Beställningsjobb - till Ymer

Maken läste - självfallet - förra avsnittet och de kommentarer som kommit in. - Herregud, de är lika galna och ute i det blå som du, sa han förundrat.

- Nu vet jag vad du ska skriva! utropade han sen triumferande. "Skriv så här" fortsatte han diktatoriskt, och jag, som är en snäll och eftergiven fru, jag skriver så klart. Detta är ett inlägg till Ymer och hans Larsson med särskild hälsning från maken, nu inför nästa veckas operation där Ymer kommer att bli av med, inte sin manlighet, ånej, den sitter väl inte i ett par kulpåsar, men självaste roten till det onda.

Jo det var så här att maken, han läser mycket. Ideligen, ideligen hittar man honom med näsan i en bok. (Faktiskt betydligt mer ofta än man hittar honom bakom en dammsugare till exempel). När vi häromveckan flög till dottern i Skottland så försvann han ju bums ner i en bok på flyget i stället för att underhålla sin fru. Märklig prioritering kan man tycka, men så var det. Rätt som det var brast han ut i ett litet förtjust fniss. Eftersom jag visste att han satt och läste en historiebok så begrep jag inte riktigt vad det var som utlöste denna ovanliga munterhet, kan det ha varit tåget över Bälten? Slaget vid Stalingrad? När Napoleon fick på moppe vid Waterloo?

Länge behövde jag inte sitta i ovetskap och spekulera, nej maken läste glatt skrockande upp följande stycke för  mig:

"Skapelsen uppstod genom en kontakt mellan isens och eldens rike. Följden av detta blev att en urtidsjätte (alltså detta måste ju vara ett tryckfel, urtidsvätte måste det ju vara) vid namn Ymer skapades. Han livnärde sig genom att dia kon Adhumbla som hade skapats vid samma tillfälle. Andra jättar kom till (och läs noga nu, nu kommer det!) genom att Ymers tår avlade barn med varandra."

Alltså detta är ju lysande! Vem behöver kulpåsar när man har tår?

Och av detta kan man alltså lära sig att Ymer, han var först, bäst och störst. Och som sagt, att han och hans tår befolkat världen.

Bloggsynpunkter

Maken läser min blogg, minsann. Vartenda avsnitt läser han och emellanåt kommer han med påpekanden om vad jag skulle kunna skriva om, om de mest märkliga saker som - om jag ska vara skrupulöst ärlig - kanske inte är av gigantiskt stort jätteintresse.

Ibland rynkar han dock lite bekymrat på pannan när han läst ett av mina inlägg. Sen påpekar han försiktigt att jag kanske har friserat verkligheten en aning. Broderat ut en och annan kommentar. Jag tittar på honom och ser ut som om jag vore en fjortis i värsta "och??!!"-åldern.

Då kommer han med dråpslaget för att verkligen påtala min bristfälliga kontakt med Den Sanna Verkligheten: Hundar pratar inte! säger han triumferande.

Jag tittar medlidsamt på honom och svarar bestämt "Han pratar med mig" ungefär som den italienske restaurangägaren i Lady och Lufsen. Funderar sen på att lägga till ett litet Capice?! för att ytterligare betona min tuffa maffiastil, men bestämmer mig för att avstå, less is more har man ju hört sägas.

Maken ser ut att muttra lite tyst för sig själv Mamma Mia, hundar börjar prata mat (eller träning, eller jobb, eller....  stryk det som ej önskas). Övertygad ser han inte ute att vara i alla fall.

Men ärligt talat, hur kul är det att läsa "Jag gick upp. Morgonrunda med hunden. Jobbade. Lunchrunda. Jobbade. Efter-jobbet-runda. Åt mat. Somnade i soffan. Kissrunda med hunden. Godnatt"?

I mitt eget blogguniversum, ja där pratar hundarna. Där skriver vi lite som vi vill.

Hälsar
Bloggens Envåldshärskare (som delar makten med Huliganen)

P.S. När maken läser det här kommer han att säga "Jamen så sa jag väl inte ändå, riktigt? Mamma Mia och allt det där. Nu har du hittat på igen!"

Han förstår liksom inte den artistiska friheten tror jag. *Rullar frustrerat med ögonen*

Höll ju på att glömma

Spruttigast av oss alla verkar akvarellinstruktören vara. Hör bara: igår var det kurs och vi fick måla en brygga i ett sommarhav.

Alltså: inget hav med isflak, ingen algblomning, inga höststormar, ingen - i alla fall inte synlig - oljekatastrof. Bara ett blåskimrande hav med en gammal gisten brygga.

Jag är helt mållös. Förbluffad. Stum av förvåning. Vad tog åt honom?

Vårsprutt på hög nivå!

Nu känns det väldigt avlägset det där när man skrev inlägg efter inlägg och stönade över vinter och snö. Gudskelov!

Nu, nu är det nästan försommarljuvligt och ja, man vet att det är för tidigt och inte kommer att vara, och man ska inte sälja några björnskinn i förväg och allt det där snusförnuftiga som man inte vill lyssna på när solen skiner och det våras sådär hjärtslitande vackert.

Man sitter där inne på kontoret och längtar UT!! "Kom så drar vi!" säger Huliganen, och då gör vi det.

Ut till vitsippsbackarna och fåglar av obestämd art som gastar i himmelns höjd. Just då och just där är livet så perfekt som det bara kan vara.

Huliganen har jobbat klart

På språng mot friheten

I vitsippsskogen hittade vi fina balansstenar och långa tungor

Jaja, jag vet att äpplet inte är riktigt i fokus, men skit i det nu, känn frihetskänslan, känn försommarvärmen, känn livsglädjen!

Sen drar vi mot hemmet. Kollar in vad som växer i trädgården, beskär ett äppleträd - Cox Orange, min favorit.  Inte för att jag vet om det är rätt tid, rätt plats, rätt metod, rätt något-överhuvudtaget, men för att det känns handlingskraftigt och bra där i solskenet.

Jag beskär tills jag inte orkar mer, sen lämnar jag lite till maken för att han också ska få känna sig handlingskraftig.

Och titta! Här växer sommarens rabarberpaj

Julros heter det ju, men den blommar NU! Nu är det ju inte jul, men det är bara bra, tycker jag

Och titta! Det  här är minsann inte snus i gyllne dosor, ej heller rosor i spruckna krus, men däremot en liten begynnande Eden Rose. Välkommen! säger jag

Fikar i växthuset med grannen och lille Linus som börjar bli stor grabb som lyfter på benet och sprätter lite. I alla fall när inte Hampus är i närheten, för han hyser en viss känsla av att man nog inte ska reta gamla gubbar alltför mycket. Men annars går det bra, de pinkar i samförstånd på forsythian, snusar runt i varandra sällskap och verkar också njuta av livet.

Kung Bore, gå och dra något gammal över dig!

Jamåhonleva

Om man inte hade varit en sån hänsynsfull mamma, omtänksam, kärleksfull och tja, helt enkelt bara ett praktexemplar till mamma, ja då hade man ringt nu ungefär till dottern och i disharmoniska tonlägen tillsammans med maken gastat "jamåhonlevautihundradeår" till dottern helt utan tanke på att klockan i Glasgow är 06.01 och inte 07.01 som här.

Då hade hon dessutom fått njuta av Huliganens ylanden som ackompanjerade skönsången.

Nu gör man ju inte det, nu nöjer man sig med att gasta

GRATTIS HÖRREDU!!

här på bloggen.

Skottland i bilder

Och hur hamnade nu de här på bild? Jaja, de får väl vara kvar.

Lärdomssäte - Glasgow är Storbritanniens näst äldsta universitet, efter St. Andrews

  kemistiska attiraljer     

Skotska får och skotsk border collie

Skotsk kossa i vildvuxen frisyr

(obs! Kan ha varit tjur, tittade inte efter så noga)

Skotsk hänsyn - stör inte den whisky som sover

Skotsk bostadsstandard - nog ingen double glazing här!

Skotsk utsikt. Tilltalande.

Skotsk lyktstolpe. Estetisk.

Kelvingrove - utomordentligt museum

Upphängda turister?

Av kultur blir man hungrig. Tur att dottern bakar scones till en då!

Är det inte lite märkligt?

Idag tittade jag på mina frösådder i växthuset. Det låter säkerligen betydligt mer imponerande än vad det är - alltså vi talar inte hundratals små plantor under specialbelysning och ömt omhuldade, små plantor av sällsynta arter och av obeskrivlig skönhet.

Nä, här snackar vi lite småblommig tagetes, lite dubbel rosenskära, lite slingerkrasse och lite tomater. Jag köpte en ny sort från Impecta, picknicktomater heter de och ska tydligen växa i klyftor. Fick fröpåsen, en lagom stor med fin bild på.

Inuti påsen låg fröna. Fem (5) små uschla frön. Alltså vad tänker de, hur stor tror de chansen är att jag ska lyckas få dessa små frön att gro? Sannolikheten är ganska liten kan jag tala om, här talar vi nämligen mer om survival of the fittest. Men, jaja vi får väl se.

Men på tal om survival och fittest, kan någon människa begripa varför fläder har en groningsprocent på 104,5%? Där behövs ingen öm omvårdnad, fläderplantor hittar man på alla omöjliga och omöjliga ställen. Idag hittade jag en rackare som trasslat in sig i Compassion-rosens rot. Men den slet jag skoningslöst upp. Vi för en skoningslös kamp mot varandra, fläderskotten och jag. Tyvärr känner jag att oddsen är på fläderns sida.

Men snart ska det väl bli dags att så mangold och vaxbönor också? Och makens grönkål!

Erkänn nu att ni blir imponerade och tänker att människan har ett jättelikt välskött trädgårdsland? Och inte tänker jag ta ur er den villfarelsen... fast jag kan ju säga att direkt självförsörjande på grönsaker är vi inte. Men herregud, sånt kan man ju köpa på torget! Lokalproducerat och mycket finare än vad jag hade åstadkommit.