!
Igår gick vi då på bokrea hos den lokala bokmånglaren. Maken irrade raskt bort sig bland historieböckerna och nerlade flera lyckade kap, medan jag sökte mig som en hypnotiserad till kokböckerna. Med drömska blickar läste jag om gratinerade krabbor, hejdundrande hälleflundror, förföriska aprikosflan och livsbejakande lammracks medan snålvattnet började spruta som en fontän så att folk diskret flyttade sig åt sidan.
Med uppbådande av all min viljestyrka kom jag hem med två böcker, Per Morbergs kokbok och en liten bok som heter 'Bästa bullarna' och enbart handlar om kanelbullar. Likt en självplågare satt jag sedan i fåtöljen och läste om bullar och honungsglacerade revbensspjäll om vartannat.
Å andra sidan - det är ju hur aptråkigt som helst att bara dieta sig, så visst har det blivit lite mat i huliganhemmet ändå, det finns ju gränser för hur mycket man kan späka sig.
I fredags blev det hjortfärsbiffar med kantareller, strimlad purjolök och enbärssås. Inte illa alls, om jag får säga det själv!
Igår blev det parmalindade kycklingfiléer med smörfrästa sugarsnaps och balsamicosås. Till det underbar pinot gris från Bruno Sorg! Det väckte underbara minnen från när vi var i Alsace i maj och hämtade hem detta vin.
Och då, måste jag säga, är det helt ok att banta lite.
Livet i sus och dus har satt sina spår, och nu är det sträng disciplin som gäller. Ska man få plats i sin golfkjol utan att sprätta både här och där så får man liksom vara lite mindre åt ro-hit-med-en-gräddbakelse-till-hållet och lite mer skicka-mig-havrekliet-tack!
Igår gick vi då på bokrea hos den lokala bokmånglaren. Maken irrade raskt bort sig bland historieböckerna och nerlade flera lyckade kap, medan jag sökte mig som en hypnotiserad till kokböckerna. Med drömska blickar läste jag om gratinerade krabbor, hejdundrande hälleflundror, förföriska aprikosflan och livsbejakande lammracks medan snålvattnet började spruta som en fontän så att folk diskret flyttade sig åt sidan.
Med uppbådande av all min viljestyrka kom jag hem med två böcker, Per Morbergs kokbok och en liten bok som heter 'Bästa bullarna' och enbart handlar om kanelbullar. Likt en självplågare satt jag sedan i fåtöljen och läste om bullar och honungsglacerade revbensspjäll om vartannat.
Å andra sidan - det är ju hur aptråkigt som helst att bara dieta sig, så visst har det blivit lite mat i huliganhemmet ändå, det finns ju gränser för hur mycket man kan späka sig.
I fredags blev det hjortfärsbiffar med kantareller, strimlad purjolök och enbärssås. Inte illa alls, om jag får säga det själv!
Igår blev det parmalindade kycklingfiléer med smörfrästa sugarsnaps och balsamicosås. Till det underbar pinot gris från Bruno Sorg! Det väckte underbara minnen från när vi var i Alsace i maj och hämtade hem detta vin.
Och då, måste jag säga, är det helt ok att banta lite.
lördag 27 februari 2010
Alltså, vad tycks?
Kände att det behövs något nytt i mitt liv, jag behöver bana nya spår, söka mig mot outforskade områden, vara lite wild and crazy.
Så jag ändrade layout på bloggen.
Vad tror ni? Jag ju van vid den gamla och trivdes bra med den, men kanske man ska ha en ny vårutstyrsel? Lite ljusare? Lite lättare?
Ja jag får se. Provar väl den här under helgen.
Inte lönt att fråga maken. Hans inställning är a) allt som är nytt är nog skit, b) allt som är gammalt och vant måste vara bättre.
Och det är jag ju i och för sig tacksam för. Gammal och van som jag är.
Så jag ändrade layout på bloggen.
Vad tror ni? Jag ju van vid den gamla och trivdes bra med den, men kanske man ska ha en ny vårutstyrsel? Lite ljusare? Lite lättare?
Ja jag får se. Provar väl den här under helgen.
Inte lönt att fråga maken. Hans inställning är a) allt som är nytt är nog skit, b) allt som är gammalt och vant måste vara bättre.
Och det är jag ju i och för sig tacksam för. Gammal och van som jag är.
Valpvimmel
Helt plötsligt så är det valpar överallt! Vart man går och vart man vänder sig så fräser det runt en babyvovve. Igår, när vi promenerade till fadern till exempel. Vi halkade fram i ismodden genom den lokala Stadsparken och vad möter vi väl där? En liten finsk lapphundsvalp! Den var så söt att inälvorna trasslade sig på mig och jag fick akut andnöd.
Lilla tuttenutteliplutte då, jollrade jag som en fjönt. Huliganen vände rumpan till och vägrade beskåda eländet. Manligt skådade han bort mot horisonten och vägrade att beblanda sig med nuttelipluttvalpar och superfjantiga mattar.
När jag jollrat färdigt transformerades jag till mitt vanliga kaxiga tant-jag och traskade vidare.
Väl hos fadern fikade vi och pratade. Huliganen tycker detta är bra, fika hos morfar betyder kakor i huligangapet och det är avgjort mycket bättre än valpfjompande. Fadern är gammal och skör och har noll hundvana, men gillar att mata Huliganen. Huliganen gillar att fadern gillar att mata honom, så de har en slags själarnas sympati.
Det märkliga är att Huliganen, som, om man ska vara skrupulöst ärlig, kanske inte direkt har gjort sig känd som en finkänslig artig och väluppfostrad gosse, på något sätt har helt klart för sig att fadern kan man inte buffla sig mot, för då faller han nog ihop i en liten hög och kapsejsar. Alltså sitter man som ett ljus och väntar på "varsågod", och då tar man försiktigt, försiktigt kakbiten ur faderns hand. Man hoppar inte. Man studsar inte. Man gastar inte "hit me´ kakan och det snabbt!".
Mot maken har Huliganen inga sådana betänkligheter, där kastar han sig med friskt mod och glappande käftar mot de eventuellt godbitar som bjuds utan att överhuvudtaget vänta på något "varsågod", detta har resulterat i att maken fegt kastar bitarna på Huliganen, allt för att rädda sina fingrar. "Säg till honom att ta fint" säger jag strängt då till maken, men maken bara ylar något om att han är rädd om alla sina fingrar och vill ha dem kvar.
Fast nu villar jag visst in mig på villovägar. Hur hamnade nu maken i detta inlägg också? Han är lite lurig, smyger sig med både här och där.
När vi kom hem ringde grannen och var i akut behov av lite valpvakt.
Nemas problemas svarade jag och hämtade in lille Linus till oss. Huliganen mötte oss i dörren.
- Ska den där vara här!? frågade han upprört.
Ja, svarade jag då, var nu snäll mot lille Linus! "Snäll och snäll" tänkte Huliganen, "va' ska de' vara bra för?". Linus fräste runt som en vit bomullstuss. Runt, runt. Hit och dit. Huliganen rös. Skulle nu inte ens hans eget hem vara valpsäkrat område?
Han provade att nypa till, men där stötte han på patrull hos matte som strängt sa ifrån. Då provade han en ny taktik. Jag-ser-den-inte-taktiken, han tittade demonstrativt åt alla andra håll utom mot valpen.
Jo, se mig, se mig! tjoade Linus då och skuttade ännu ivrigare.
På stela befann promenerade Huliganen fram till den förbjudna soffan då och hoppade upp. Hela hans kroppsspråk sa tydligt, ja rentav övertydligt, att tar ni in en valp i mitt hem, ja då ska jag vara i soffan!
Och så blev det: Huliganen i soffan, maken sov i fåtöljen, jag satt på golvet, och Linus, ja han låg på hyllan under soffbordet.
Sen kunde i och för sig Huliganen också vara på golvet, men att bry sig om det där valpiga, nä det vägrade han stenhårt. Nu hoppas Huliganen på en alldeles valpfri helg, där han kan få vara hur gubbig han vill.
Lilla tuttenutteliplutte då, jollrade jag som en fjönt. Huliganen vände rumpan till och vägrade beskåda eländet. Manligt skådade han bort mot horisonten och vägrade att beblanda sig med nuttelipluttvalpar och superfjantiga mattar.
När jag jollrat färdigt transformerades jag till mitt vanliga kaxiga tant-jag och traskade vidare.
Väl hos fadern fikade vi och pratade. Huliganen tycker detta är bra, fika hos morfar betyder kakor i huligangapet och det är avgjort mycket bättre än valpfjompande. Fadern är gammal och skör och har noll hundvana, men gillar att mata Huliganen. Huliganen gillar att fadern gillar att mata honom, så de har en slags själarnas sympati.
Det märkliga är att Huliganen, som, om man ska vara skrupulöst ärlig, kanske inte direkt har gjort sig känd som en finkänslig artig och väluppfostrad gosse, på något sätt har helt klart för sig att fadern kan man inte buffla sig mot, för då faller han nog ihop i en liten hög och kapsejsar. Alltså sitter man som ett ljus och väntar på "varsågod", och då tar man försiktigt, försiktigt kakbiten ur faderns hand. Man hoppar inte. Man studsar inte. Man gastar inte "hit me´ kakan och det snabbt!".
Mot maken har Huliganen inga sådana betänkligheter, där kastar han sig med friskt mod och glappande käftar mot de eventuellt godbitar som bjuds utan att överhuvudtaget vänta på något "varsågod", detta har resulterat i att maken fegt kastar bitarna på Huliganen, allt för att rädda sina fingrar. "Säg till honom att ta fint" säger jag strängt då till maken, men maken bara ylar något om att han är rädd om alla sina fingrar och vill ha dem kvar.
Fast nu villar jag visst in mig på villovägar. Hur hamnade nu maken i detta inlägg också? Han är lite lurig, smyger sig med både här och där.
När vi kom hem ringde grannen och var i akut behov av lite valpvakt.
Nemas problemas svarade jag och hämtade in lille Linus till oss. Huliganen mötte oss i dörren.
- Ska den där vara här!? frågade han upprört.
Ja, svarade jag då, var nu snäll mot lille Linus! "Snäll och snäll" tänkte Huliganen, "va' ska de' vara bra för?". Linus fräste runt som en vit bomullstuss. Runt, runt. Hit och dit. Huliganen rös. Skulle nu inte ens hans eget hem vara valpsäkrat område?
Han provade att nypa till, men där stötte han på patrull hos matte som strängt sa ifrån. Då provade han en ny taktik. Jag-ser-den-inte-taktiken, han tittade demonstrativt åt alla andra håll utom mot valpen.
Jo, se mig, se mig! tjoade Linus då och skuttade ännu ivrigare.
På stela befann promenerade Huliganen fram till den förbjudna soffan då och hoppade upp. Hela hans kroppsspråk sa tydligt, ja rentav övertydligt, att tar ni in en valp i mitt hem, ja då ska jag vara i soffan!
Och så blev det: Huliganen i soffan, maken sov i fåtöljen, jag satt på golvet, och Linus, ja han låg på hyllan under soffbordet.
Sen kunde i och för sig Huliganen också vara på golvet, men att bry sig om det där valpiga, nä det vägrade han stenhårt. Nu hoppas Huliganen på en alldeles valpfri helg, där han kan få vara hur gubbig han vill.
torsdag 25 februari 2010
Valpgaddar och lurvtassar
När man ska besöka en Valp för första gången, då vill man ju ha en liten present med sig för att skapa goda relationer redan från början. Man vill att Valpen ska tänka att denna tant, det är en hyvens tant!
Valet föll på en glad igelkott. Huliganen blev mäkta intresserad och föreslog att han kunde provleka med den, för att liksom kvalitetssäkra den lite (han har nog lyssnat för mycket på mattes jobbutläggningar).
Kallsinnigt svarade jag att den nog inte skulle överleva kvalitetssäkringen i huligankäftarna, så tack, men nej tack.
Men, sa jag sen uppmuntrande, matte tänkte även på dig, lille vän, se vad matte har köpt till dig! Hon hade spenderbyxorna på och slösade 20 kronor på spårapporter!
Huliganen såg avgjort oimponerad ut, men fick foga sig. Mest för att jag förtänksamt placerat igelkotten utom räckhåll för hans trängtande käft.
Sen for vi iväg till Valpen. Valpen var en pigg liten ordning som glatt tänkte "tjohej, en hund i min storlek, detta måste vara en valp!". Sen drog hon prövande Huliganen i svansen, vilket gick hans ära för när.
Valpen skutteliskuttade runt och skrek "kom igen, gubbe, det svänger ju"! Huliganen fick en ansträngd blick i ögonen och sökte skydd hos Beardisen.
Sen gick vi in och jag böjde mig ner för att hälsa ordentligt på den lilla lurvtotten. Då föll en halsduksända frestande ner framför valpen, som raskt tänkte "en leksaksorm! till mig!" varpå hon tog tag och drog iväg, helt utan hänsyn till att det satt fast en tant i andra änden. Efter att ha lösgjort mig från valpen hängde jag upp jackan och tänkte sen hälsa. Då såg jag glitterblicken i valpögonen och flyttade raskt upp vantar, överdragsbyxor och annat löst på hatthyllan - de verkade annars gå en osäker framtid till mötes.
Vi slog oss ner vid köksbordet och kolkade i oss kaffe och pratade och skrattade åt valpen. Valpen skutteliskuttade vidare, skällde på huliganen och visade en livsglädje som sprutade som gejsrar ur öronen på henne. De vuxna hundarna hukade under bordet och blickade med stumt lidande på oss.
Rätt som det var kände jag något som tuggade på min fot - mycket riktigt, där satt Valpen och provade hur en tantstrumpa i storlek 36 smakade.
Då lyfte jag upp denna lilla valphuligan och med friskt mod kastade hon sig över mitt nyfriserade och nystajlade hår och förbättrade raskt frisyren. Alldeles gratis dessutom!
Därefter tog vi hela flocken och for ut för en liten promenad med hela gänget. Det snusades, sprangs, hoppades jämfota på varandra och käkades hästbajs så det var en fröjd åt det! Möjligen var de båda mattarna något mindre positivt inställda just till hästbajset, men så är vi ju också lite fina i kanten av oss.
tisdag 23 februari 2010
Självsuggestion
Jag tänkte att det kanske blir lite tjatigt med all denna snöklagan. Verkar man inte lite enkelspårig? Rentav gnällig?
Imorse tänkte jag prova en ny approach. När jag traskade upp vid tjugo i sex och tittade ut och upptäckte att världen täckts av ny snö så utropade jag glatt: "Titta! det har snöat!" med onaturligt jubel i rösten. (Att gå så långt som att utbrista i ett hurra! förmådde jag dock inte).
Sen sjöng jag en liten stump av "titta det snöar, titta det snöar, allting är vitt, vitt, vitt"!
Därefter utbrast jag i ett hjärtligt "så vitt och vackert det är".
Efter promenaden greppade jag snöskyffeln och sprätte snö omkring mig så att svetten lackade, allt medan jag tänkte på min arbetskamrat som påstår att han gillar att skotta snö. Detta är normalt sett en högt begåvad och trevlig man, jag förstår verkligen inte var denna onaturliga böjelse kommit ifrån?
Lite snö sparade jag generöst och frikostigt åt maken, han skulle ju också ha något kul att göra.
Därefter traskade Huliganen och jag in mot en hägrande frukost och jag kan bara konstatera att min självsuggererande förmåga lämnar mycket att önska. Den enda gången jag verkligen skrattade åt snön var när Huliganen dök på näsan i en snöhög och såg ut som en liten lurvig semla med massor av pudersocker på.
Imorse tänkte jag prova en ny approach. När jag traskade upp vid tjugo i sex och tittade ut och upptäckte att världen täckts av ny snö så utropade jag glatt: "Titta! det har snöat!" med onaturligt jubel i rösten. (Att gå så långt som att utbrista i ett hurra! förmådde jag dock inte).
Sen sjöng jag en liten stump av "titta det snöar, titta det snöar, allting är vitt, vitt, vitt"!
Därefter utbrast jag i ett hjärtligt "så vitt och vackert det är".
Efter promenaden greppade jag snöskyffeln och sprätte snö omkring mig så att svetten lackade, allt medan jag tänkte på min arbetskamrat som påstår att han gillar att skotta snö. Detta är normalt sett en högt begåvad och trevlig man, jag förstår verkligen inte var denna onaturliga böjelse kommit ifrån?
Lite snö sparade jag generöst och frikostigt åt maken, han skulle ju också ha något kul att göra.
Därefter traskade Huliganen och jag in mot en hägrande frukost och jag kan bara konstatera att min självsuggererande förmåga lämnar mycket att önska. Den enda gången jag verkligen skrattade åt snön var när Huliganen dök på näsan i en snöhög och såg ut som en liten lurvig semla med massor av pudersocker på.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)