Det finns skäl att vara tacksam

Ända sedan jag läste Lottis inlägg om hallongrottor och alla kommentarer om kakor och bullar så har jag gått och grämt mig lite.

Grämt mig över att jag faktiskt ÄR ett kakmonster, även jag försöker tämja det med hjälp av hela min pondus. Det hjälps liksom inte, emellanåt så bryter sig monstret loss och bara måste frossa i kanelbullar. Hallongrottor. Rabarbermuffins. Ja allt som kan benämnas kaka.

Det är liksom en olycklig kombination att ha denna kaklast och samtidigt ha mina viktproblem. Det är inte så att 1 + 1 blir 2. Det finns en multiplikatoreffekt i det hela vilket gör att en kanelbulle resulterar i 1 kg plus på vågen trots att bullen i sig själv bara väger en bråkdel av detta. Varför det blir så vet jag inte riktigt, men jag tror att det har något med relativitetsteorin att göra. Förmodligen är det integraler och primtal och sånt inblandat också. Kanske kvadratrötter också, men där känner jag mig faktiskt mer tveksam.

Sen är det ju inte bara det där med vikten, det känns lite barnsligt att vara så förtjust i kakor. Det vore ju oändligt mycket coolare att säga att "jag har en liten svaghet för selleri. Fast det ska vara gulstrimmig selleri som odlats i kalkhaltig mulljord helst". Det hade verkat vuxet och moget och som om man hade oerhört vältrimmade och exklusiva smaklökar. Inte kanelbullesmaklökar.

Sånt går jag och roar mig med att fundera över.

Men så idag så kom jag på; det finns faktiskt en sorts kaka som jag inte bara inte gillar, jag tycker de smakar direkt illa! Vilken lättnad, ni anar inte hur bra det känns! Tänk att lite nonchalant kunna svara att "nej tack, ingen kaka för mig - du har inte en bit selleri i stället?".

Tack gode gud för att det finns chokladbiskvier! Och för att de är så himlans räliga.

Scoutanlag!

Huliganen och jag drog ut i skogen i arla morgonstund, det skulle läggas spår och promeneras och ditten och datten. I synnerhet datten. När jag lagt spåret skulle det ju ligga till sig, så vi traskade iväg och funderade på Livet och Meningen Med Det Hela. Efter att ha funderat ihärdigt en lång stund, kom jag fram till att Meningen, det var nog just det, att strosa runt med sin hund i naturen och då lät jag  hjärnan vila ett tag och bara promenerade på.

Rätt vad det är, så hörde jag göken! En ihärdig rackare som ko-ko:ade på som om han hade betalt för det.

- Lyssna och lär! sa jag till Huliganen.
- Hör du göken? Det är en västergök, då vet man att väster, det är åt det hållet.

Huliganen såg inte övertygad ut. Vadå väster tyckte han, varför vet ju att väster är just åt det hållet?

Jag vidhöll i min analys av väderstrecksorienteringen. - Klart det är väster, sa jag, det vet man ju att myrstackar ligger i söder och gökar i väster. Huliganen påpekade då att mina utsagor om väderstreck var nog inte att lita på, "du som måste vända kartboken upp-och-ner när ni kör söderut för att hålla rätt på riktningarna" tillade han försmädligt.

- OK, sa jag då, då ska jag bevisa det för dig! Quod erat demonstrandum tillade jag för att riktigt trycka till honom med latinets hjälp, komma här och vara förtretlig med kartböcker när jag ville lära honom lite scouttakter.

- Beviskedjan är som följer:

1. Östergök är det inte, för OM solen händelsevis visat sig och gått upp, så var det inte åt det hållet. OK?
2. Norrgök är sorg-gök. Är du sorgsen? undrade jag vidare och tittade på Huliganen som inte direkt såg ut att tyngas av livets förtretligheter.
3. Södergök är dödergök. Du verkar inte vidare död, sa jag, och tittade åter menande på Huliganen som nyss dragit en repa genom slyskogen så att den fortfarande stod och vajade som i storm.
4. Men - sa jag triumferande - västergök är bästergök. Är du, eller är du inte, en bäster-Huligan?

För en gångs skull tyckte jag att Huliganen såg helt övertygad ut när jag påstod något. Inga invändningar alls mer. Han var överbevisad. Jag solade mig i glansen av hans imponerade blick.

Sen tänkte jag verkligen understryka hur rätt jag hade så jag la till punkt 5; dessutom måste du väl medge  att din matte, hon är en bäster-matte?

- Jaja, sa Huliganen då, nu har vi haft nog med göksnack, nu spårar vi i stället! Jag böjde mig ner för att knäppa fast spårlinan i selen och kände hur det knakade hotfullt i det lurande ryggskottet. Tänkte att man kunde kanske behövt en sån där tröster-gök också?

Lekstugor

Man kan tycka att man liksom passerat åldern för lekstuga. Till och med att ens barn passerat åldern för lekstuga.

Ha! FEL!!! säger jag då bara. Jag har ju ihärdigt tjatat och skroderat och berättat om mitt växthus, min allrasom bästaste manick (ja efter maken och Huliganen såklart! Och barnen! Får ju inte glömma barnen även om de nu inte bor hemma). Livet, det är liksom ett bättre liv när man har ett växthus. Man blir snäll, vänlig och rentav, vid något enstaka tillfälle, medgörlig och blid. Åtminstone en kort stund.

Men nu är det ju inte min lekstuga det ska berättas om här, ånej, det är makens.

Okej, nu gör vi det här metodiskt, börjar från början och sen, ja sen får man liksom se vart man hamnar, det kan bli här. Eller där. Eller någon helt annanstans, det är lite det som är tjusningen med en blogg.

Det var en gång... (det är väl en bra inledning? Tycker den har något suggestivt över sig) ...ett gammalt hus. I det gamla huset fanns en matkällare. I det gamla huset flyttade det in en ganska ung barnfamilj. I den ganska unga barnfamiljen fanns en mamma som måhända inte var det husligaste som gått i ett par skor.

Nåväl matkällaren fanns där, och på tomten en myckenhet äppleträd. Aha! tänkte den unga mamman då, nu ska här lagras äpplen i matkällaren, det förstår man ju. An apple a day keeps the doctor away, sa hon förnumstigt och nickade vist. Alltså lagrades första årets skörd av Transparent Blanche i karet i matkällaren. Där glömdes de bort. Transparent Blanche är liksom inte ett äpple som låter sig lagras så värst bra. Detta blev den unga mamman varse när det började lukta ruttna äpplen i hela källaren. Då fick den lika unga pappan skyffla ut hela äpplegeggamojan. Han påtalade då att han inte förstod vitsen med det här mellanlagret, då kunde man väl lika gärna slängt äpplena direkt? Mamman i familjen lät honom då veta att han inte alls förstod sig på det där med att sylta, safta och lagra frukt.

OK, tänkte den unga mamman sen - äpplen kanske inte var någon vidare idé. Koka sylt och sånt verkade kladdigt och omständligt. Vad skulle man då ha matkällaren till? Detta problem löste sig av sig själv när det en vacker dag knackade på dörren och utanför stod en fryntlig bonde och undrade om frun ville köpa en säck potatis?

- Heureka! tänkte mamman då. Klart man ska ha potatis i sin matkällare!

Mamman köpte en säck potatis och släpade ner den i källaren medan hon kände sig så huslig och sparsam och rekorderlig som allra helst. Eftersom mamman är lite lätt tankspridd gick det som det gick. Potatisen glömdes bort. En vacker dag en alltför lång tid senare hade hon ett ärende ner i källaren. Hon öppnade dörren och gav till ett fasans skri! En utomjording hade landat i just hennes matkällare.

Maken kom löpande nerför trappan och undrade vad som hänt? Mamman pekade med ett darrande finger och tog betäckning bakom hans rygg - aldrig på tiden att hon tänkte gå i närkamp med Det Där som numera bodde i matkällaren; det där spretiga, lurviga med långa vitlila tenakler som illasinnat ringlade sig åt alla håll, det där som såg ut som om det tänkte invadera huset och sen ta över världsherraväldet. Maken gjorde en heroisk insats och släpade ut potatissäcken och gav mamman en menande blick.

Tja, det där blev liksom nådastöten för de husliga bestyren med matkällaren. Den fick framleva sitt liv i skymundan, och alltmer skit lämpades in där ifall man någongång kunde behöva just en sån manick, eller en sån, eller en sån...

Men så en vacker vårdag fick Maken en idé; han ville också ha en lekstuga, sa han. Eller nä, det sa han ju inte så klart. Men matkällaren ville han ha. Och det tömdes, och städades, och slängdes och ringdes in snickare och fixades och donades. Och sen en vacker dag så var det klart.

Och nu har maken sin lekstuga. Den går också under benämningen vinkällaren, och där bor alla souvenirerna från senaste resan till exempel, nu när maken ägnat några kvällar åt att sortera, skriva inventarielistor, notera producent, druvsorter, lämplig mat, lagringstider, årgångar och det ena med det fjärde. Man vågar tryggt öppna dörren, inga vitlila tentakler hotar en. (Däremot vågar man ju inte ta en flaska, för då blir det säkert fel i makens excellista och det vill man ju inte).

Och sen så levde de lyckliga i alla sina dagar, Maken, Huliganen, den numera inte så unga Mamman och Vinkällaren.

(Alltså vad säger du Larsson, ska du inte ta och flytta in här i alla fall?)

Vetenskapliga rapporter

Såsom varande slavarbetare i ett högeligen vetenskapligt sammanhang så är jag omgiven av rapporter dagarna i ände; det är kurvor och ekvationer och referenser och vederlägganden och och abstraktioner och fotnötter i en virvlande schottis (='livlig dans' för de eventuella bloggläsare som inte uppnått min egen aktningsvärda ålder).

Ibland hyser jag en liten, men dock, misstanke att merparten av rapporterna kanske inte läses så där allmänt, inte direkt kan betecknas som kioskvältare. Ja det har faktiskt hänt att jag överraskats av en gäspning mitt uppe i ett rafflande abstract!

Men så ibland, ja då får man får man äntligen läsa något intressant! Något begripligt, något som man inser faktiskt har en stor betydelse för mänskligheten, något som man bara väntat på skulle belysas, teoretiseras och empiriskt undersökas; se bara här: äntligen en vettig rapport!

Nu rör detta arbete huvudsakligen människovalpars beteenden, men rent generellt nämns i inledningen också vissa varianter som är allmängiltiga även för den vuxnare delen av mänskligheten.

Möjligen skulle man här kunna inflika några underkategorier, nämligen: 3.1 Soffkoma, en variant av den vanliga soffsömnen (ett tillstånd som drabbade undertecknad senast igår), samt 4.1 Sammanträde-efter-lunchen-koman, som ofelbart inträffar ungefär 13.37. Eventuellt ska denna senare variant kanske inte ses som underkategori till den nämnda föreläsningsmedvetslösheten utan utgöra en egen kategori?

Oavsett dessa smärre tillägg så vill jag bara ge författaren en stor eloge för ett väl utfört arbete där ingen möda lämnats sparad för att göra detta vetenskapliga genombrott. Ett särskilt tack till studieobjektet.

När man är bortrest

...ja då är det ju ändå vissa saker som man, hur trevligt man ändå har det mitt bland allt vinpimplande och snigelätande, längtar efter.

Vissa saker, som aklejor till exempel, längtar man bara sådär lite förstrött efter:

Andra saker, typ Huligansaker, längtar man alldeles förfärligt efter!

Fast det där med jobbet...tja jag vet inte riktigt jag, nog för att det är bra och sisådär, men ska jag vara helt ärlig så längtade jag inte alls!

Huliganen fick ju följa med till jobbet idag, så klart. Han visade sin åsikt om detta genom att kräkas på golvet. Fyra gånger för att verkligen ge eftertryck åt sina känslor.

Men jag kan ju tycka att fyra gånger, är det inte att vara aningens övertydlig?

Vad det var i paketet?

Inte vill jag att mina bloggkompisar ska ligga sömnlösa och undra - det här fanns i paketet!

Nog får man säga att maken är en riktig praktmake, man skulle rentav kunna säga gullensnuttepluttmake - ja om han inte hade blivit generad förstås. Han må ha sina sidor, som att envisas med att kalla en chardonnayplanta för just chardonnayplanta, eller att förundras över att man fabulerar en liten, liten aning i sin blogg - men världens bästa make, ja det tycker jag ju att han är.

Det var så här det var

Vi behövde semester, maken och jag. Rätt så ofta kan jag tycka att vi behöver det, men nu har man ju bara ett snålt tilldelat antal semesterdagar så för det mesta blir det bara ett tyckande - men så ibland, ja då far man iväg.

Först åker vi biltåget från Hamburg i hällregn. Det är trångt att köra upp på tåget, så jag sa med emfas till maken "att köra på biltåg, det är en typiskt manlig grej. Inte vill du väl att folk ska tro att du är en velourfjolla som inte vågar köra på ett tåg?". Så maken körde på, såklart. (Män är så lättmanövrerade!)

Maken kör på - själv fotograferar jag...

Hamburgskt hällregn

Sen så vaknade vi allra längst söderut i Tyskland och körde till Bourgogne - och då var det såklart sol! Lite svalt men soligt. Finemang tänkte vi. Sen tänkte vi lite till; ingen av oss kan skryta med att vi talar franska. I alla fall ingen franska som någon fransman förstår. Själv hade jag lösningen att jag köpte mig en parlör och försökt plugga in några nyttiga fraser, typ "ursäkta men det finns ohyra på rummet". Maken körde en helt annan metod; han spelade Edith Piaf hela vägen i bilen och brast med jämna mellanrum ut i "Non, je ne regrette rien" så det dånade i bilen. Det tog jag som ett tecken på att han inte ångrade de 30 år han varit gift med mig, så jag gnolade glatt med och tänkte att tillsammans så täckte vi väl in alla eventuella situationer som kunde uppstå.

Sen ägnade vi oss åt ett flitigt vinprovande och ätande och njutande och hade det väldigt, väldigt skönt. Det var chateauer och domainer och vingårdar och vinrankor och druvsorter och det ena med det fjärde.

Inget modernt nytt franskt kök med två korslagda fänkål - men väldigt, väldigt gott!

Emellanåt fick man ju klämma in en och annan ros också, som till exempel på Chateau Pommard, där vi köpte en så rysligt dyr flaska (ja i singular, annars hade vi fått äta nudlar resten av 2010-talet), att jag behövde lugna nerverna med lite rossniffande. Det funkade!

När man åker bil med maken så kan det väldigt lätt hända att man råkar lite på villovägar när man ska ut och jaga något särskilt som gps:en inte riktigt vet vad det är. Rätt som det är befinner man sig på en liten, liten jävla smal markväg mitt ute bland bourgognes finaste vinfält... då ylar jag hysteriskt att "här vill jag inte köra, hör du det!!", för jag inser att om vi får möte med en vintraktor så är det inte jag och volvon som kommer att avgå med segern. Alltså får jag trixa och fixa och försöka svänga.

Och nu ska jag bekänna en sak; jag råkade backa på en liten oskyldig vinplanta. En vinplanta som växer på ett av de finaste fälten som producerar så dyrt vin att man baxnar. Den blev inte knäckt, men jag skämdes oerhört och klappade den urskuldande på huvudet. Eller tja, det som hade varit huvudet som den hade varit en hund, till exemepel. Jaja, det var ju ingen hund, men principen, alltså!

Förlåt!!

Sen åkte vi och hämtade vårt vin hos den vinbonde vi abonnerat vinrader på.

Väldigt trevligt, och väldigt vackert när vi fick åka ut på fälten som låg högt och svindlande skönt.

Underbart! utbrast jag och sen sa jag till maken att "jag känner på mig att det är just de här vinraderna som är "våra"!

Maken stirrade avfärdande på mig och sa att det kunde det inte vara, för det som växte där var chardonnay och vi skulle hämta pinot noir-vin.

- det skiter väl jag i, sa jag kyligt då. Man får ha visioner - och just nu är det mina visioner att mina druvor växer just här och ingen annanstans. Det där med chardonnay, det sätter jag mig faktiskt över.

Maken öppnade munnen för att säga att man kan väl inte ändra druvsorter hur som helst, men efter en blick på min bestämda min fann han för gott att stänga den igen. Det går helt enkelt inte att komma dragandes med torra fakta när fantasin svävar ut.

Chardonnay? Pah! Typiska pinot noir, tycker jag i alla fall.

Och sen så höll vi på sådär; det dracks bubbel på den lilla hotellgården, det åts en massa mat, det provades en oanad mängd vin.

Här bubblar maken..

Och här bubblar jag!

Därefter åkte vi upp till Alsace och gjorde i stort sett samma sak. Låt oss rekapitulera:

Äta mat? Japp!

Två flugor i en smäll! Typ. Choucroute och Tarte Flambée

Vinfält och idylliska byar? Japp!

Equisheim

Skillnaden mot Bourgogne kan väl sammanfattas i: billigare vin, fler druvsorter, fler storkar, mer surkål. Ungefär så. Här bjuder jag alltså på en komprimerad och kombinerad geografi- och samhällskunskapslektion alldeles gratis, bara för att jag har ett sånt gott hjärta. Maken hade förmodligen velat flika in att när det gäller geografi så ska man inte lita på mig. Jag har ett slags inre svart hål där alla geografikunskaper och -insikter raskt sugs ner och försvinner. Så kanske ni inte ska lita på mig - men storkar finns det i alla fall i Alsace!

Så så har vi haft det! Det blev väldigt soligt och varmt. Blev vi solbrända? Tja, eftersom vi tillbringade massor av tid i vinkällare blev det väl inte riktigt så.

Fick vi nytta av våra fransk"kunskaper"? Absolut! Utan att darra på manschetten klev jag in i en tobaksaffär och köpte frimärken till Sverige. Jag svängde mig med "bonjour" och "madam" och  "timbre" och "Suède" och kände mig så fransk som allra helst.

Madam tittade tvivlande på mig. "Sverige?" frågade hon. "Ligger det i Europa?".

Au revoir!